Människohamn – John Ajvide Lindqvist
Pappa, vad är det där? På isen?
Det är en strålande vinterdag. Högst upp i Gåvastens fyr står Anders med sin sexåriga dotter Maja. Isen ligger snötäckt så långt ögat kan nå och Anders kan inte se något speciellt där hans dotter pekar.
Maja går för att undersöka och fem minuter senare börjar mardrömmen. Trots att det inte finns någonstans där Maja kan försvinna, är det just det som händer. Hon försvinner. Spårlöst. Anders och hans hustru Cecilia har inte längre något barn.
Det lyckliga livet på ön Domarö i Roslagens skärgård är slut. Bara förtvivlan och skilsmässa återstår.
Ett par år senare återvänder Anders till ön, nersupen och deprimerad men fast besluten att leva. Då nås han av ett meddelande som tänder ett vansinnigt hopp: Maja finns ännu i världen, på en plats där han inte kan nå henne.
Ett sökande tar sin början. Det kommer att föra Anders till Domarös hemlighållna förflutna, mot havets mörka hjärta. Genom avgrunden måste han gå för att finna den han älskar. Om det nu verkligen är hon.
En mopedmotor hörs i skogen om nätterna. Brevlådor vandaliseras och hus brinner. Havet kastar sig mot klipporna. Någon hatar oss.
Människohamn är en saga om kärlek, hat och magi. Det är berättelsen om de dolda krafter som har skapat skärgården. (Adlibris)
Den här började jag lyssna på flera gånger, bara för att bryta och välja något annat. Som vanligt tror jag att det var uppläsarrösten som störde mig. Men sedan vande jag mig och jag har faktiskt inget negativt att säga om den (och det är inte ofta det händer, som ni vet 😉 )
Berättelsen tog tag i mig ganska snabbt och jag gillade hur mer och mer av hemligheterna rullades upp allteftersom.
Dessutom blev jag positivt överraskad av författaren, det enda jag läst av Lindqvist tidigare är ”Låt den rätte komma in”, som jag inte fastnade för, även om jag läste ut den. Den passade mig inte alls, så därför har jag inte gett mig på någon av hans övriga böcker förrän nu. Vi får se om jag fortsätter att kika på det övriga han skrivit.