[BOK] Människohamn

Människohamn – John Ajvide Lindqvist

Pappa, vad är det där? På isen?
Det är en strålande vinterdag. Högst upp i Gåvastens fyr står Anders med sin sexåriga dotter Maja. Isen ligger snötäckt så långt ögat kan nå och Anders kan inte se något speciellt där hans dotter pekar.
Maja går för att undersöka och fem minuter senare börjar mardrömmen. Trots att det inte finns någonstans där Maja kan försvinna, är det just det som händer. Hon försvinner. Spårlöst. Anders och hans hustru Cecilia har inte längre något barn.
Det lyckliga livet på ön Domarö i Roslagens skärgård är slut. Bara förtvivlan och skilsmässa återstår.
Ett par år senare återvänder Anders till ön, nersupen och deprimerad men fast besluten att leva. Då nås han av ett meddelande som tänder ett vansinnigt hopp: Maja finns ännu i världen, på en plats där han inte kan nå henne.
Ett sökande tar sin början. Det kommer att föra Anders till Domarös hemlighållna förflutna, mot havets mörka hjärta. Genom avgrunden måste han gå för att finna den han älskar. Om det nu verkligen är hon.
En mopedmotor hörs i skogen om nätterna. Brevlådor vandaliseras och hus brinner. Havet kastar sig mot klipporna. Någon hatar oss.
Människohamn är en saga om kärlek, hat och magi. Det är berättelsen om de dolda krafter som har skapat skärgården. (Adlibris)

Den här började jag lyssna på flera gånger, bara för att bryta och välja något annat. Som vanligt tror jag att det var uppläsarrösten som störde mig. Men sedan vande jag mig och jag har faktiskt inget negativt att säga om den (och det är inte ofta det händer, som ni vet 😉 )

Berättelsen tog tag i mig ganska snabbt och jag gillade hur mer och mer av hemligheterna rullades upp allteftersom.

Dessutom blev jag positivt överraskad av författaren, det enda jag läst av Lindqvist tidigare är ”Låt den rätte komma in”, som jag inte fastnade för, även om jag läste ut den. Den passade mig inte alls, så därför har jag inte gett mig på någon av hans övriga böcker förrän nu. Vi får se om jag fortsätter att kika på det övriga han skrivit.

[BOK] Oskuld och erfarenhet

Oskuld och erfarenhet – Tracy Chevalier

Det var ett tag sedan jag läste något av Tracy Chevalier, senast var det ”Falling Angels”, som jag tyckte mycket om. Jag hade ganska höga förväntningar på den här, och de uppfylldes, även om jag tycker att den slutade lite väl abrupt, det var ett par trådar jag hade velat följa.

Året är 1792. Frankrike skakas av revolutionen. I England växer fabrikerna upp och storstadslivet i London präglas av trängsel och fattigdom, men också av nöjen som cirkus, parader och fyrverkerier.

Hit anländer stolmakare Thomas Kellaway med sin familj för att arbeta som snickare åt den store Philip Astley och hans cirkus. De kommer från en lantlig miljö och det tumultartade, hårda storstadslivet påverkar dem alla. Men det är sonen, Jem, som snabbast anpassar sig tack vare den växande vänskapen med Londonflickan Maggie ? en överlevare med en mörk hemlighet.

Jem och hans syster Maisie lär också känna den märklige mannen i grannhuset ? diktaren och konstnären William Blake. Han ses som en udda figur, inte bara för sina dikter och bilder, utan också för att han är öppen anhängare av den franska revolutionen.

Men många faror lurar också i ett dimmigt och skoningslöst London. Det blir uppenbart för dem alla ? både den egensinniga, erfarna Maggie och de två oskuldsfulla syskonen från landet. (Adlibris)

Uppläsaren var helt OK, även om hon gärna hade fått låta bli att sjunga de sånger som citeras i boken. Inte för att det lät illa, men det kändes som om det var samma melodi varje gång, så för min del hade hon gärna kunnat nöja sig med att bara läsa upp texterna.

[BOK] Igelkottens elegans – ljudbok

Den här läste jag för ett par år sedan och skrev om den i det här inlägget. De åsikter jag har om berättelsen gäller fortfarande. Du kan också läsa om den på förlagets hemsida.

Nu har jag lyssnat på ljudboksversionen, vilket var en rätt OK upplevelse. Uppläsaren är trevlig att lyssna på, ni vet ju att jag är lite känslig för sådant. Tyvärr tycker jag dock att hennes uttal av de franska ord, fraser och namn som förekommer ”skär” lite grann. Det låter ibland som om hon tar i från tårna för att få till det, som om hon egentligen är lite osäker. Hon är absolut inte okunnig om franskt uttal, för i så fall hade det inte alls fungerat, men till exempel hade det varit bra att kolla upp uttalet av ”haricots verts” och sådana rätt vanliga saker som dessutom råkar förekomma på svenska också.

Jag har ibland undrat hur det kommer sig att det får förekomma så mycket uttalsmissar i ljudböcker. Är det ingen som kollar dem på samma sätt som en bok blir korrekturläst. ”Korrekturlyssnare” tycker jag borde förekomma.

[BOK] Pride and Prejudice

Pride and Prejudice – Jane Austen

Jaha, så har jag till sist tagit mig igenom den här, för första gången sedan jag gick i gymnasiet. Jag köpte den i London när jag gick i nian, började läsa den, höll på att somna, lade undan den.

Sedan tvingades jag läsa den på svenskan i gymnasiet, då jag hade en av de få lärare jag verkligen avskytt, så hon kan ha haft inflytande på hur jag sett på den här berättelsen.

När jag sedan skulle på Jane Austen-lajv för ett par veckor sedan satte jag mig in i vad de olika böckerna handlar om, såg ett par filmversioner av några av dem och fick tag i Pride and Prejudice som ljudbok via Spotify. Så jag satte igång att lyssna och blev klar för några dagar sedan.

OK, jag kanske inte tycker att den är fantastisk, men nog var den roligare än förra gången i alla fall, så mycket måste jag erkänna. Som vanligt när det är mycket folk i en berättelse får jag skärpa mig för att hålla ordning på alla, men det gick rätt bra.

Så jag har väl blivit lite mer kompis med den än jag var i mitten av 90-talet i alla fall. Nu har jag köpt en sådan där gigantisk tegelstensbok med alla Austenromaner samlade, så jag ska väl ta tag i de andra så småningom.

[BOK] Equinox

Equinox – Michael White

En ung kvinna hittas brutalt mördad. Hennes hjärta har avlägsnats och ersatts med ett antikt guldmynt. Tjugofyra timmar senare finner man ytterligare en kvinna mördad. Ett glittrande silvermynt är placerat där hennes hjärta en gång suttit.

Polisfotograf Philip Bainbridge och kriminalreportern Laura Niven, hans livs stora kärlek, upptäcker att morden inte är begränsade till här och nu. Som ett eko från en svunnen tid träder en chockerande berättelse fram där Isaac Newtons liv flätas samman med en dödlig konspiration.

Philip och Laura stiger in i en mytisk värld av alkemi och astrologi. Kring vårdagjämningen står stjärnorna åter rätt på himlen för att en dödlig ritual ska kunna utföras. En ritual som ska leda till evigt liv.

En ursinning jakt på mördaren inleds. Snart befinner sig paret mitt uppe i ett livsfarligt spel, fångade i de mörka labyrinterna under Oxford. (Adlibris)

Det är så tråkigt när uppläsaren förstör berättelsen. Den här boken känns som något jag helt klart skulle ha läst ut om jag läst den, istället för att lyssna på den. Ni vet ju att jag brukar tjata om uppläsarröster, jag är väldigt känslig när det gäller sådana. Den här personen låter trött och lite ”avståndstagande”, i brist på bättre ord. Dessutom är hennes försök att ”spela” de olika karaktärerna rent pinsamma, speciellt när det gäller personerna i parallellhandlingen på 1600-talet.

När det gäller den delen av berättelsen känns det i alla fall som om författaren gjort ett medvetet försök att få språket lite ålderdomligare, genom att välja andra ord för saker. Det känns som ett bra knep.

Översättningen då? Jagbrukar ju tjata om den också. Ja, utan att ha läst originalet är det alltid svårt att säga något, men vissa uttryck känns som tydliga exempel på att översättaren inte kunnat frigöra sig från originalspråket. Till exempel känns det lite konstigt när någon säger ”Låt oss gå” och inte ”Nu går vi”, som jag förmodligen hade valt som översättning av ”Let’s go”. Det finns fler exempel på sådana uttryck som jag störde mig lite för mycket på.

Så tyvärr, jag orkade inte lyssna vidare, även om jag gav den en ärlig chans. Får väl se till att skaffa den i bokform så att jag får veta vart historien tar vägen.

[BOK] Ljusets dotter

Ljusets dotter – Elisbet Nemert

Den här hittade jag som ljudbok på en loppis på Gotland i somras. Samma härliga uppläsare som de två tidigare böckerna jag lyssnat på. Jag är ju som bekant väldigt kräsen när det handlar om uppläsare av ljudböcker, så säger jag att jag är nöjd menar jag det verkligen. Vacker, behaglig röst, mycket trevlig att lyssna på.

Det är sent 1700-tal och Edsbergs slott i Sollentuna utanför Stockholm sjuder av liv. På ladugårdsplanen samlas drängarna och traktens torpare för att tilldelas dagens arbetsuppgifter, fiskare lägger ut sina nät på Edsvikens vatten, i köket styr kokerskan över en rad pigor och från slottets salar hörs glada röster.

I den unga Marias liv är glädjen emellertid en sällsynt gäst. Hennes far, som är förman på Edsberg, styr sin familj med järnhand och tvekar aldrig att låta knytnävarna tala. Hans brutala uppfostringsmetoder har gett Maria en höftskada och hennes haltande gång och bortkomna sätt är ständigt föremål för grymma skämt och trakasserier.

Den enda ljuspunkten i hennes liv är musiken; då Maria sluter ögonlocken och lyssnar till mäktiga kyrkorgeln eller till spelmannens sprittande musik tonar skammen, ensamheten och hjälplösheten för ett ögonblick bort. I hemlighet lär sig Maria att spela fiol och en kväll får hon av en slump möjlighet att visa de danslystna edsbergarna vad hon kan. Föga anar hon att en ny väg nu håller på att öppnas i hennes liv, en väg som ska föra henne till Stockholm och Gustav III:s hov. (Adlibris, Bokus)

Jag tyckte om den här berättelsen, precis som de två tidigare av samma författare. Jag gillar de övernaturliga inslagen, framför allt för att de inte får ta alltför stor plats, de finns där när de fyller en funktion, men dyker inte upp hela tiden bara för att författaren tycker att det är kul.

Jag gillar de historiska miljöerna, speciellt roligt var det att lyssna när jag gick genom Gamla stan och råkade befinna mig på just den gata som för tillfället nämndes. Många av de platser som beskrevs har jag besökt.

Tyvärr blir författaren ibland lite väl ”föreläsande”, berättelsen stoppas upp av en lång utläggning om en byggnad, det känns som om författaren bara måste få med allt hon tagit reda på om stället. Att uppläsaren sedan inte heller klarar av de franska namn som förekommer här och var drar dessutom ner helhetsintrycket en aning. Men jag försöker att inte haka upp mig på det, även om jag tycker att uttal av namn är något man kan ta reda på innan man gör inspelningen.

Se även:

• Bortom stjärnan
• Rovfåglarnas tid

Ljudböcker – fusk?

Audio books are not cheating « Live to Write – Write to Live.

Det här inlägget hittade jag imorse bland toppinläggen på WordPress. Jag har hört något om det här förut, att det skulle vara ”fusk” att lyssna på en bok istället för att läsa den. Det är lite märkligt, tycker jag. Jag får ju samma berättelse, oavsett om jag läser eller lyssnar.

Som bloggaren skriver spar man ju också tid, det går att göra något annat samtidigt som man lyssnar. Jag har ofta en ljudbok i ipoden när jag åker tåg, det funkar utmärkt och jag får inte ut mindre av berättelsen för att jag lyssnar.

Vad tycker ni?

[BOK] Rovfåglarnas tid

Rovfåglarnas tid – Elisabet Nemert

I mars lyssnade jag på en annan bok av Elisabet Nemert, efter ett tips från en vän. Den tyckte jag väldigt mycket om, och jag gillade verkligen uppläsarrösten, så jag bestämde mig för att någon av de övriga böckerna en chans också, och fastnade för den här.

Uppläsarrösten är lika mysig och behaglig att lyssna på denna gång, även om jag störde mig på en del osäkerhet på uttalet av franska person- och platsnamn. Berättelsen är också spännande, även om jag måste erkänna att jag tyckte att den förra boken faktiskt var bättre. Den här utspelar sig dock i en tid som jag tycker är mer spännande, men det gjorde kanske också att mina förväntningar på berättelsen var lite högre.

”När prästdottern Angelica Blake får erbjudandet att följa med till Frankrike som sällskapsdam åt sin barndomsvän, grevedottern Diana, tvekar hon inte. Hon har alltid drömt om ett liv i adelns salonger. Men den verklighet hon möter i revolutionens Frankrike har föga att göra med hennes skira drömmar. Diana blir misshandlad av sin nyblivne make och hans far snärjer sina garn kring Angelica. Samtidigt accelererar skräckväldet under Robespierre och oron sprider sig ända till slottet i Polignac. Angelica dras in i en räcka av händelser som tvingar henne att omvärdera allt som hon dittills värdesatt och när väninnans liv är i fara måste hon agera. Hon förs av ödet till Paris, där även läkaren David Duchamp lever. Deras livsöden snuddar vid varandra ett flertal gånger, men de har en lång väg att vandra innan de är redo att mötas ansikte mot ansikte.” (Adlibris)

Den här David dyker faktiskt upp redan innan Angelica lämnar England, så man behöver inte vara professor för att lista ut att det skulle bli de två på slutet. Det intressanta blev istället att se hur det skulle gå till. Och det blev galet spännande många gånger, många olika personer och händelser vävdes ihop och det blev faktiskt rätt intressanta lösningar på en del saker.

Språket känns många gånger lite hopklistrat av ”stelnade” uttryck, men jag kan ha överseende med rätt mycket om berättelsen är tillräckligt intressant.

Ett problem som jag upplever när det gäller många historiska romaner är författarens vilja att få med precis ALLT. Alla kända personer, platser och händelser ska klämmas in, bara för att man kan, om det så bara är att en person kommer ut genom en dörr som huvudpersonen är på väg in genom. (Självklart är dessutom David den franska kungafamiljens privata läkare, så får de vara med i boken också). Dessutom har Nemert tagit sig lite friheter med historiska fakta på ett par ställen, men sådant kan göras mer eller mindre störande och just det här är inte så farligt. Det är trots allt en roman.

Men lite väl ofta blir det historielektion och föreläsning. Angelica har en medfödd förmåga att se in i framtiden och det är något som är ganska viktigt för hur berättelsen förs framåt. En bit in i berättelsen träffar hon Napoleon och berättar för honom vad som kommer att hända i hans liv. Så blir det en historielektion i form av en vision av en framtida händelse(!) där vi får veta precis allt om Napoleon och alla hans familjemedlemmar. Vi får också veta att han kommer att gifta sig två gånger och att han just lämnat Desirée för Joséphine (eftersom författaren är svensk måste man ju få med Desirée på ett hörn också, så klart!).

Vid ett annat tillfälle promenerar Angelica förbi Notre Dame i Paris och vi får veta massor om kyrkans historia och hur lång tid det tog att bygga den. Det lilla sidospåret stoppade snarare upp berättelsen och var inte viktigt för sammanhanget.

Men nu låter det som om jag sågar den här boken totalt. Det gör jag verkligen inte. Jag gillade den väldigt mycket. Jag hade faktiskt inte tagit mig tid att lyssna klart om jag inte tyckt att den varit OK. Så det så! 🙂

[BOK] Det som aldrig sker

Det som aldrig sker – Anne Holt

Som jag skrev i förra inlägget lyssnade jag just klart på uppföljaren till den bok jag skrev om där. Den här var nästan mer spännande, det var en hel del detaljer att hålla ordning på och hur det hela hängde ihop var riktigt knepigt att lista ut. Slutet var dock rätt oväntat och kanske lite för ”tvärt” för min smak.

”När TV-stjärnan Fiona Helle hittas mördad börjar man genast söka efter mördaren i kretsen av hennes närmaste. Sättet hon bragts om livet på, brutalt och starkt symboliskt, tyder på att gärningsmannen kände henne väl.

Men så inträffar flera mord på kända människor och alla följer samma mönster; våldsamma, välplanerade och tydliga budskap till eftervärlden.

I jakten på mördaren tvingas kriminalkommissarie Yngve Stubø ta hjälp av sin hustru Inger Johanne Vik, psykolog och jurist med ett förflutet inom amerikanska FBI. Inger Johanne har just fött deras gemensamma barn och tvekar inför uppgiften. Men då upptäcker hon något som får henne att inse att hon inte kan släppa fallen:

Morden följer ett djävulskt mönster. De är ett eko från en tid hon gjort allt för att glömma.

Och plötsligt förstår hon vad mördaren vill säga.” (adlibris)

[BOK] Det som tillhör mig

Det som tillhör mig – Anne Holt

Den här lyssnade jag på för ett bra tag sedan och insåg när jag lyssnade på uppföljaren i förra veckan, att jag aldrig bloggade om den. Författaren var ny för mig. Jag gillade den, även om det tog ett tag att komma in i den och framför allt att vänja sig vid uppläsaren, jag är rätt känslig för uppläsarröster, som ni vet vid det här laget. Torsten Wahlund är OK, men det tog som sagt ett tag att vänja sig. Tyvärr fixar han inte alltid det engelska uttalet, det förekommer en del repliker på engelska då en av huvudpersonerna vid ett tillfälle reser till USA.

”I ett kalt källarrum någonstans i Norge sitter nioåriga Emilie inlåst. Hon vet inte var hon är eller vad hon gör där. Inte heller vem mannen är som kommer med mat och vatten.

Men instinktivt vet hon att hon måste vara snäll mot mannen. Annars kan det gå för henne som för Kim, pojken som var här men som försvann och aldrig kom tillbaka.

Under tiden sprider sig skräcken i hela Norge. Allt tyder på att kidnapparen noga valt ut sina offer. Men varför just Emilie och Kim? Två barn från olika delar av Oslo, från familjer som aldrig förut hört talas om varandra.

Yngvar Stubø, kommissarie vid norska rikskrim, står lika maktlös som alla andra. Men han beslutar sig för att pröva en annorlunda väg. Han söker upp Inger Johanne Vik, psykolog och jurist med ett förflutet inom amerikanska FBI.

Inger Johanne vill först inte hjälpa honom. Men när man hittar ett barnlik ändrar hon sig. Det är femårige Kim. Vid kroppen har mördaren lämnat ett meddelande: Du fick som du förtjänar.

Och i det kvava källarrummet har Emilie fått sällskap av ännu ett barn…” (adlibris)

Enligt någon recensent skulle den här Inger Johanne vara en intetsägande karaktär, vilket jag inte riktigt tycker stämmer, jag gillar både henne och dottern, som har någon sorts förståndshandikapp, men beskrivs som urcharmig och rolig.

Nu har jag precis lyssnat klart på uppföljaren, och kommer väl att ta mig an de två ytterligare delarna så småningom.