Introvert?

Jag vet inte om jag kan eller vill identifiera mig som introvert, men mycket av det här stämmer på mig. Jag tror att de flesta betraktar mig som allt annat än introvert, jag som snackar och babblar hela tiden och ”tar så mycket plats”.

—

Nummer tre: Om jag är inställd på att gå ut och fika med dig, då är det dig jag vill träffa, inte din pojkvän, dina tre kompisar eller din mamma. Det är så klart skillnad om det är bestämt så från början, men jag har svårt att ställa om ifall det helt plötsligt dyker upp en massa andra. För många år sedan hamnade jag i ett läge där jag tröttnade på att gå ut med en viss kompis, för att det alltid var någon annan som skulle med, och sedan ägnade hon all tid åt den personen och jag blev mer eller mindre ett bihang. Hade jag vetat att den tredje personen skulle med hade jag kunnat välja att stanna hemma eller vara mer förberedd på hur det skulle bli. Hon tänkte antagligen ”Ju fler, desto roligare”, medan jag insåg att hon oftast hade mer gemensamt med den andra personen och jag därför hamnade vid sidan av då jag inte hade så mycket att tillföra deras samtalsämnen.

—

Nummer fyra är viktig. Jag behöver ibland få vara ifred, inte för att jag ska göra något speciellt, jag behöver bara få vara ensam. Jag avskyr när någon säger ”Vad gör du på söndag?” och jag svarar ”Inget speciellt” och personen då kommer med ”Bra, då kan vi göra X”, eller ”Då kan du följa med på Y”, alltså bara bestämmer att jag kan eller vill detta, som jag kanske inte ens är intresserad av, ”för jag skulle ju ändå inte göra något”. Jag klarar helt enkelt inte att säga nej då. Jag känner mig extremt taskig och tråkig om jag säger nej i det läget. Men kanske hade jag bara planerat att sitta och läsa eller bara vara hemma, för att ladda batterierna. Fråga hellre om jag kan eller vill göra vad det nu är med dig. Då har jag möjlighet att säga nej.

—

Ett annat läge när det blir jobbigt är om jag är ute på någon längre utflykt med ett sällskap och känner att jag behöver andas en stund, eller vill titta på något utan att känna att jag måste ta hänsyn till resten av sällskapet som kanske inte är lika intresserade. Om jag då insisterar på att få gå själv betyder det inte att jag inte gillar sällskapet, bara att jag behöver få rensa skallen en stund. Det jag inte vill höra då är ”Jamen då följer vi med!”, för jag kanske helt enkelt vill hitta en bänk i solen och plocka upp min bok. Ensam. För att kunna vara trevlig och social med er när jag är klar.

—

Medan jag jobbade som lärare avskydde jag studiedagar med gemensam lunch, först hade man suttit i långa, utdragna möten, ofta med luddiga instruktioner om vad man skulle göra, vilket är tärande, bara det. När jag sedan var som mest trött i skallen skulle det bli gemensam lunch, där man ofta inte kunde släppa förmiddagens diskussionsämne och sorlet var än värre. Ofta gjorde jag mig något ärende ”som jag bara måste fixa för det är jätteakut”, men oftast bara betydde att gå till centrum och äta lunch på egen hand och slippa prata. Antagligen blev jag ett samtalsämne för de andra då, om hur himla asocial jag var.

—

Femman: Jag tycker ibland att det är jobbigt att prata i telefon, beroende på vem jag pratar med, så klart. Jag har svårt att avsluta ett samtal utan att känna mig oartig och få dåligt samvete, men ibland har jag bara inte ork att prata, är det något som kan avhandlas via sms eller Facebook föredrar jag det.

—

Så hur komplicerad är jag egentligen? Inte speciellt. Men fråga mig. Förutsätt inte saker. Och säger jag nej till något eller vill göra något ensam, låt mig få göra det. Jag kommer då att vara trevligare, mer uthållig, intresserad och effektiv de gånger jag säger ja.

Nyårslöften

 – eller snarare nyårsmål

Håll i er – det här blir långt. Frågan är om någon kommer att orka läsa, men det är väl mest för mig själv ändå, egentligen.

Fram till för några år sedan vägrade jag bestämt nyårslöften. Man höll det ju bara i upp till en vecka i alla fall. Men sedan började jag tänka på dem som mål istället. Saker jag vill försöka uppnå under året som kommer. Då blev det lite lättare. Jag brukar få ihop en liten lista och så även denna gång.

Många av de lite större och ”tyngre” sakerna på denna lista kom jag fram till under min semestervecka på Gran Canaria i november. Då fick jag tid att bara ägna mig åt mig själv och tänka. Jag behövde komma till en helt ny plats och stänga av omvärlden för att verkligen kunna tänka igenom vad jag vill med olika saker. Dessutom var det varmt och skönt, vilket inte gjorde saken sämre.

De lite mer enkla och vardagliga sakerna behövde jag inte åka utomlands för att komma fram till, men de är viktiga på det stora hela ändå.

 

Ordningen på detta är inte genomtänkt för fem öre, det är skrivet allteftersom jag kommit på det.

Vi börjar med det lite mer vardagliga:

Läsa alla olästa böcker

Under det senaste året har jag köpt betydligt färre böcker än tidigare. Jag inser att jag har så otroligt många olästa böcker i hyllorna. I höstas gjorde jag även en utrensning, böcker som jag kände för att behålla, men inte måste ha i hyllan, fick flytta ner i källaren. Då är det ju bara att gå ner och hämta någon om jag vill, men de tar inte upp plats i lägenheten. Nu ska jag läsa det jag har i hyllorna och inte köpa fler förrän det är gjort. Undantag kan göras om det kommer ut en ny del i någon serie jag håller på med.

Läsa mer

Jag tar mig allt mindre tid att läsa. Det blir på tåget till och från stan, men inte så mycket mer. Nu tänker jag göra något som man brukar föreslå för skolbarn som behöver komma igång att läsa, nämligen att bestämma ett visst antal minuter varje dag då jag ska läsa den bok jag håller på med. Minst tjugo minuter i soffan varje dag med en bok, alltså.

Få ordning på träningen

Jag var riktigt duktig under 2015, fram tills jag kom hem från semestern, ungefär. Sedan havererade det. Nu är det minst två pass i veckan som gäller, helst på morgonen, det är då jag är som mest effektiv och så slipper jag bryta sönder dagen för att få tid med träningen. I år ska jag nå min målvikt med lite marginal. Förra året lyckades jag nå dit, gick upp lite igen under december, men nu ska jag tillbaka och sedan ner ett par kilo till, så att jag får den där marginalen.

Bli bättre på att planera inköp, både av mat och annat

Jag är less på att köpa hem mat som inte blir uppäten och som får slängas. Bättre planering, göra av med sådant som finns hemma innan man köper hem något nytt. Det sista gäller även andra saker till hemmet, inte köpa ”tre för två” bara för att det är billigt, utan man köper en ny tvål när den gamla är slut. Allt för att slippa överfulla skåp med de där sakerna som var så billiga.

Använda färre plastpåsar

För ett tag sedan såg jag en dokumentär om alla plastpåsar som hamnar i havet och sedan i magen på delfiner och andra djur. Jag funderade över hur många plastpåsar vi drar hem varje vecka från matbutiker och andra ställen. Nu har jag redan börjat ha med en tygkasse i väskan och planen är att släpa hem betydligt färre påsar under 2016. Visst kommer det att hända att jag glömmer tygkassen eller inte har med den för att jag inte planerat att handla och då blir det ju som det blir, men för varje gång jag kommer ihåg den sparar jag ett par kronor, dessutom.

Fota mer!

Det har blivit så otroligt mycket färre bilder de senaste åren. Antalet foton från årets Medeltidsvecka var sorgligt lågt. OK, nu är det mycket som är lika år från år, det mesta har jag redan bilder på, men jag vill hitta tillbaka till glädjen med att ta bilder.

Inga hobbies som genererar prylar

Jag har mer eller mindre lagt av med pärlplattorna. Jag har i princip slutat att sy. Vi behöver helt enkelt inte fler prylar i vårt överfulla hem. Pärlorna står i källaren, kanske kommer jag att ta fram dem igen någon gång, eller så gör jag mig av med dem. Jag vill inte ta några förhastade beslut, så just nu är de undanplockade. Jag har ett syprojekt under våren, om jag orkar, men jag får inte köpa tyg bara för att köpa tyg, jag måste veta vad det ska bli och kunna säga ett datum då det ska vara klart.

Denna vecka har jag provat på en annan grej som visserligen kommer att generera saker, men det är inget som riskerar att gå överstyr i alla fall.

Baka får jag göra, det är ju sådant som bara tar plats tills man äter upp det. Att baka är dessutom lite terapi för mig, det har en lugnande effekt.

 

Nu till de lite tyngre sakerna, som ligger på det mer personliga planet. (Tycker man att det är jobbigt när det blir personligt ska man alltså sluta läsa här, inte gnälla om man väljer att fortsätta!)

Bli socialare!

Av olika skäl har mitt och makens sociala liv blivit lite mer begränsat än vi skulle önska. Detta vill vi båda ändra på under året som kommer.

Mer tid för mig själv!

Detta kan låta konstigt med tanke på ovanstående, men för att orka vara så social som jag vill vara behöver jag ha tid för återhämtning. Ibland måste jag få stänga in mig, gå en promenad, åka på utflykt eller något annat helt ensam. Om jag säger att jag inte vill ha någon med mig betyder det inte att jag är ledsen, mår dåligt, är sur eller inte tycker om dig. Om jag får göra det jag behöver göra på egen hand kommer jag att ha mycket mer energi att lägga på att umgås med dig sedan. Det här behovet av egentid har blivit större på senare tid. Det var ingen slump att det var just i höstas som jag drog iväg utomlands alldeles själv.

Bli mer rädd om mig själv

Jag har en tendens att ta på mig skuld och ansvar för väldigt mycket som inte är min sak att ta på mig. Det tär på mig, stjäl all energi jag behöver till mig själv och till de personer som är viktiga för mig. Jag måste hålla ihop både för min egen skull och för deras och då finns det inte plats över till att fundera över saker som inte är mitt ansvar. Jag behöver helt enkelt bli lite mer rädd om mig själv och inte försöka lista ut saker, utan vänta tills folk talar om hur det faktiskt är.

Jag blir vansinnig på folk som förväntar sig att man ska tjata på dem, eller som tycker att jag ”ska fatta”. Jag är ganska trög av mig på den fronten, jag förväntar mig att det du säger är det du menar. Ändå har jag en tendens att försöka ligga steget före hela tiden och förutse saker istället för att ta allt lite mer som det kommer. Eftersom jag egentligen inte har någon talang för det är det rätt slitigt.

Så detta gäller från och med nu:

Frågar jag om du vill ha hjälp med något och du säger ja, då hjälper jag till om det är något jag kan göra, annars hade jag inte frågat. Säger du nej, då räknar jag med att du inte vill eller behöver ha hjälp. Jag tänker inte förutsätta att du egentligen menar ja. Går du runt och surar men vägrar tala om vad det är, då tänker jag inte gräva i det. Vill du att jag ska veta vad det är som är fel får du säga det. Så enkelt är det.  I likhet med de flesta andra är jag inte tankeläsare. Vill du att jag ska fatta något, säg det rakt ut. Jag tänker inte heller gå och försöka lista ut ifall du behöver hjälp eller inte, jag räknar med att du talar om det för mig. Om jag då säger nej är det för att det är något jag faktiskt inte kan hjälpa till med, om jag bara kan gör jag det gärna och då talar jag om det.

Jag inser till min fasa att jag fyller 40 om lite mer än ett år. Jag har ägnat alldeles för mycket tid av mitt liv åt att gå och fundera över vad andra egentligen tycker och försökt läsa mellan raderna i det de säger och gör, när jag egentligen inte borde göra något annat än att lyssna på det de faktiskt säger. Säger de att allt är bra, då utgår jag från att det stämmer och att de skulle tala om ifall så inte är fallet. Livet är för kort för att gå och fundera över vad andra kanske tycker när de inte sagt det.

Bli bättre på att sätta gränser

Precis som jag tänker förvänta mig att folk säger vad de tycker och vill till mig tänker jag säga vad jag tycker och vill till dem. När jag säger nej så är det nej. Detta för att jag ska orka säga ja när det är ja. Typ. Jag tänker inte heller uppmuntra beteenden jag inte tycker om. Jag vill inte ha en massa drama i mitt liv, sådant får de syssla med på teatern, de har det som jobb och får betalt för det. Under semesterveckan ploppade tanken att ”inte vattna det jag inte vill ska växa” upp i huvudet på mig. Det får bli någon sorts motto för året. På samma sätt kan jag ju faktiskt vattna det jag vill ska växa.

Puss och kram!

Ett mysterium är löst!

Ett mysterium har lösts. För ett par veckor sedan köpte jag den här i Slottsboden. Den är speciell, eftersom den här modellen normalt bara finns i guld eller i förgyllt silver. Det finns en annan krona i silver. I lådan med dessa hittade jag den här när jag skulle sälja en silverkrona till en kund.

Jag bestämde mig för att köpa denna till mig själv eftersom den är unik, tillverkaren har helt enkelt missat att förgylla den och lagt den i lådan med de övriga silverkronorna. Jag kände på mig att den här betydde tur för att den var så speciell.

Förra lördagen när Olle och jag kom hem från Stefans födelsedagskalas fastnade min halskedja i halsduken och något flög iväg i hallen, kvar runt min hals satt en tom kedja. Det var rätt sent och jag tänkte att jag skulle leta efter kronan dagen därpå. Jag hittade den inte, och under veckan har jag finkammat hallen flera gånger och låtit bli att dammsuga tills jag skulle vara helt säker på att kronan inte var där. Däremot hittade jag det lilla fästet, eller vad man ska kalla det, det var alltså det som flugit iväg och smällt i bordet.

Jag började bestämma mig för att kronan var borta och acceptera det. En kollega sa igår att det nog var så att den inte betydde tur eftersom den försvann. Jag var lite ledsen eftersom det var roligt att ha en krona som är unik.

Idag bestämde jag mig slutgiltigt för att det var kört och dammsög hallen. Precis då kom Stefan förbi och jag berättade om att jag hade gett upp letandet efter ett borttappat smycke. ”Hur ser det ut?” frågade han. ”En liten silverkrona”, svarade jag. ”Men den ligger hemma hos mig”, sa Stefan och när han skulle hem igen gick jag med och fick tillbaka min krona.

Ärligt talat kom jag inte ens ihåg att det var den kvällen den försvann, hade för mig att det var senare, men nu är den i alla fall tillbaka!

Äntligen

Idag hade vi anledning att fira lite här hemma, jag är äntligen klar med utbildningen som jag tog upp igen förra hösten efter ett par års uppehåll.

Dramatisk morgon

Temat ”I don’t do mornings”…

Den här morgonen blev inte som alla andra. Jag vaknade till vid klockan sex, behövde inte gå upp förrän en timme senare, försökte somna om, men det gick inte, eftersom maken låg och snurrade så att det rörde sig lite för mycket. Tog kudde och täcke och gick ut och la mig i soffan istället, det brukar gå lättare att somna om där. Det gjorde jag. Och drömde…

… maken och jag höll på att hjälpa mormor och morfar att arrangera en stor julfest i deras lägenhet. Gästerna var en massa kompisar till oss, inga som de kände, alltså. Det var lite oklart hur många som skulle komma, och jag var rädd att mormor skulle bli förtvivlad om maten inte räckte till alla. Bland gästerna fanns dessutom en massa folk ingen av oss kände, men de flesta var som sagt vänner. Bland annat kom en vän som berättade att han just dumpat sin flickvän . ”Inte för att vi är osams eller så, men hon är så himla respektlös”, sa han. 

Strax därefter befann maken och jag oss på T-Centralen, vi hade tydligen fixat något till festen och skulle ta tunnelbanan tillbaka. Jag gick ut genom spärrarna, vet inte om jag skulle hämta något eller gå på toaletten, men när jag gick tillbaka in gick jag genom de smidiga dörrarna med ansiktsigenkänning. Ni vet, de där som känner igen ansiktet på alla som har giltigt månadskort? Inte? Nähä, de kanske inte finns på riktigt, då… Hur som helst, precis innan rulltrappan stod det en massa SL-personal och talade om att det brann där nere, så det gick inte att åka från den perrongen. Maken hade hittat upp igen och vi letade efter en annan linje att åka med. Jag ringde mamma för att tala om att vi var på väg, hon svarade att hon var ute på ärenden, hon med. ”Jag är på ICA och handlar skallerorm”, sa hon. Det var tydligen inte riktig skallerorm, utan någon som mormor tydligen kallade för ”skallerorm”… 

Vi får väl hoppas att det blev en lyckad fest till slut, för här vaknade jag. Väckarklockan bestämde sig för att det var dags att ringa. Jag hoppade upp ur soffan, tog på mig glasögonen som låg på vardagsrumsbordet och gick in i sovrummet för att stänga av klockan. När jag kom fram till nattduksbordet märkte jag att jag inte såg siffrorna på klockradion. Jag tänkte att jag var lite nyvaken och gnuggade mig i ögonen. Såg fortfarande ingenting. Tanken att jag fått en hjärnblödning eller höll på att bli blind hann fara genom min inte helt vakna, pigga och alerta skalle innan jag  insåg att jag hade makens glasögon på mig. Han ser inte alls lika dåligt som jag, så det var väl inte så underligt om de inte var till så stor hjälp för mig.

Sedan fick jag kaffe och livet blev lite normalare igen.

Jag är tydligen otrendig!

I morse hittade jag den här artikeln: http://www.alltomstockholm.se/shoppingmo…/article4121986.aos

Den säger att delfintatueringar är otrendiga och att folk börjar ta bort dem. Damn, jag är otrendig, mina vänner!

Jag har hört att det skulle vara ”trashigt” med delfintatueringar också, det läste jag på den stora källan till all kunskap, familjeliv.se.

Tydligen tar folk bort tatueringar som bleknat eller blivit suddiga och det är ju rimligt. Hudläkaren som undersökte min rygg för ett par år sedan var nyfiken och ville veta när jag gjorde min delfin. När jag svarade att det var år 2000 sa han att det var det han gissat på, så uppenbarligen syns det att den varit med ett tag.

Oavsett vad folk tycker tänker jag inte ta bort min delfin. Jag har inte tröttnat på den efter de här åren och jag tror att jag faktiskt skulle ångra mig om jag tog bort den. Jag tycker om den här lilla delfinen, jag minns att jag satt och bläddrade bland bilder som tatueraren hade, jag visste att jag ville ha en delfin, men inte exakt hur den skulle se ut. När jag fick syn på den här visste jag direkt att den var min. Tatueraren ville färglägga den också, men det var så här jag ville ha den, så det fick räcka.

Den sitter som sagt på ryggen, jag ser den bara i spegeln, ingen annan ser den någonsin utom ifall någon skulle titta åt mitt håll i omklädningsrummet på gymmet. Kanske tycker de då att jag är trashig och otrendig. Jag bjuder på det. Jag skulle ångra mig mer om jag tog bort den, faktiskt.

Däremot börjar jag mer och mer fundera på att göra ännu en tatuering. Det har jag visserligen tänkt på ända sedan jag gjorde den här, men jag kan inte komma fram till vad och var. Innan jag vet det får det vara.

Teaterminnen

När jag gick på mellanstadiet var jag med i en teatergrupp, som enbart bestod av barn i ungefär samma ålder. Idag hittade jag en foto hemma hos pappa, från den första uppsättning jag var med i.

(Det är jag som har den rosa klänningen på mig)

Vi hade inget manus, utan hittade på pjäsen själva, den växte fram under ett antal veckor tills vi hade en berättelse som höll ihop och sedan repade vi in den. Jag minns inte speciellt mycket av vad den handlade om, men den utspelade sig på en restaurang och jag spelade en bortskämd unge som tjatade om glass. Det som slog mig när jag tittade på den här bilden (och några till från samma föreställning) är att det inte var någon som styrde oss att välja roller, vi fick göra det själva, hon som ledde gruppen gav väl lite tips och hade antagligen stoppat alltför galna eller orimliga förslag, men annars var det ganska fritt.

Vi var väl runt tio år, de flesta av oss, och det var mest tjejer i gruppen, jag minns en eller två killar, men mer var det inte. Det betydde att en del tjejer spelade mansroller. Den som spelade min pappa var en tjej som var rätt mycket kortare än jag. Jag minns inte att någon hade några invändningar mot detta. (Hon spelade för övrigt min pappa i nästa uppsättning också, vilket blev lite kul, då spelade jag vuxen och hon gammal gubbe, det blev riktigt kul det med). En lite mer osmidig gruppledare hade ju kunnat få för sig att vända på det hela och låtit mig spela mansrollen, för jag var ju lång.

Just det hände några år senare, när vi skulle sätta upp en pjäs i skolan i nian. Jag visste att jag inte hade någon chans att få en bra roll eftersom jag inte hörde till de snygga, populära tjejerna. Sådant är ju oftast viktigare än om man faktiskt är bra och passar för en roll, som vi ju alla vet… Min svensklärare, som var den som höll i uppsättningen, visste hur gärna jag ville vara med och tyckte att jag skulle ha samma chans som alla andra. Hon lovade mig att rollerna skulle lottas ut och inte röstas fram. När det väl var dags blev det av någon anledning ändå omröstning och jag hade, precis som jag förutspått, inte en chans. Man röstade ju så klart på de snygga tjejerna. Jag fick någon roll som en gammal tant med två repliker, vilket gjorde att jag inte hade någon lust att vara med. Inte för att jag är någon diva som måste ha huvudrollen, vilket några säkert tror nu, absolut inte. Det handlade bara om att jag tyckte att jag hade rätt till samma chans som alla andra, det var ju inte på någon proffsnivå, utan bara på kul, egentligen. Jag blev helt enkelt utanför eftersom jag ansågs ful och tjock och inte hörde till ”innegänget”.

Istället för att bråka gick jag bara därifrån och sedan hade min svensklärare, som fått dåligt samvete, pratat ihop sig med en kollega, en lärare som jag inte hade, och som också var involverad i den här uppsättningen. Den läraren kom fram till mig samma eftermiddag och föreslog att jag ”som var så lång och ståtlig kunde väl spela kille, det var ju så få killar i gruppen”. Här är jag väldigt glad att jag behöll min stolthet och faktiskt tackade nej. Det hon gjorde var ju att säga att jag som var lång (det där med ”ståtlig” har jag alltid tolkat som en snäll omskrivning för stor och klunsig och ett sätt att försöka få mig på gott humör, eller något) passade bättre som kille än som tjej. I samma andetag talade hon även om att tjejer är korta, killar är långa, jag var inte någon vanlig tjej. Hon hade väl knappast bett en kort kille att spela tjej? Jag minns tyvärr inte exakt vad jag svarade henne, men jag önskar att mitt vuxna jag hade fått åka tillbaka i tiden och leverera ett vuxet svar.

Det här var ett rätt klantigt sätt att försöka reparera en pinsam situation, allt hon gjorde var att göra den ännu pinsammare, och hade jag ställt mig på den där scenen och spelat kille hade jag inte vunnit någonting på det, utan bara blivit sedd som ännu mer annorlunda. Dessutom fattar jag inte hur en lärare kan göra bort sig så katastrofalt, att hon inte tänkte längre. Jag har ju burit med mig detta minne, denna förödmjukelse, som jag faktiskt ser det som, ända sedan dess. Jag fick ju varje dag uppleva att jag inte räknades som tjej, jag var inte liten, söt, smal och populär, och så trodde denna människa att hon gjorde något bra av min storlek genom att säga att jag passade bra att spela kille! Hade det inte varit bättre att låta mig spela tjej och visa att jag var lika mycket tjej som de söta och populära?

Därför var det så skönt att tänka tillbaka på tillfället på bilden ovan, där jag som den längsta tjejen fick spela den yngsta rollen, trots att jag även var längre än den som skulle spela min förälder. Tänk om jag redan där hade fått veta att jag kunde vara ett bra killsubstitut bara på grund av min storlek? Hade jag någonsin ställt mig på en scen igen då?

Jag har fortfarande, som 37-åring, komplex för min längd och det kommer jag alltid att ha. Kanske bottnar lite av det i situationer som den här. Att längden alltid varit något som det tjatats om, som alltid gjort mig till ett undantag?

Vad kommer jag att rösta på 2014?

För ett tag sedan tog jag upp frågan på Facebook om att folk numera verkar vara mer öppna med vad de röstar på än tidigare. Numera ser jag många lägga till partisymboler till sina presentationsbilder på Facebook och man skriver och pratar mer om vad man tänker rösta på.

Jag är rätt hemlig med det. Visserligen tror jag att de som känner mig väl kan lista ut om jag röstar åt höger eller vänster i alla fall, men jag inbillar mig att det är ytterst få som vet vilken lapp jag faktiskt lägger i kuvertet.

I den diskussion som uppstod efter min fråga tyckte någon att det var fel, nästan lite fult, att hålla det hemligt, att det var ett tecken på att man inte kan stå för sina åsikter. Jag funderade lite över det där, för jag har inga problem att stå för vad jag tycker, men jag tycker att det blir lättare att diskutera sakfrågor om folk inte slänger tillbaka ”Ja, det är klart att du som röstar på X-partiet tycker så!” eller ”Så kan du väl inte tycka, du som röstar på Y-partiet?”.

Att det sedan är rätt klart att inte ens alla som är medlemmar i ett parti tycker exakt likadant i alla frågor, det verkar inte höra till saken. Frågor debatteras ju friskt även inom partierna, så varför ska jag (eller någon annan) behöva försvara varför man tycker på ett visst sätt i relation till partitillhörighet?

När jag jobbade som lärare och det var valtider kom frågan rätt ofta från eleverna om vad jag röstade på. När jag inte svarade på detta började de så klart spekulera och gissade friskt. En del trodde att jag inte fick berätta eftersom jag var lärare, men det får man ju. Man bör dock låta bli att försöka påverka sina elever åt ena eller andra hållet, vilket blir svårt, eftersom de kommer att sätta mitt svar i relation om vad de tycker om mig som person.

Jag minns speciellt en elev som berättade att hon suttit och funderat över vad jag kunde tänkas rösta på, men att hon inte hade någon klar uppfattning. Jag har även från andra håll fått höra att jag är rätt svårdefinierad. Antagligen skulle en del inte hålla med om det utan tycka att det är solklart var jag står.

Faktum är att jag ser ett visst värde, kanske till och med på ett plan ett underhållningsvärde, i att inte tala om vad jag röstar på. Det är skönt att slippa ha etiketter, men det har inget att göra med att jag inte vill stå för vad jag tycker. I ett par frågor tycker jag till exempel helt annorlunda än det parti jag faktiskt kommer att rösta på, så då är det bättre att folk får reda på vad jag tycker i specifika frågor, det är mer intressant än vilket parti jag väljer att lägga min röst på.

Men jag tänker faktiskt göra om det jag gjorde inför förra valet, nämligen att låta folk gissa vad jag kommer att rösta på. Förra gången blev det riktigt intressant, många var långt ute och cyklade.

 

Tungt beslut

I onsdags somnade ju Cressida in och sedan dess har matte och husse tvingats fatta ett svårt beslut. Marsvin ska inte vara ensamma, de ska bo med minst ett marsvin till och just nu är det inte läge för oss att skaffa fler. Jag är allergisk, vilket jag försöker ignorera, men det är inte bra att utmana ödet och för eller senare kommer vi ändå att sitta med en ensam gris och behöva bestämma vad vi ska göra. 

Imorgon flyttar Cassandra till en god vän till oss, som kommer att bli en helt fantastisk, ny matte åt henne! Det känns mycket tryggt, även om lillskruttan kommer att vara mycket saknad och lämna ett tomrum efter sig i vårt kök. Vi vet att hon kommer att få det kanonbra, med flera nya marsvinskompisar och stor, lyxig bur.

Ändå gör det ont i mattehjärtat, även om jag vet att det här är det bästa beslut vi kan fatta. Det är trots allt alltid svårt att skiljas åt, även om man vet att det kommer att bli hur bra som helst.

Vi är i alla fall glada och tacksamma för den tid vi fick ha den här lilla fluffbollen hos oss.

 

Mycket just nu…

Jag insåg just att jag, som brukar vara så noga med att skriva om böckerna jag läser, inte har gjort det på ett bra tag. Jag har i alla fall skrivit in dem i listan under länken här ovanför som jag brukar, men det har inte blivit några inlägg om dem.

Det har helt enkelt varit ett par riktigt hektiska månader, fyllda med både bra och dåliga saker, tyvärr rätt många dåliga, om jag ska vara ärlig. Mycket i livet har blivit eftersatt och då är ju så klart detta med att blogga om böcker något av det absolut minst viktiga man kan tänka sig. Men det har blivit en i raden av alla saker som jag glömt eller inte orkat ta tag i.

Samtidigt som livet betett sig som det gjort har jag börjat med en ny arbetsuppgift som tagit mycket tid att förbereda. Roligt, nervöst och bitvis svårt, men jag tror att jag behöver utmaningen. Jag får väl ändå säga att jag önskar att den kommit när andra saker höll sig lugna. Men det är väl bara att bita ihop och köra på.

I lördags talade dock kroppen om för mig att det gått lite för långt. Mitt under arbetsdagen fick jag yrsel och mådde illa, kände mig inte sjuk för övrigt, men det var liksom lite svårt att jobba och ha hand om en massa folk samtidigt som jag behövde sitta ner eller stå och hålla i mig i väggen. Jag lyckades få en snäll kollega att ta det jag skulle göra på eftermiddagen och åkte hem. På tåget somnade jag och vaknade som tur var med ett ryck precis när tåget rullade in på min station. Hemma började jag frysa och huttra och det brände i ögonen som det brukar göra när jag får feber. Någon sådan hade jag dock inte. Jag fick i mig lite mat, gick och lade mig tidigt och sov riktigt bra. Dagen därpå var jag igång igen. Antagligen var det en signal till mig att varva ner. Det är inte alltid man har turen att kunna göra det, men just nu gick det att ta ett par timmar ledigt och faktiskt kunna åka hem och vila.

Så nu hoppas jag på att få en lugn sommar, men jag vågar inte slappna av och lita på det riktigt än.