Feministiska underkläder?

Jag skrattade åt det här aprilskämtet, sedan tittade jag i almanackan och insåg att det inte var 1 april än.

En designer har tydligen skapat en underklädeskollektion som ska vara ”feministisk” (Metro, 28 mars). Tydligen vill hon ”…visa hur kvinnor faktiskt ser ut, och inga av underklädesmodellerna har eller kommer retuscheras”. OK, det måste väl inte vara dåligt, även om jag hävdar att reklam är konst och att det finns en poäng med att vilja visa upp sina produkter på ett så fördelaktigt sätt som möjligt.

Men tydligen är man så rädd för att underkläderna ska vara sexiga att man ser till att de är helt odugliga istället. För att passa i den här orange BH:n måste man ha små relativt små bröst som sitter där de ska, inte stora, tunga saker som hänger och dinglar. Alltså måste man för att kunna ha dessa nya produkter leva upp till det ideal dessa ”feminister” säger sig vilja motarbeta… 

Jag har personligen modell större, gick i för små BH:ar i flera år, tills jag blev tipsad om att det faktiskt fanns specialbutiker, gick till en sådan och kom ut med en påse innehållande en BH i F-kupa och undrade hur det gått till. Men den satt bra och saker och ting hölls på plats. Jag fortsatte att handla där i flera år, men inte ofta, för en BH kunde lätt gå på 600 eller 700 kronor. Vissa av dem hade lite dekor och bling, men mitt mål var inte att vara sexig, utan att ha det bekvämt.

Ingen av dessa BH:ar på bilden skulle funka på mig. Den orangefärgade har till att börja med riktigt mesiga axelband. Vad ska de hålla upp? Inte mina bröst i alla fall. Den svarta skulle glida ut på sidorna och brösten skulle ramla ur. Dessa BH:ar ser ut att vara alldeles för mjuka och mesiga. Den orange skulle dessutom få mina bröst att ligga som en ”limpa” och inte delas upp. Inte speciellt estetiskt tilltalande, men det var kanske poängen? Om det är fint kanske någon hemsk man får för sig att titta lite extra? ;-) Om jag skulle bli tvungen att springa efter en buss eller något sådant, då skulle jag få släppa allt jag bar på, för minst en hand skulle gå åt till att hålla tuttarna på plats, om jag inte skulle få helt sjukt ont.

”Underkläderna har varken vaddering, push-up eller förstärkning, och Hayat Rachi menar att underkläderna passar alla – oavsett kroppstyp, storlek eller kroppsbehåring.” Vad behåringen har med saken att göra lämnar jag därhän, för den kopplingen förstår jag inte. Men för mig går denna mening inte alls ihop. Om de inte har vaddering etc, då kan de rimligen inte passa alla. De passar definitivt inte mig. Förstärkning i form av bygel är en nödvändighet för mig. Inte för att jag vill vara sexig, utan för att jag ska kunna röra mig. Vaddering behöver inte jag, men jag vet många som vill ha det för att det inte ska skava. Inte för att de vill vara sexiga.

Jag förstår ärligt talat inte vad som är så feministiskt med det här? Om inte feminism går ut på att göra kvinnor så lite estetiskt tilltalande som möjligt och begränsa deras rörlighet. När jag för första gången fick tag i en bra sport-BH någon gång under högstadiet efter att ha haft någon sorts mjukt elände som det här på bilden i flera år, kunde jag plötsligt springa på gympalektionen. Det var något jag inte upplevt sedan jag innan fick bröst. Jag hade glömt bort att man kunde springa utan att det gjorde så ont att jag ville sätta mig på marken och gråta.

Vill man ha underkläder som fyller en funktion utan att riskera att vara sexig så finns dessa redan. Det finns massor av BH:ar utan minsta lilla spets eller annan dekoration, i de allra neutralaste färger. Så vad är så nyskapande med detta?

Eller så är det bara för att jag inte är feminist som jag inte förstått storheten med det här?

Jag tänker i alla fall fortsätta att handla på Hunkemöller, som har helt fantastiska BH:ar, som både är fina, billiga och gör vad de ska!

 

Varför jag inte orkade…

…fortsätta som lärare, det har jag tagit upp många gånger här på bloggen. Jag gör inget längre utlägg denna gång, jag tipsar er bara om att läsa denna:

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/skolresan-alla-hanger-med-i-kirkkojarvi-skola_4400185.svd

och denna:

http://www.sydsvenskan.se/varlden/de-har-varldens-basta-skola/

För att säga någonting i alla fall – det där med låg nivå i läroböckerna och stökig och bullrig miljö, det har jag inga problem med att förstå att de som kommer hit från Finland reagerar på.

Maken och jag har sagt att om vi hade valt att skaffa barn hade vi övervägt att flytta till Finland när det var dags att börja skolan. Jag hade i så fall kallat mig för ”utbildningsflykting”.

Jag är tydligen otrendig!

I morse hittade jag den här artikeln: http://www.alltomstockholm.se/shoppingmo…/article4121986.aos

Den säger att delfintatueringar är otrendiga och att folk börjar ta bort dem. Damn, jag är otrendig, mina vänner!

Jag har hört att det skulle vara ”trashigt” med delfintatueringar också, det läste jag på den stora källan till all kunskap, familjeliv.se.

Tydligen tar folk bort tatueringar som bleknat eller blivit suddiga och det är ju rimligt. Hudläkaren som undersökte min rygg för ett par år sedan var nyfiken och ville veta när jag gjorde min delfin. När jag svarade att det var år 2000 sa han att det var det han gissat på, så uppenbarligen syns det att den varit med ett tag.

Oavsett vad folk tycker tänker jag inte ta bort min delfin. Jag har inte tröttnat på den efter de här åren och jag tror att jag faktiskt skulle ångra mig om jag tog bort den. Jag tycker om den här lilla delfinen, jag minns att jag satt och bläddrade bland bilder som tatueraren hade, jag visste att jag ville ha en delfin, men inte exakt hur den skulle se ut. När jag fick syn på den här visste jag direkt att den var min. Tatueraren ville färglägga den också, men det var så här jag ville ha den, så det fick räcka.

Den sitter som sagt på ryggen, jag ser den bara i spegeln, ingen annan ser den någonsin utom ifall någon skulle titta åt mitt håll i omklädningsrummet på gymmet. Kanske tycker de då att jag är trashig och otrendig. Jag bjuder på det. Jag skulle ångra mig mer om jag tog bort den, faktiskt.

Däremot börjar jag mer och mer fundera på att göra ännu en tatuering. Det har jag visserligen tänkt på ända sedan jag gjorde den här, men jag kan inte komma fram till vad och var. Innan jag vet det får det vara.

Vet du varför du inte behöver oroa dig för smittkoppor?

Originally posted on Hit och dit och tillbaka igen:

För att smittkoppor utrotats i världen. Vet du varför? För att folk vaccinerade sig. De vaccinerade sig för att det var bättre att ta ett vaccin redan för typ 100 år sedan när det innehöll betydligt mycket mer skadligt skit än vad dagens vaccin innehåller än vad det var att dö.

År 1980 förklarades världen fri från smittkoppor.

Vägen dit var lång och kantad av ond, bråd död. I kyrkböcker, där prästen antecknade vilka inom hans församling som dött såg det år 1777 i Sibbo ut så här:

kyrkobok1

Döda i koppor: Matts 32, Maria 2, Anna 9 mån, Jonas 4 mån, Jacob 8, Anna 11, Zacharias 1, Henrik 6 mån, Anders 4 och Anna 5. I en glesbefolkad socken under inte ens två månader.

Och i november/december 1786 så här:

kyrkbok2

Döda i koppor: Maja 5, Majastina 6 mån, Hedvig 1, Anders 3, Stina 1, Erik 4, Anna 9, Anna Greta…

Visa källa 513 fler ord

Föräldrar måste sluta trakassera lärarna

Föräldrar måste sluta trakassera lärarna | Sakine Madon | Expressen.

Nu är jag inne i en sådan här period när jag bara ”rebloggar” saker från tidningar, men när man hittar sådant här, då bara måste man!

När någon säger det man själv tänkt…

… så många gånger.

Detta hände idag. Speciellt sista stycket.

Läraryrket kan inte vara ett skitjobb | Ann-Charlotte Marteus | Expressen.

Jag var inne på samma sak här.

Postcrossing – hur funkar det?

Jag berättar ofta och gärna om att jag håller på med Postcrossing och jag har fått en del vänner och bekanta att haka på. En vanlig fråga är hur det funkar, så det tänkte jag berätta om nu. (Här skrev jag för ett tag sedan lite mer om varför jag tycker att det är så himla kul.)

1. Man börjar med att bli medlem, vilket man blir genom att registrera sigwww.postcrossing.com – Här fyller man i sina uppgifter. När du registrerar dig ska du också ange din adress. Många frågar om hur säkert detta är, men din adress visas bara för de medlemmar som skickar kort till dig, den står alltså inte på sidan så att alla kan läsa den. Mer om skickandet nedan.

2. När du är registrerad kan du fylla i din profilsida, vilket du lämpligen gör på engelska. Hela Postcrossingsajten är på engelska och man har tagit beslutet att inte översätta den eftersom det är mest praktiskt om medlemmarna, som kommer från jordens alla hörn kommunicerar på samma språk.

I din profil skriver du så mycket eller så lite du vill. Här kan du skriva om det är någon speciell typ av vykort du önskar dig (katter, kyrkor, kungligheter, eller vad det nu kan vara). Viktigt är att detta är önskningar, många skriver även vad de absolut inte vill ha, vilket kan ge ett ganska otrevligt intryck.

Så här ser min ut, den lite mer personliga presentationen finns under denna, jag tog inte med den, det blir så långt. :-)

Det här med ”Interested in direct swaps” handlar om att skicka kort som inte ingår i det ”officiella” Postcrossing, det vill säga att man kommer överens med en annan medlem om att utbyta kort. Själv har jag inte tid med det, plus att jag gillar slumpmässigheten som Postcrossing innebär.

3. Nu är det dags att skicka kort! Klicka på ”Send a postcard” i den blå menyn till vänster. Då får du adressen till en medlem någonstans i världen. (I dina inställningar kan du ange om du vill skicka till så många olika länder som möjligt, eller om du vill skicka flera till samma land. Det är helt upp till dig. Du kan även kryssa i om du vill kunna skicka till och ta emot kort från ditt eget land. Också det är frivilligt och händer väldigt sällan.)

På samma sida som personens adress får du upp ett ID-nummer. Det består av två bokstäver för ditt land (SE för Sverige) och ett antal siffror. Dessa måste stå med på det kort du skickar. Helst på mer än ett ställe, då poststämplar kan hamna över det, till exempel.

4. Välj ett kort. Om mottagaren har angett några önskemål kan du följa dessa om du vill, men det är inget krav. Man får skicka vad man vill.

Dessa skickade jag i början av februari:

5. Skriv något trevligt. Ibland har mottagaren frågat om något speciellt på sin profil, de kan vilja veta något om dig, platsen du bor på, din favoritbok, eller vad som helst. Precis som med valet av kort är det inget tvång att följa detta, skriv vad du vill. (Men lämna för allt i världen inte kortet tomt, jag har fått ett sådant, det var inte alls lika kul, man vill ju få en uppfattning om personen som skickat.) Glöm inte ID-numret! Du kan även scanna in eller fotografera av ditt kort och ladda upp på din ”Postcard wall”.

6. Köp ett frimärke och posta kortet.

7. Vänta på att få ett mail om att det registrerats. Här kan mottagaren också skriva ett tackmeddelande till dig. Medan du väntar kan du titta på din lista över ”Traveling postcards”. I början kan du ha fem kort ute samtidigt, detta antal ökar vartefter. Det är inget krav på att skicka ett visst antal. Du bestämmer själv.

8. En tid efter att ditt kort kommit fram bör det komma ett till dig! Tanken är att man ska få minst ett kort för varje man skickar. På detta kort finns, precis som på det du skickade, ett ID-nummer. Logga in på sidan, klicka på ”Register a postcard” i den blå menyn och fyll i numret, samt skriv ett tackmeddelande. Meddelandet är inte obligatoriskt, men det är artigt och uppskattas. Om mottagaren inte scannat in kortet kan du välja att göra det.

Det är bra om man registrerar så fort man kan, eftersom det innebär att avsändaren då får plocka ut en ny person att skicka till.

Efter ett tag har man fått ihop en hel hög med fina kort från hela världen!

Det händer att kort inte kommer fram. Inte så ofta, men det händer. Ett kort är ”Traveling” i sextio dagar, sedan hamnar det som ”Expired” i listan. Om det skulle komma fram efter dessa sextio dagar kan mottagaren fortfarande registrera det upp till ett år efter den dag adressen klickades fram. Sedan försvinner det ur systemet. Du kommer ändå att märka att du får ganska lite obalans mellan skickade och mottagna kort. 

Du kommer att märka att du skickar fler kort till en del länder, framför allt Ryssland och Tyskland. Ryssland har flest medlemmar och Tyskland skickar mest. Eftersom varje medlem ska få lika många kort som han/hon skickar blir det naturligtvis så att man skickar många dit. Även om det kan kännas tjatigt får man tänka på att det är olika mottagare varje gång. Och ju längre man håller på, desto större är sannolikheten att man får skicka till lite mer ”ovanliga” länder, alltså länder med färre medlemmar.