Kommentera vad andra äter – eller låta bli?

19 Struggles Only Picky Eaters Will Understand.

Ett par länkar som den här ovan har cirkulerat på Facebook sedan igår.

Jag var definitivt en ”picky eater” när jag var liten, idag äter jag det mesta, men precis som de flesta har jag en del saker som jag bara inte klarar av. Det är nog rätt få som äter precis allt. Det finns mycket som jag äter av artighet om jag blir bjuden på det, men som jag inte skulle få för mig att köpa hem och laga själv.

Det här är nog inte så konstigt eller ovanligt, men det leder mig in på något relaterat som jag tänkte säga något om. Öppna länken ovan och bläddra ner till nummer 13. Fortsätt sedan läsa.

Klar? Då kör vi!

Det här med vad man äter eller inte äter på jobbet verkar vara något som folk tycker sig ha rätt att kommentera i all evinnerlighet.

När jag började jobba som lärare tog jag för vana att inte äta i skolmatsalen med eleverna, även om vi åt väldigt billigt (på min sista skola åt vi till och med gratis), eftersom jag behöver ha lugn och ro när jag äter och inte behöva hålla koll på att det inte blir matkrig eller att någon skulle begå vad som fortfarande, år 2015, är den värsta dödssynd du kan tänka dig, nämligen att ha *trumvirvel* KEPS på sig i matsalen! (Herregud, bara tanken på att någon skulle ha på sig en keps i matsalen gör mig så skakis att jag knappt kan fortsätta skriva!!) 

Nej, förlåt, nu glider vi ifrån ämnet. Mat, var det!

Dessutom var jag vid den här tiden så stressad över jobbet att jag knappt hade ro att äta alls. Jag blev ju trots allt hungrig, så det hände att jag sprang över till Pressbyrån på andra sidan gatan och köpte korv för att dämpa den värsta hungern. Det här var ju absolut inte bra, men jag hade heller inte ork att laga lunchlådor och ta med, så till slut bestämde jag mig för att fil och flingor skulle kunna funka. Jag blev inte illamående av det, jag behövde inte värma något och krångla, bara att äta, liksom.

Sagt och gjort, jag inhandlade fil och flingor och den veckan var det dags för kommentarer. Den som stod för dessa var en i andra fall väldigt trevlig kollega, men en typisk representant för en kategori lärare jag blir lite tokig på. Vi pratar om en medelålders, oftast kvinnlig, lärare som utsett sig till hela världens förälder och moralpredikare, som måste tala om för alla, både elever och kollegor, hur allt ska vara. Jag kan tala om att jag blev tokig på sådana redan när jag själv var elev.

Första dagen med min nya ”diet” åt jag ganska tidigt, jag gick ju upp vid sex och åt frukost, så vid tio-halv elva var jag hungrig. När jag är hungrig vill jag äta, vad klockan är spelar inte så stor roll.

”Det var tidig lunch!” var det första kollegan sa när hon kom in i personalrummet. Jag brukar börja med ”Hej!”, men det är ju jag, det. Eftersom jag är den jag är har jag svårt att ignorera saker utan kände mig tvungen att förklara varför jag åt så tidigt. Egentligen borde man inte ens besvara sådant där.

Någon annan dag hade jag köpt Start-flingor, som jag tycker är goda och framför allt mättande. Då kommer samma kollega in igen. ”De där flingorna är det ju mest socker i av alla!” Det jag borde ha gjort här, om jag bara inte hade varit så rädd att stöta mig med folk, var att hämta ett paket strösocker och hälla på lite och säga ”Jaså, jag tycker att det behövs lite mer!” Förmodligen hade poängen inte gått hem.

Det jag hade kunnat göra hade varit att förklara att alternativet hade varit att inte äta alls, alternativt köpa korv med bröd och äta på stående fot utanför Pressbyrån.

Till slut blev jag nästan rädd för att äta i personalrummet för att jag inte orkade med att höra kommentarer om vad och när jag åt.

Sammanfattningsvis: Du har inte med att göra vad andra äter eller inte äter, eller när de gör det. Du har heller inte rätt att få veta varför en person inte vill äta en viss sak. Man vill kanske inte sitta och redogöra för allergier, fobier, eller vad det nu kan vara. Jaha, så jag äter inte svamp/kött/oliver/annat, trots att du tycker att det är gott? MEN SKIT I DET DU och ät det du vill äta, ge sjutton i mig!

Det enda man möjligen kan få säga om någon annans mat är att det ser gott ut, luktar gott eller något sådant. Låt bli att säga något annat. Kan vi enas om det? Tack.

 

Dröm (igen)

Inatt var jag på bröllop. Personerna som skulle gifta sig var inga jag känner i verkligheten, men flera vänner var med bland gästerna.

Det började med att vi skulle gå till kyrkan från festlokalen där vi tydligen varit och förberett saker. Det var vinter och jag hade på mig ett par högklackade skor i 1700-talsstil, som inte var jättebra att gå i när det var halt och eländigt. Rätt fula var de faktiskt också.

Tydligen hade vi gått den här vägen flera gånger redan men lyckades ändå gå vilse. Bröllopet skulle börja klockan två och två minuter i två var vi alldeles för långt bort för att hinna dit. Jag gick tillsammans med en tjej som är en ytligt bekant i verkligheten och plötsligt fick vi syn på ett stort gäng uppklädda människor som skulle på samma bröllop, visade det sig. Tillsammans med dem hittade vi fram till en kyrka som dock var fel kyrka, den vi skulle till var en gammal, medeltida kyrka, men vi hade hamnat vid en tegelbyggnad från 70-talet. Jag pratade med en av killarna i sällskapet vi mött och förklarade vilken kyrka vi skulle till och han visste tydligen hur vi skulle ta oss dit.

När vi till sist kom fram lyckades jag klämma fingret på något och nageln blev alldeles blå och det började blöda under den. Någon fick fram ett väldigt konstigt plåster och allt var OK igen. Tydligen var vi inte så försenade som det verkat, för brudparet hade inte kommit än. Jag stod och småpratade en stund med prins Carl Philip, som var en av gästerna. Vi pratade om vilka hundar som kan fungera att ha om man är allergisk. Efter en stund kom bruden åkande upp i en hiss (som fanns i en byggnad i anslutning till den här kyrkan, hur man nu kan få för sig att bygga ihop en fin liten medeltidskyrka med en hypermodern byggnad och ett stort restaurangkök, som också plötsligt uppenbarade sig bredvid oss. Jag tog några bilder när hon klev ur hissen och reagerade på att hon hade en väldigt tråkig klänning.

Hon såg inte så glad ut och berättade att hon började fundera på om hon verkligen ville gifta sig med den här mannen (som aldrig dök upp, så han kanske hade ångrat sig, han med).

Innan jag vaknade stod jag ensam kvar i det här restaurangköket med en massa mat som skulle ha serverats på bröllopsfesten, som nu inte blev av. Jag var hungrig och började fundera på om jag inte skulle kunna äta lite av maten eftersom de andra dragit därifrån i alla fall. Jag öppnade en kylskåpsdörr och plockade fram en stor låda sushi. Här vaknade jag, så jag fick inte veta om det var gott :-D

Statyerna på Påskön

De berömda statyerna på Påskön har tydligen kroppar som inte syns ovanför markytan och som inte undersökts tidigare. Egentligen låter det lite märkligt att man aldrig någonsin grävt sig ner under någon av statyerna tidigare, men tydligen är det så. Dessutom har de här kropparna spännande inskriptioner. Det här var riktigt skoj!

Scientists Uncover A Shocking Discovery Underneath The Easter Island Heads! Unbelievable!.

De längsta orden i Europa

Mots européens les plus longs.

Lite kul läsning för alla som kan franska. Här får man se de längsta orden i alla europeiska språk. Sedan är det ju så att det går att sätta ihop ännu längre ord i flera av språken, däribland svenska, men här pratar man tydligen om ord som går att slå upp i en ordlista, i varje fall är det så i det svenska exemplet (jag har inte läst igenom allt jättenoga, så jag vet inte om något annat av språken har gått på några andra kriterier.)

Gränslösa arbetsplatser

Hittade just denna artikel via Facebook. Just det här med tydliga gränser och klara beskrivningar av vad som faktiskt ingår i ens arbetsuppgifter är något jag känner igen från tiden som lärare. Allt verkade kunna stoppas in i det som var arbetsuppgifter, arbetstiden kunde ändras och förskjutas hur mycket som helst och allt man fick var ett luddigt löfte om ”komp i juni”.

Jag tror inte att jag någonsin under mina nio år i yrket kände att jag hade koll på vad som faktiskt förväntades av mig, känslan av att det var saker jag missat och som jag borde ta tag i fanns alltid där. Studiedagar ägnades åt uppgifter med otydliga instruktioner och allt man faktiskt fick gjort kändes tveksamt eftersom man inte var säker på att man faktiskt gjorde det som var tänkt, samtidigt som rättningshögarna ropade på en från arbetsrummet och kändes mycket viktigare och mer relevant än att sitta i en alldeles för stor arbetsgrupp och babbla och producera ett papper ingen förstod poängen med.

Det märkliga var ju bara att man aldrig protesterade, man satt snällt i dessa grupper under den avsatta tiden och försökte lösa uppgiften.

Jag kan absolut relatera till det här, fler och fler arbetsuppgifter liksom ”smögs” på en hela tiden, tills det kändes som om man höll på att drunkna.

Boven i dramat är arbetsplatser som saknar tydliga gränser för hur mycket som måste göras och vad som är en acceptabel nivå.

viaLarm från stressforskare: Gränslösa arbetsplatser ger rekordstress – Veckans Affärer.

Tur med shopping

I förra veckan köpte jag ett par skor för 160 kronor på second hand, som nya hade kostat över 2000.
Idag skulle jag göra ett blixtsnabbt besök i Nacka forum för att handla en liten grej, missade precis en buss när jag skulle hem och hade tjugo minuter att slå ihjäl. Jag gick in på Mediamarkt och hittade ett bord med en massa visningsexemplar de sålde ut till larviga priser. Jag kom hem med en sådan här för bara 745 kronor, de kostar egentligen runt 2900 och uppåt beroende på var man handlar, berättade Google för mig. Superfräsch trots att den varit visningsex. :-D

Jag har visst lite tur när jag shoppar!

Intressant läsning…

…läsning om den brittiska tronföljden och hur många som inte varit tronföljare från början men som av olika skäl tagit över ändå.

Den lilla prinsessan som föddes igår kan alltså rent statistiskt bli drottning, trots att hon har en äldre bror.

Second royal baby will meet ‘heir and spare’ obligation | Royal News Blog.

Second royal baby will meet ‘heir and spare’ obligation | Royal News Blog