Tag Archives: jämställdhet

”Catfights over handbags and tears in the toilets. With her women-only TV company this producer thought she’d kissed goodbye to conflict… | Mail Online”

Catfights over handbags and tears in the toilets. With her women-only TV company this producer thought she’d kissed goodbye to conflict… | Mail Online.

Det här var en intressant artikel med tanke på det här med att många tror att allt blir så bra i en miljö med enbart kvinnor. Nu säger jag inte att det inte kan bli det, men i det här fallet gick det åt skogen.

Med tanke på vad jag var inne på i ett inlägg för ett tag sedan, om hur trött jag blir på det här tjatet om att ”alla kvinnor är systrar” och bör hålla ihop mot männen, så kändes den här artikeln rätt relevant. Jag tror att blandning kan vara nyttigt, men framför allt tror jag på att anställa personer utifrån kompetens och inte utifrån kön. Om jag fick välja mellan att jobba i en miljö enbart bestående av kvinnor och en annan där det var blandat, skulle jag helt klart föredra det senare. Den arbetsplats som beskrivs i artikeln hade jag nog fått krupp på efter en vecka.

Men sluta!

Fråga: ”Vad tycker du om de nya sedlarna?” (Metro idag)

*suck* Ja, det är säkert någon ondskefull man som suttit och bestämt att det ska vara den ordningen. ”Haha, nu ska vi minsann…” Det är ju varannan, och det räcker väl? Man måste inte göra en rättvisefråga av precis allt, det finns nog viktigare frågor att fokusera på när det gäller sådant.

Tänk istället att denna kvinna som finns på 20-lappen kommer att bo i din plånbok betydligt oftare än mannen på 1000-lappen! Seså, känns det bättre nu?

(för övrigt anser jag att vi ska ha våra kungar och drottningar på sedlarna…)

Fru Gårman? (igen…)

Pezster bloggar om att man i Uppsala vill införa kvinnor på skyltarna vid vartannat övergångsställe. Det här har ju varit på tapeten förut, då i Mariestad, om jag inte minns helt galet. Tror att jag till och med funderade på att flytta till Mariestad då, eftersom det verkade vara ett riktigt bra ställe att bo på, om detta var något man hade tid att tjafsa om.

Som om detta inte vore nog är man inte nöjd med hur skyltarna skulle se ut i Uppsala. Nej, hon var för ”yppig”, så den skylt som satts upp på prov har plockats ner, skriver Svd.

Jag skrev om detta i min gamla blogg redan 2008, så den här idiotin har alltså varit på gång länge. Jag funderar på att bojkotta alla de här kvinnliga övergångsställena, jag har ju väldigt sällan kjol på mig. Var får en kvinna i byxor gå över? Jag kan ju inte gå på de ställen som har manskyltar, för jag är ju inte man. Och så har jag längre hår än snubben på skylten.

Snälla, lägg ner! Skola och sjukvård behöver de skattepengar som går till sådan här skit!

Citat ur min gamla blogg, apropå namnet ”Fru Gårman”:

Ska den verkligen heta så? Grejen är ju att ”Herr Gårman” är en lek med orden ”Här går man”, alltså blir ju ”Fru Gårman” bara töntigt.

Sedan tycker jag, som jag sagt tidigare, att det blir ännu löjligare med en bild av en kvinna i kjol. De allra flesta kvinnor bär byxor oftare än kjol, så är kjolbilden verkligen representativ? Det är väl snarare att befästa en könsstereotyp som jag kan tänka mig att de som vill ha skylten motarbetar i vanliga fall.

(När jag var lite trött och flummig igår tänkte jag mig att det mest rimliga väl vore om hälften av alla övergångsskyltarna föreställde kvinnor, och andra hälften grisar. För de som skulle få för sig att tjata om en kvinnlig skylt, är inte det samma människor som tycker att män är svin? Eller var jag bara taskig nu?)

Franska feminister vill avskaffa ”mademoiselle”

Franska feminister vill avskaffa ”mademoiselle” – DN.SE.

Gammal artikel, visserligen, men i alla fall: Som rubriken säger – man vill alltså sluta dela in kvinnor i gifta och ogifta, då man ju inte gör samma sak med män, alla är ju ”monsieur”, oavsett om de är gifta eller inte. I Tyskland har man gjort samma sak för länge sedan. Egentligen är väl inte så att man faktiskt behandlas annorlunda, det upplevde i alla fall inte jag när jag bodde i Frankrike, det är bara fråga om ett tilltalsord, så egentligen skulle man kunna fråga sig om vi ska bråka om ett ord. Ja, jag tycker nog att det kan vara OK att bråka om ett ord i det här fallet, det är ju dessutom enklare att slippa ta reda på om en kvinna är ”madame” eller ”mademoiselle”, det underlättar kommunikationen, skulle jag vilja säga.

När jag bodde i Paris var jag 19 (fyllde 20 under det året) och blev förvånad över att jag blev tilltalad som ”madame” överallt. I början fick jag panik varje gång och undrade om jag såg så gammal ut. (Eller var fransmännen lika pantade som en del svenskar, som utgår från att om man är lång är man äldre? Stämde det skulle väl hundraåringar vara runt fyra-fem meter, jag var över 1.70 när jag gick i sexan, men jag var bara 12 år för det, och så roligt var det inte att folk trodde att jag var 15, för ”Du är ju så lång”)

Sedan fick jag förklarat för mig att många väljer att säga ”madame” om det finns en rimlig sannolikhet att jag kan vara gift, alltså om jag är i en ålder när det inte med säkerhet går att säga att jag är för ung för att vara gift. Då kändes det bättre 🙂

UPPDATERING: Nu har tydligen den franska regeringen bestämt att mademoiselle inte längre ska användas. Lite kul, tycker jag. Dock blir jag lite fundersam till alternativet ”jeune femme” om man absolut vill ha en ersättare för ordet. ”Ung” och ”Ogift” är ju inte nödvändigtvis samma sak, och att avskaffa mademoiselle handlar ju inte om ålder, utan om att slippa ange ifall man är gift eller ogift.

Couple Finally Reveals Child’s Gender, Five Years After Birth

Couple Finally Reveals Child’s Gender, Five Years After Birth | Parenting – Yahoo! Shine.

De här föräldrarna har först efter fem år avslöjat könet på sitt yngsta barn, som de har försökt uppfostra så könsneutralt som möjligt.

OK, folk får göra hur de vill och det finns säkert en poäng i att låta barnet växa upp utan att stoppas in i en stereotyp och allt det där.

Men jag reagerar på att barnet, som då alltså är en pojke, får vi veta, först sägs har fått välja kläder helt själv och då har blandat ärvda kläder från sina äldre syskon, en bror och en syster. Så långt allt lugnt. Men – det intressanta är ju att han inte har fått ha ”hyper-masculine outfits like skull-print shirts and cargo pants” medana shiny pink girl’s swimsuitfunkat utmärkt. Varför det ena och inte det andra, frågar jag mig genast? Nu menar jag inte att ett barn inte ska kunna ha vare sig det ena eller det andra, får jag väl snabbt lägga till, men jag ifrågasätter varför man i så fall inte försöker blanda och ge honom lika mycket av allt. Vill han ha baddräkten, så låt honom ha den, men förbjuder man samtidigt det som är ”stereotypt” för killar, visar man ju indirekt att det är något fel med de kläderna och det är väl också påverkan? Eller vad är det jag missar?

Jag tycker att det är lite motsägelsefullt att eftersträva könsneutralitet och sedan aktivt förbjuda det som förknippas med det ena könet.

Den perfekta kvinnan då?

Den perfekte mannen – en omöjlig dröm? – Metro.

Den här artikeln i dagens Metro fick mig att fundera lite. Tydligen har det gjorts en undersökning som visar vad kvinnor retar sig på hos sina  manliga partners.

Jag önskar att jag hade blivit tillfrågad på samma sätt som tjejen på bilden, som bedömer sin kille enligt följande:”Han är 90 procent bra, han är glömsk och snål mot sig själv men väldigt givmild, rolig och snäll, nästan perfekt alltså,”

Det är ju bra att hon kan sätta så höga poäng på honom. Mitt svar hade inte kommit med i tidningen, för jag hade ifrågasatt poängen med undersökningen, speciellt som motsvarande undersökning om flickvänner inte verkar ha gjorts. Den skulle nog inte gå att göra heller, för det verkar vara helt OK för en tjej att klaga på sin kille, men om killar skulle säga samma saker om sina tjejer skulle de förmodligen bli kallade för mansgrisar och få höra att de inte förtjänar sina fantastiska flickvänner. Däremot verkar det vara helt rumsrent för en tjej att hitta fel på sin kille och vilja förändra honom. Men han ska betrakta henne som fulländad redan från början, annars är han en mansgris…

Om man nu måste göra en sådan här undersökning (för vad är poängen, undrar jag?) så ska den väl göras helt könsneutralt, det vill säga vad både tjejer och killar hittar för fel på sina partners? Varför bara göra den ”åt ena hållet?”

 

Blev lite arg igår

Igår fick jag ett mail med en undersökning från tidningen Amelia. Jag brukar svara på deras enkäter om olika saker, för man samlar på sig lite poäng och får belöningar när man fått tillräckligt mycket.

Men igår blev jag faktiskt riktigt grinig. Undersökningen vände sig till kvinnor som lever i parförhållanden men män. Det gör jag, så inget konstigt i det. Förutom några små tokigheter som frågan om hur gamla mina barn var, efter att jag på frågan innan svarat att jag inte hade några och inte kunde gå vidare om jag inte uppgav ålder på de barn jag inte hade, var det frågor om inkomst och fördelning av hushållsarbete och sådant. Inget märkligt i det heller. Men sedan blev det intressant.

Frågan löd ”Har du eller någon du känner blivit utsatt för våld av en närstående?” (reservation för att jag inte minns det exakta formuleringen, men det var budskapet i alla fall).

Nästa fråga löd:  ” Gjorde du eller den du känner en polisanmälan mot mannen?

Då gick jag i taket och skrev följande mail till Amelias chefredaktör:

”Varför förutsätta att allt våld i nära relationer innebär att förövaren är en man? Jag har visserligen i de tidigare frågorna angett att jag lever med en man, men ”den jag känner” kanske är man och har blivit misshandlad av en kvinna, eller så är det en kvinna i ett samkönat förhållande, som blivit misshandlad av sin partner. Varför är man inte mer försiktig med att cementera könsstereotyper på det sätt ni gör? 

Eller finns det någon poäng med att fortsätta förstärka bilden av att alla som misshandlar är män och alla som blir misshandlade är kvinnor? Det är ingen hemlighet att det finns kvinnor som misshandlar sina män och även kvinnor i samkönade relationer som misshandlar sina fruar eller flickvänner. Kvinnan är inte alltid offer, hur viktigt det än tycks vara för vissa att fortsätta hävda bilden av att kvinnan alltid är offer och mannen alltid förövare. Även om Amelia är en tidning som vill stå på kvinnornas sida kan det kanske vara på sin plats att tänka på att kvinnor inte alltid är helgon och att det är ytterst få män som vågar anmäla att de blir misshandlade av sina fruar med tanke på den allmänna synen vårt samhälle har på misshandlade män. En misshandlad kvinna är offer, en misshandlad man hade säkert förtjänat det.

Riktigt ogenomtänkt formulering som gör mig besviken på en tidning jag tidigare läst med intresse och uppskattning. Nu blir det nog inte fler nummer, tror jag.”

 

 

 Relaterat inlägg:
Är det mindre illa när en kvinna misshandlar? (18 aug. 2010)