Boken är fruktansvärt oattraktiv
”På föreläsningen hade nämligen läraren berättat om hur svårt det är för många unga studenter att klara sig i universitetsvärlden. Studenterna som nu gör entré till högre studier är både läs- och skrivovana.”
Har inte tid att skriva något längre om detta just nu, men låter citatet och länken ovan tala för sig själva.
Människohamn – John Ajvide Lindqvist
Pappa, vad är det där? På isen?
Det är en strålande vinterdag. Högst upp i Gåvastens fyr står Anders med sin sexåriga dotter Maja. Isen ligger snötäckt så långt ögat kan nå och Anders kan inte se något speciellt där hans dotter pekar.
Maja går för att undersöka och fem minuter senare börjar mardrömmen. Trots att det inte finns någonstans där Maja kan försvinna, är det just det som händer. Hon försvinner. Spårlöst. Anders och hans hustru Cecilia har inte längre något barn.
Det lyckliga livet på ön Domarö i Roslagens skärgård är slut. Bara förtvivlan och skilsmässa återstår.
Ett par år senare återvänder Anders till ön, nersupen och deprimerad men fast besluten att leva. Då nås han av ett meddelande som tänder ett vansinnigt hopp: Maja finns ännu i världen, på en plats där han inte kan nå henne.
Ett sökande tar sin början. Det kommer att föra Anders till Domarös hemlighållna förflutna, mot havets mörka hjärta. Genom avgrunden måste han gå för att finna den han älskar. Om det nu verkligen är hon.
En mopedmotor hörs i skogen om nätterna. Brevlådor vandaliseras och hus brinner. Havet kastar sig mot klipporna. Någon hatar oss.
Människohamn är en saga om kärlek, hat och magi. Det är berättelsen om de dolda krafter som har skapat skärgården. (Adlibris)
Den här började jag lyssna på flera gånger, bara för att bryta och välja något annat. Som vanligt tror jag att det var uppläsarrösten som störde mig. Men sedan vande jag mig och jag har faktiskt inget negativt att säga om den (och det är inte ofta det händer, som ni vet 😉 )
Berättelsen tog tag i mig ganska snabbt och jag gillade hur mer och mer av hemligheterna rullades upp allteftersom.
Dessutom blev jag positivt överraskad av författaren, det enda jag läst av Lindqvist tidigare är ”Låt den rätte komma in”, som jag inte fastnade för, även om jag läste ut den. Den passade mig inte alls, så därför har jag inte gett mig på någon av hans övriga böcker förrän nu. Vi får se om jag fortsätter att kika på det övriga han skrivit.
Ancestors of Avalon – Diana L. Paxson
I januari i år läste jag om The Fall of Atlantis med avsikten att läsa alla Avalonböckerna i rätt tidsordning (vilket alltså inte är den ordning de skrevs i). Den här boken kommer direkt efter den första i tiden, men skrevs långt senare och då av en annan författare, som tog över efter att Marion Zimmer Bradley gick bort 1999.
Berättelsen börjar med att Atlantis går under och de få överlevande flyr ombord på ett antal skepp som tar dem till det som senare blir Storbritannien. Två grupper av människor hamnar på varsitt ställe och vet inte om att de andra också klarat sjöresan och lyckats ta sig i land. Den ena gruppen anpassar sig till livet i det nya landet medan de andra försöker bygga upp ett nytt Atlantis. Och så bygger de Stonehenge också. (Läs en sammanfattning av handlingen här.)
Jag fick den här boken i julklapp 2004 och jag har inte läst ut den förrän nu. Jag har börjat på den flera gånger och inte kommit igenom den. Nu tog det mig ett bra tag, med ett par långa uppehåll. Trots att det här är min typ av bok egentligen så fångar den mig inte. Den är till och med ganska långtråkig på sina håll. Sedan är det en enda röra av namn och personer och jag klarar helt enkelt inte att hålla isär allihop.
Nu har jag de två övriga delarna som Paxson skrivit och som knyter ihop denna med The Forest House och sedan med The Mists of Avalon och de övriga. Jag hoppas att de ger mig mer, annars skulle jag bli besviken.
Fjärilseffekten – Karin Alvtegen
Jag har egentligen köpstopp på böcker, det är alldeles för mycket som väntar på att bli läst. Men så impulsköpte jag ändå denna i Pressbyrån i förrgår. Som vanligt med Karin Alvtegens böcker plöjde jag den på mycket kort tid. Jag tycker om böcker som man inte behöver kämpa sig igenom.
En bil krockar av en oförklarig anledning med ett tåg. Elva människor dör. Vad ledde fram till olyckan? Finns det något som ett exakt startögonblick? Vem mer än bilens förare bär skulden?
Bodil är 55 år gammal när hon drabbas av en obotlig sjukdom. Hon bestämmer då, sig efter ett långt och krävande äktenskap, att lämna sin man. Själv börjar hon förbereda sig på att inte längre finnas. Tanken på döden skrämmer henne inte men hon behöver förstå varför livet blev som det blev. Varför har hon så ofta gjort det som förväntats av henne istället för att göra det hon själv faktiskt vill?
Bodil bestämmer sig för att försöka närma sig sin högpresterande dotter Viktoria, som präglats hårt av uppväxten med en dominant far och en undfallande mamma. Men innan hon hinner berätta om sin sjukdom bryter Viktoria kontakten. Fjärilseffekten handlar om att våra gärningar verkar långt utanför våra egna liv. Om den fria viljans kamp mot barndomens kraft, och om vår ovilja att försonas med tillvarons villkor. Att vi alla en gång måste ta farväl av livets angelägenheter. (Adlibris)
Den här berättelsen var sorglig, det var synd om de flesta. Man blir irriterad på Bodil när man får tillbakablickar från tiden då hon nyss träffat mannen hon sedan gifter sig med, han är inte alls trevlig, ställer konstiga krav på henne och visar redan från början upp de klassiska varningssignalerna. Ändå stannar hon hos honom. Men i och med att man vet hur hennes egen uppväxt varit kan man förstå om hon inte har en normal inställning till förhållanden som det är.
Jag tycker att det är intressant med tanken att alla våra handlingar, även de som till synes är små och obetydliga, kan få konsekvenser långt bortom vad man kunnat tänka sig. Tänk om något man själv gjort kommer att ge upphov till något annat som får konsekvenser för någon jag inte ens träffat?
Tanken är lite läskig…
Oskuld och erfarenhet – Tracy Chevalier
Det var ett tag sedan jag läste något av Tracy Chevalier, senast var det ”Falling Angels”, som jag tyckte mycket om. Jag hade ganska höga förväntningar på den här, och de uppfylldes, även om jag tycker att den slutade lite väl abrupt, det var ett par trådar jag hade velat följa.
Året är 1792. Frankrike skakas av revolutionen. I England växer fabrikerna upp och storstadslivet i London präglas av trängsel och fattigdom, men också av nöjen som cirkus, parader och fyrverkerier.
Hit anländer stolmakare Thomas Kellaway med sin familj för att arbeta som snickare åt den store Philip Astley och hans cirkus. De kommer från en lantlig miljö och det tumultartade, hårda storstadslivet påverkar dem alla. Men det är sonen, Jem, som snabbast anpassar sig tack vare den växande vänskapen med Londonflickan Maggie ? en överlevare med en mörk hemlighet.
Jem och hans syster Maisie lär också känna den märklige mannen i grannhuset ? diktaren och konstnären William Blake. Han ses som en udda figur, inte bara för sina dikter och bilder, utan också för att han är öppen anhängare av den franska revolutionen.
Men många faror lurar också i ett dimmigt och skoningslöst London. Det blir uppenbart för dem alla ? både den egensinniga, erfarna Maggie och de två oskuldsfulla syskonen från landet. (Adlibris)
Uppläsaren var helt OK, även om hon gärna hade fått låta bli att sjunga de sånger som citeras i boken. Inte för att det lät illa, men det kändes som om det var samma melodi varje gång, så för min del hade hon gärna kunnat nöja sig med att bara läsa upp texterna.
Larma, släcka rädda i Rosengädda – Emma Hamberg
Det här är uppföljaren till Rosengädda nästa! som jag läste för någon månad sedan. Den här läste jag ut redan för ett par veckor sedan, men har inte haft tid att skriva om den.
Tessan och hennes get Bella har flyttat in i Rosengäddas förfallna
stationshus. Tapeterna flagar och murbruket förfaller
men hoppet om att förvandla förfallet till en mysig bykrog
brinner starkare än allt annat. Samtidigt som hon spacklar och
målar provlagar hon vinångande vildsvinsgrytor.
Brandmannen Jonny sitter ensam i sin enorma tv-soffa med ett
par 3D-glasögon på näsan, tittar på en dokumentär om delfiner
och gråter. När han inte klarade årets fys-test så försvann
snabbt det gamla livet. Nu får han istället på egen hand sköta
pappersjobb på Rosengäddas lilla jourstation.
Rafael kliver av tåget i Rosengädda med sina fladdrande svarta
Armanikläder. Elegant som få och med en doft av hemligheter,
dekadens och äventyr flyttar han in i det stora godset Smörkulla. (Adlibris)
Den här var tyvärr inte lika mysig och rolig som den första boken, men kul ändå och jag hoppas att det blir ännu en fortsättning.
Ru – Kim Thúy
Fyra bokinlägg på rad, det brukar det inte bli så ofta. Tydligen läser jag jättefort just denna månad. 😀
”Ru” betyder ”vaggvisa” eller ”att vagga” på vietnamesiska, men även ”bäck” på franska. Det är också titeln på Kim Thúys rosade självbiografiska roman som kan beskrivas som en rännil av minnen som slingrande letar sig fram från barndomen i krigets Sydvietnam till livet i exil i Kanada, via flykten i båt över Siambukten, tiden i flyktinglägret i Malaysia, återkomsten till Vietnam som vuxen och moderskapets glädje och vånda. Thúy bekymrar sig inte om kronologi utan följer sin inre logik där slutackordet i varje minnesfragment får bilda upptakt till nästa, vilket skänker berättelsen en egensinnig och spontan rytm, som man som läsare villigt vaggas in i. Allt är skildrat med både humor och allvar och en osviklig blick för vardagens små detaljer, som i efterhand kan visa sig livsavgörande. När den här korta boken är slut har världar vi inte visste fanns öppnat sig.(adlibris)
Hur som helst, den här har jag varit nyfiken på jättelänge. Förlaget Sekwa, vars Facebooksida jag följer, har skrivit jättemycket om den och även om författarens senaste bok. Alltså var förväntningarna på topp. Den är inte heller så tjock, bara ca. 150 sidor, så jag tänkte att är den så bra som alla säger är jag väl klar på ett par timmar eller något.
Alltså blev jag både förvånad och besviken när jag kände att tankarna vandrade åt andra håll hela tiden och läsningen var som att vada i sirap. Språket var vackert och bitvis förmedlade det en riktigt fin stämning, sådant uppskattar jag och tycker är viktigt. Som vanligt blir jag nyfiken på en del uttryck och funderar på hur det är formulerat i originaltexten. Visserligen tycker jag inte att det är något problem att läsa översättningar, vissa skryter ju med att de minsann alltid läser allt i original, men jag tycker inte att jag behöver det. Här hade det kanske varit intressant.
Den här boken känns lite rörig, det är mycket hoppande fram och tillbaka i tiden, små korta glimtar av händelser och minnen, det känns ofta lite otillräckligt, jag skulle vilja stanna kvar i en del situationer och få dem utvecklade. Men det är väl inte tanken med berättelsen, så jag får acceptera det. 🙂
Boken gav mig nästan samma känsla som en del av de romaner jag tvingades läsa på litteraturkurserna när jag läste engelska och franska på universitetet. Sådana där böcker som ska analyseras sönder tills det knappt återstår någonting av dem. Jag läste på samma sätt som jag läste de böckerna, satt och letade febrilt efter det där djupsinniga, som jag ”borde” förstå. Jag har aldrig tyckt om att analysera texter på det viset. Det som författaren inte tycker att h*n kan säga rakt ut, det struntar jag faktiskt i. Jag vet inte om det finns så mycket av det här, det kanske mer är känslan jag får.
Men tyvärr levde den här boken inte upp till förväntningarna, vilket var riktigt tråkigt.
Allt jag önskar mig – Grégoire Delacourt
Livet blev nog inte riktigt som hon hade tänkt sig. Jocelyne, även kallad Jo, drömde om att bli modeskapare i Paris, men driver en sybehörsaffär i Arras. Hon väntade på drömprinsen, men det var Jocelyn, även kallad Jo, som dök upp. De har två utflugna barn och lever ett stillsamt liv tillsammans. För nöjes skull skriver hon en blogg om sömnad, spets och pärlor. En dag övertalas hon av sina väninnor att spela på lotto och vinner 18 547 301 euro! Den dagen vinner hon stort. Eller gör hon det? (Adlibris)
Den här köpte jag i januari tillsammans med ett gäng andra böcker eftersom jag fått en rabattcheck på Pocket Shop. Jag började läsa den igår och blev klar idag, det är en rätt trevlig känsla när man tar sig igenom en bok så snabbt.
Det här är en ganska sorglig historia. Pengar löser som bekant inte alla problem, även om jag brukar säga att jag skulle kunna bli av med en hel del bekymmer om jag kunde stryka allt som är relaterat till pengar. Precis som Jocelyne gör jag ibland listor över saker jag skulle fixa eller skaffa om jag vann riktigt mycket pengar.
Eftersom detta är en roman blir konsekvenserna lite annorlunda mot vad de förmodligen skulle ha blivit i verkliga livet. Men det hör ju till.
Jag tyckte om den här boken, den väckte en hel del tankar, både kring relationer och pengar.
Barnbruden – Anna Laestadius Larsson
Det är juni 1774 och det kungliga linjeskeppet Sofia Albertina närmar sig Sveriges kust efter en orolig färd över Östersjön. Ombord finns Hedvig Elisabeth Charlotta, femton år gammal och den yngsta kungliga bruden i Sveriges historia. Där finns också den omsvärmade adelsfröken Sophie von Fersen, som tyst förbannar sin mor som tvingat med henne på resan. Hon vill inte passa upp på en trilskande tysk barnrumpa, i tankarna är hon på bal i prins Fredriks armar.
I Stockholm förbereder Gustav III och hans hov ett ståtligt mottagande av den blivande prinsessan. Förväntningarna på henne är höga, hon ska gifta sig med kungens bror Karl och skänka landet den tronarvinge man så länge väntat på.
Och långt under slottets vackra paradvåningar vaknar Pottungen den stumma flickan som tar hand om andras skit.(Adlibris)
Oj, vad jag hade höga förväntningar på den här boken! Och oj, vad besviken jag blev. Det är egentligen inget fel på berättelsen i sig, den är absolut inte ointressant och beskrivningarna av miljöer och kläder känns riktigt bra.
Men måste man vältra sig i snusk bara för att man kan? OK, jag är inte så pryd att jag inte klarar av att folk i böcker har sex, men jag vill inte läsa k*k och f*a i en text som annars håller en bra nivå. Jag vill inte heller se det kvinnliga könsorganet benämnas som ”musen”, det är nog det absolut larvigaste uttryck jag känner till (och kallade man det så på 1700-talet? Det har jag ingen aning om, så jag ska väl egentligen varken säga bu eller bä där.)
Sedan blir jag också lite trött på att man inte kan beskriva ett samhälle så som det var utan att från vårt nutida perspektiv prata om kvinnans situation i den tid man beskriver. OK, det fanns säkert en och annan kvinna på den tiden som satt och funderade över varför de inte hade samma villkor som männen, men här känns det snarare som om författaren känner sig tvungen att peta in lite modern feminism mellan raderna här och var.
Jag säger väl inte att något av detta är fel utifrån något annat perspektiv än mitt eget, men jag gillade det inte, tyvärr. Jag läste ut den mest för att jag kände att det börjar bli lite väl många halvlästa böcker just nu.
The woman who went to bed for a year – Sue Townsend
Jag hade ganska höga förväntningar på den här, eftersom jag Sue Townsends Adrian Mole och The Queen and I hör till mina favoriter och jag har läst dem flera gånger. Den senare satt jag och läste på tunnelbanan vid ett tillfälle och fnissade så högt att en person var tvungen att fråga mig vad det var jag läste.
Den här boken levde inte riktigt upp till förväntningarna. Den var småkul, men inte ”skratta högt-rolig”, som jag hade väntat mig. Det kändes även som om den inte höll hela vägen, slutet blev lite ”luddigt”, som om författaren inte riktigt visste vart hon skulle ta vägen med berättelsen.
The day her twins leave home, Eva climbs into bed and stays there. For seventeen years she’s wanted to yell at the world, ‘Stop! I want to get off’. Finally, this is her chance. Her husband Brian, an astronomer having an unsatisfactory affair, is upset. Who will cook his dinner? Eva, he complains, is attention seeking. But word of Eva’s defiance spreads. Legions of fans, believing she is protesting, gather in the street. While Alexander the white van man brings tea, toast and sympathy. And from this odd but comforting place Eva begins to see both herself and the world very, very differently… (Adlibris)
 | gealach om Postcrossing – hur funka… |
| gealach om Lite mer vykort |
 | miatankar om Lite mer vykort |
| miatankar om Postcrossing – hur funka… |
| gealach om Experiment: Kokbananchips |
Gealachs Blogg 