Hur svårt ska det vara?

Jamen precis, hur svårt ska det vara?

När ska alla förslag till åtgärder börja handla om det som faktiskt behöver åtgärdas, frågade jag mig häromdagen. 

http://lrbloggar.se/mikaelbruer/storst-av-allt-ar-karleken/

Bort med all onödig dokumentation som lärare tvingas till eller känner sig tvingade till enbart för att hålla ryggen fri, renodla lärarrollen till att handla om undervisning och undervisningsrelaterade uppgifter, minska antalet undervisningstimmar och grupper för att planering och efterarbete ska bli bra, effektivt och mindre stressigt, se till att det finns annan personal på skolorna så lärare slipper vara rastvakter, matvakter, bussvakter eller ”vadsomhelst-vakter”. Sist men inte minst: höj lönerna för alla lärargrupper.

Årets luciabråk

 

Hej och hå! Så var det dags för årets luciabråk i tidningen. Lika troget som årets julklapp eller årets glögg eller vad det nu är.

I år handlar det om huruvida förskolebarn ska tvingas lussa för föräldrarna eller inte, Aftonbladet har en debattartikel från vardera sidan.

För: Låt barnen lussa för sina föräldrar

Emot: Barnen borde slippa lussa för oss vuxna

Jag vet inte vad jag tycker, jag kan väl hålla med båda sidor på sätt och vis, men jag kan inte låta bli att roas över det liv som denna högtid ska framkalla, år ut och år in. Är det inte killar som inte får vara lucia är det förbud mot tomtar eller pepparkaksgubbar och jag vet inte allt.

Och kränktast av alla verkar föräldrarna vara, oavsett vad det råkar gälla just detta år.

Sedan kanske jag roas lite extra av att jag lider av en viss luciatågsallergi, ett år då jag slipper se ett luciatåg är ett bra år.

 

Skrämmande

Boken är fruktansvärt oattraktiv

”På föreläsningen hade nämligen läraren berättat om hur svårt det är för många unga studenter att klara sig i universitetsvärlden. Studenterna som nu gör entré till högre studier är både läs- och skrivovana.”

Har inte tid att skriva något längre om detta just nu, men låter citatet och länken ovan tala för sig själva.

Kommentera vad andra äter – eller låta bli?

19 Struggles Only Picky Eaters Will Understand.

Ett par länkar som den här ovan har cirkulerat på Facebook sedan igår.

Jag var definitivt en ”picky eater” när jag var liten, idag äter jag det mesta, men precis som de flesta har jag en del saker som jag bara inte klarar av. Det är nog rätt få som äter precis allt. Det finns mycket som jag äter av artighet om jag blir bjuden på det, men som jag inte skulle få för mig att köpa hem och laga själv.

Det här är nog inte så konstigt eller ovanligt, men det leder mig in på något relaterat som jag tänkte säga något om. Öppna länken ovan och bläddra ner till nummer 13. Fortsätt sedan läsa.

Klar? Då kör vi!

Det här med vad man äter eller inte äter på jobbet verkar vara något som folk tycker sig ha rätt att kommentera i all evinnerlighet.

När jag började jobba som lärare tog jag för vana att inte äta i skolmatsalen med eleverna, även om vi åt väldigt billigt (på min sista skola åt vi till och med gratis), eftersom jag behöver ha lugn och ro när jag äter och inte behöva hålla koll på att det inte blir matkrig eller att någon skulle begå vad som fortfarande, år 2015, är den värsta dödssynd du kan tänka dig, nämligen att ha *trumvirvel* KEPS på sig i matsalen! (Herregud, bara tanken på att någon skulle ha på sig en keps i matsalen gör mig så skakis att jag knappt kan fortsätta skriva!!) 

Nej, förlåt, nu glider vi ifrån ämnet. Mat, var det!

Dessutom var jag vid den här tiden så stressad över jobbet att jag knappt hade ro att äta alls. Jag blev ju trots allt hungrig, så det hände att jag sprang över till Pressbyrån på andra sidan gatan och köpte korv för att dämpa den värsta hungern. Det här var ju absolut inte bra, men jag hade heller inte ork att laga lunchlådor och ta med, så till slut bestämde jag mig för att fil och flingor skulle kunna funka. Jag blev inte illamående av det, jag behövde inte värma något och krångla, bara att äta, liksom.

Sagt och gjort, jag inhandlade fil och flingor och den veckan var det dags för kommentarer. Den som stod för dessa var en i andra fall väldigt trevlig kollega, men en typisk representant för en kategori lärare jag blir lite tokig på. Vi pratar om en medelålders, oftast kvinnlig, lärare som utsett sig till hela världens förälder och moralpredikare, som måste tala om för alla, både elever och kollegor, hur allt ska vara. Jag kan tala om att jag blev tokig på sådana redan när jag själv var elev.

Första dagen med min nya ”diet” åt jag ganska tidigt, jag gick ju upp vid sex och åt frukost, så vid tio-halv elva var jag hungrig. När jag är hungrig vill jag äta, vad klockan är spelar inte så stor roll.

”Det var tidig lunch!” var det första kollegan sa när hon kom in i personalrummet. Jag brukar börja med ”Hej!”, men det är ju jag, det. Eftersom jag är den jag är har jag svårt att ignorera saker utan kände mig tvungen att förklara varför jag åt så tidigt. Egentligen borde man inte ens besvara sådant där.

Någon annan dag hade jag köpt Start-flingor, som jag tycker är goda och framför allt mättande. Då kommer samma kollega in igen. ”De där flingorna är det ju mest socker i av alla!” Det jag borde ha gjort här, om jag bara inte hade varit så rädd att stöta mig med folk, var att hämta ett paket strösocker och hälla på lite och säga ”Jaså, jag tycker att det behövs lite mer!” Förmodligen hade poängen inte gått hem.

Det jag hade kunnat göra hade varit att förklara att alternativet hade varit att inte äta alls, alternativt köpa korv med bröd och äta på stående fot utanför Pressbyrån.

Till slut blev jag nästan rädd för att äta i personalrummet för att jag inte orkade med att höra kommentarer om vad och när jag åt.

Sammanfattningsvis: Du har inte med att göra vad andra äter eller inte äter, eller när de gör det. Du har heller inte rätt att få veta varför en person inte vill äta en viss sak. Man vill kanske inte sitta och redogöra för allergier, fobier, eller vad det nu kan vara. Jaha, så jag äter inte svamp/kött/oliver/annat, trots att du tycker att det är gott? MEN SKIT I DET DU och ät det du vill äta, ge sjutton i mig!

Det enda man möjligen kan få säga om någon annans mat är att det ser gott ut, luktar gott eller något sådant. Låt bli att säga något annat. Kan vi enas om det? Tack.

 

När någon säger…

…precis det man tänker.

”Den svenska skolans kris går långt tillbaka” | Forskning & Framsteg | Populärvetenskapligt magasin.

Förslag för att avlasta lärarna

”Lär av den franska skolans metod att avlasta lärarna” – DN.SE.

Den här artikeln hade en bekant länkat till på Facebook idag. Jag har läst någon tidigare version av den för ett tag sedan, så den har publicerats tidigare.

Jag har precis som många andra funderat över de dåliga resultaten i förra årets PISA-undersökning och tyckt att det varit näst intill underhållande att läsa alla förslag som framförts om vad det beror på att det blev så illa som det blev.

Visst kan alla de förklaringar som framförts vara mer eller mindre bidragande, men jag tror ändå att det ligger något i att man som lärare får så lite tid att jobba med det man framför allt är där för, nämligen undervisning samt förberedelse och efterarbete av densamma. Det blir inget djup i det man lär ut eftersom man inte har tid att göra det ordentligt.

Det här systemet som man har i Frankrike och som beskrivs i artikeln satt jag och fantiserade ihop på egen hand innan jag läste det här. Allt det här som man idag gör inom det löst definierade uppdraget ”mentorskap” skulle absolut kunna ligga på någon annan.

”Det franska skolsystemet har en organisatorisk lösning som underlättar för lärare att utöva sin profession. Den kallas elevvårdsenhet och den har till uppgift att stödja och hjälpa elever, avlasta lärare och sköta direktkommunikationen med föräldrar. En elev som kommer sent får inte gå direkt till lektionen utan måste först anmäla sig till enheten och förklara vad den sena ankomsten beror på. Om en elev stör undervisningen skall läraren anmäla detta till elevvårdsenheten, och det är den som har den övergripande kontrollen över elevens närvaro och uppförande. Det är denna enhet som tillsammans med lärarna ser till att elever som stör, vantrivs, mobbas eller är frånvarande inte faller mellan stolarna. Det är ofta den som administrerar föräldramöten och kallar berörda parter till möten. Det är denna enhet som har det administrativa initiativet, inte lärarna. Elevvårdsenheten är med andra ord specialiserad på att hantera det som lärare i svenska skolor har som uppgift utöver sin ordinarie undervisning. Lärarna frigör därmed tid och energi så att de bättre och mer fokuserat kan bedriva sin undervisning.”

Mentorn behöver ju faktiskt inte vara undervisande lärare. Som ämneslärare kan man ändå bara redogöra för sitt eget ämne vid ett utvecklingssamtal, sedan läser man ändå innantill vad kollegorna skrivit om sina ämnen. Det kan man göra även om man inte undervisar eleven.

Jag tror att de har något liknande system i USA, att man som förälder där endast ringer läraren om det är någon ämnesspecifikt man vill diskutera. Annars sker all kontakt med den här personen som alltså gör det man som mentor gör i Sverige, utöver att försöka hinna undervisa. 

”Men PISA mäter ju bara vissa saker…”

…läste jag nyss, som en kommentar till det dåliga svenska resultatet i PISA-undersökningen.

Ja, det mäter ”vissa saker”. Som till exempel läsförståelse och matematisk förmåga. Grejen är liksom den att det är de här ”sakerna” som  lägger grunden till rätt mycket annat. De är nycklar, liksom.

Om du inte förstår vad du läser faller väldigt mycket, nämligen. Det blir svårt att ta till sig även annat än dessa ”vissa” saker.

Som avslutning på detta tar vi ett citat från en artikel om den finska skolan.

”Det är viktigt att observera att det klart satsas på språk och matematik, det vill säga ämnen som är intellektuella verktyg.”

Ser ni? ”Intellektuella verktyg”

Läs meningen igen, tycker jag. Så många gånger som ni behöver.

Gränslös undervisning?

Petra Brask & Partner's blogg

Den ena efter den andra droppar in i lokalen försenade och uppspelta. Mobilerna är på och kommentarerna haglar högljutt om de senaste uppdateringarna på Instagram och Facebook. ”Som mest har jag fått femhundra likes! Men det är mitt rekord, liksom!” Tio minuter in på lektionen har den propert klädde läraren längst fram fortfarande inte fått tyst i lokalen. Jag ser att han är rödflammig på halsen och svettpärlor rinner ur pannan. Förtvivlat försöker han ta kontroll över gruppen. Men en klunga i mitten har bestämt sig för att göra livet surt för honom. De får snabbt med sig flera av sina kamrater med spydiga kommentarer och uppnosiga attityder. Till slut brister det. Läraren skriker ”Håll käften nu!” En förvånad tystnad uppstår tills en av eleverna utbrister. ”Så får du inte säga till oss. Det är respektlöst.”

Varje termin brukar jag och barnens pappa ägna oss åt att vara med en…

Visa originalinlägg 991 fler ord

Språklärarens ställning pressad – Debatt – UNT.se

Intressant läsning med hög igenkänningsfaktor för mig:

Språklärarens ställning pressad – Debatt – UNT.se

En tidigare kollega hade länkat till detta på Facebook och jag fyllde på med följande (textstorleken i första stycket följde med från Facebook, kan inte göra något åt det):

Sedan tänker jag på alla administrativa smådetaljer, som var för sig kan tyckas överkomliga, men alla tillsammans bidrar till extrajobb som många andra ämneslärare slipper. Jag tänker främst på det faktum att man alltid har grupper bestående av elever från 3-4 klasser, vilket innebär att så fort man ska skicka ut något till föräldrar måste gå via 3-4 mentorer, alternativt skicka ut lika många meddelanden på skolwebb eller motsvarande, där det räcker med ett om man undervisar en helklass. 

Sedan blir det alltid kaos med grupperna vid terminsstart, det går aldrig att få en komplett lista över vilka elever man ska ha innan alla står där i klassrummet och sedan kan man räkna med att det tillkommer minst en varje lektion under de två första veckorna, och ett par andra försvinner. Det gör att man nästan varje läsår börjar med kaos, man får själv springa runt till respektive mentor och be att få åtminstone en siffra på hur många från deras klasser som ska läsa det språk jag undervisar i.

På grund av det tar det längre tid att komma igång och få något vettigt gjort tidigt på terminen än om man direkt får veta att man ska ha 7A, 8B och 9C i t.ex. matte.

Ja, det här är kanske småsaker, men tillsammans med det som räknas upp i artikeln skapar det en arbetssituation som är ganska olik den som andra ämneslärare har.

Det där med fortbildningen är också intressant. Någon sådan har jag aldrig fått. Däremot får jag ständigt frågan om hur ofta jag reser till Frankrike, som om jag förväntas tillbringa all min lediga tid där för att fortbilda mig på egen bekostnad.

Sedan läste jag häromdagen ett förslag att göra språken obligatoriska. Det vore nog inte helt galet, men då får man också göra organisationen kring undervisningen lite smidigare så att man får lärare som orkar och vill jobba med det också.

Har man inga bra argument får man nöja sig med dåliga… (del 2)

Bajsblöjan på brickan visar brist på respekt | Eva Franchell | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet.

Så var det dags för Eva Franchell att klaga på politiker igen.

Grejen är att allt hon skriver om är politikernas fel, regeringens i allmänhet och Jan Björklunds i synnerhet. I just det här fallet kan jag dock hålla med om att en del föräldrar beter sig som idioter, de där mailen hon citerar har jag också fått, men intressant nog är att de värsta av dessa fall kom under mina första år som lärare (minns det eftersom jag vet under vilka år jag jobbade på den skolan) och det var innan vi fick borgerlig regering. Så även om hon börjar bra med att ifrågasätta föräldrars agerande faller det när hon i vanlig ordning gör det till en ”politikernas fel”-historia.

Läs även detta.