Några gånger tidigare har jag lagt upp bilder på en av mina favoritskulpturer, den lilla ”Järnpojken” som sitter på gården vid Finska kyrkan i Stockholm. På senare tid har han nästan alltid haft kläder på sig, det verkar som om intresset för att förse honom med mössor, halsdukar och annat ökar.
Mängden mynt och karameller ökar också, det är alltid kul att se hur mycket han fått. Här kan man läsa lite mer om honom.
Jag brukar ta bilder på honom då och då, så här kommer några till:
The Subway in Stockholm, Sweden Features Incredible Designs at Each Stop.
Under länken här ovanför finns några riktigt snygga bilder från olika tunnelbanestationer här i Stockholm. Många stationer är väldigt fina, men sedan finns det dessvärre sådana som inte har ett smack i form av konst heller. Vårby gård, där jag är uppväxt, har vad jag vet ingenting och finns det något är det oerhört subtilt. (Sedan är det ju så att på de här bilderna blir det mycket tydligare än vad det är när man faktiskt står där, morgontrött och sur och trängs med alla sina mot… jag menar, medtrafikanter. 😉 )
Det finns ju, eller har i alla fall funnits, guidade turer i tunnelbanan, tror att jag ska kolla upp ifall det fortfarande finns och följa med på någon.
I inledningen finns en länk till fina bilder från Paris tunnelbana också. Jag bodde ju i Paris ett år och hann så klart inte besöka alla stationer där, det är ju några fler än här hemma. Men några av dem skilde sig från mängden i alla fall, även om det bestående intrycket är ”vitt kakel”. Jag minns att jag flera gånger åkte för långt för att jag var försjunken i min bok och inte hann se vilken station vi kommit till. Här hemma behöver jag bara titta upp och kolla vad det är för färg på väggarna för att veta var jag är.
Enligt uppgift ska Bryssels tunnelbana ha inspirerats av Stockholms, men jag åkte bara en väldigt kort sträcka där och hann inte se någon konst alls.
Ett par egna bilder på tunnbanekonst från tidigare blogginlägg:
Kungsträdgården:
Hallonbergen:
I döden dina män – Niklas Ekdal
Flera etablerade män i Stockholm mördas – en UD-tjänsteman, en generaldirektör, en amiral, en professor i skogsförädling.
Morden blir genast politiskt laddade när journalisten Kalle Holm på Aftonbladet får tips som pekar mot militanta islamister. Kriminalinspektör Johanna Tott vid Stockholmspolisen följer ett annat spår och blir allt mer besatt av fallen.
Den konverterade muslimen och medieprofilen Felix Martini tros ligga bakom minst ett av morden. Han häktas men lyckas rymma och begår nya allvarliga brott. Är han offer för en komplott eller hjärnan bakom ett internationellt terrornätverk? Medan klockan tickar söker en liten, sammansvetsad grupp efter sanningen.
Niklas Ekdal är politisk chefredaktör på Dagens Nyheter och programledare i Axess Television. Han har arbetat som analytiker på försvarsstabens säkerhetsavdelning och som FN-officer i Libanon och Saudiarabien. (Adlibris)
Den här fick jag tips om via Knallhattens blogg och även om han när jag frågade honom sa att han inte tyckte att den var bra blev jag nyfiken, det här verkade vara något sorts försök att skriva en svensk Da Vinci-kod, eller något sådant. Jag laddade ner den som e-bok från Stadsbiblioteket.
Här har vi en kille som verkligen gillar konspirationsteorier! Ojoj! Och han har klämt in varenda en han lyckats hitta! Och i den värld han beskriver är samtliga sanna. Det blir nästan lite för mycket även för mig som inte har problem med att saker är lite overkliga.
Tyvärr kommer jag inte överens med språket heller, även om det inte är några fel, men det blir ytligt och korthugget. Väldigt snabba hopp mellan de olika paralelltrådarna gör också att man ibland inte fattar att det handlar om en ny person helt plötsligt. (Detta kan i och för sig ha att göra med e-boksformatet, att det inte blir lika tydliga styckeindelningar, eller något sådant). Dessvärre hittade jag ett litet ”lämna” även här. ”Bruno ställde ifrån sig glaset på disken och skulle precis lämna när…” – Jag blir skogstokig på det här. Tyvärr kommer det väl snart att vara etablerat som ”korrekt” svenska, bara man säger fel tillräckligt ofta så blir det rätt, eller något sådant.
Vid ett tillfälle besöker ett par av karaktärerna Livrustkammaren och då uppstår en liten diskussion som jag tyckte var intressant. ”Varför måste alla museer se ut som Disneyland nuförtiden? Tror de inte att någon är intresserad av tingen i sig utan att allt måste vara färdigtuggat som för småbarn?”
Nu är väl i och för sig inte Livrustkammaren speciellt ”skyldig” i den frågan, men visst har tanken slagit mig på en del museer, att det antingen är en massa blaj eller så avskalat att föremålen liksom försvinner. Samtidigt är det inte helt lyckat med det ”gamla” upplägget heller, med monter efter monter fylld med prylar som inte sätts i sitt sammanhang och därför blir obegripliga för den som inte redan är insatt i ämnet.
När huvudpersonerna är och smyger runt i Riddarholmskyrkan blir det också lite komiskt, inte bara för att städarna lämnar dörren öppen så att vem som helst kan knata in efter stängning. Läs mer om detta i Knallhattens inlägg som jag länkade till ovan. Den hemliga luckan de hittar på Slottet är också kul, hur hade författaren tänkt sig att det skulle vara rimligt med en lucka som ingen kände till? (Man får ta sig friheter, det räcker med att läsa Dan Browns ”Änglar och demoner” och ta boken med sig till Rom (som jag gjorde) och gå runt till de olika kyrkorna med den som guidebok, men det är fortfarande inte rimligt med luckor som verkar hur lätta som helst att hitta men som ingen ser.)
Det som störde mig mest med boken var egentligen att man inte fick veta hur det gick för ankungarna på slutet. Förmodligen släpptes de ut och allt gick bra, men i alla fall… 🙂
Nefilim – Åsa Schwarz
Miljöaktivisten Nova gör inbrott hos Vattenfalls VD för att skriva slagord på väggarna. Nu ska en av Sveriges största miljöbovar äntligen få vad han förtjänar. Men någon har hunnit före. I sovrummet finner hon lägenhetens innehavare brutalt mördade som i en scen från helvetet. Nova flyr från platsen men lämnar spår och blir snart misstänkt för morden av polisen. Hon försöker själv ta reda på vem mördaren är och varför denne verkar följa hennes egen lista på miljöbovar. Frågetecknen blir allt fler. Varför återkommer ständigt referenser till Syndafloden och Noas ark? Vem har genomsökt Novas hus i Gamla stan? Var hennes mors död verkligen en olycka? Vem försöker sätta dit Nova för morden? (Adlibris)
Den här boken är skriven av en vän till en vän och då blev jag så klart nyfiken. Det var en spännande berättelse och extra roligt blev det när det visade sig att den utspelar sig i Gamla stan, precis i de krokar där jag rör mig så gott som dagligen. Huvudpersonens hus skulle jag inte ha något emot att bo i, till exempel 😉
Nyfikenheten väcks omedelbart eftersom man undrar vad som egentligen hänt med huvudpersonens mamma. Jag gillar den här typen av trassliga mysterier, som jag är lite dålig på att lista ut i förväg. Det är nog en fördel, för jag tycker om att bli överraskad. (Ändå vill jag ha känslan av att jag skulle ha kunnat lista ut det när jag väl får reda på det.)
Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag tycker om huvudpersonen Nova. Förmodligen är det en person jag inte skulle komma speciellt bra överens med. Personligen har jag svårt för aktivister av alla slag, tycker inte att det är OK att begå brott för att visa sin ståndpunkt, till exempel.
Jag hade även lite svårt att komma överens med språket i början, men det är å andra sidan ett språk som är lättsamt utan att bli tråkigt och simpelt, berättelsen håller ett högt tempo, precis som jag vill ha det.
Märkt Böcker, bok, e-bok, Gamla stan, litteratur, Stockholm
Jag tycker att det är roligt med Instagram, extra kul tycker jag att det är att göra bilderna svartvita. Här tänkte jag visa upp några av dem, kanske har någon varit med förut, men det får ni leva med 😉
SvD quiz | Kan du dina Stockholmskyrkor?.
Tio frågor, åtta av dem lätta, två lite svårare (i alla fall enligt mig). Jag lyckades pricka in alla rätt, men då var de här två rena chansningar.
Ljusets dotter – Elisbet Nemert
Den här hittade jag som ljudbok på en loppis på Gotland i somras. Samma härliga uppläsare som de två tidigare böckerna jag lyssnat på. Jag är ju som bekant väldigt kräsen när det handlar om uppläsare av ljudböcker, så säger jag att jag är nöjd menar jag det verkligen. Vacker, behaglig röst, mycket trevlig att lyssna på.
Det är sent 1700-tal och Edsbergs slott i Sollentuna utanför Stockholm sjuder av liv. På ladugårdsplanen samlas drängarna och traktens torpare för att tilldelas dagens arbetsuppgifter, fiskare lägger ut sina nät på Edsvikens vatten, i köket styr kokerskan över en rad pigor och från slottets salar hörs glada röster.
I den unga Marias liv är glädjen emellertid en sällsynt gäst. Hennes far, som är förman på Edsberg, styr sin familj med järnhand och tvekar aldrig att låta knytnävarna tala. Hans brutala uppfostringsmetoder har gett Maria en höftskada och hennes haltande gång och bortkomna sätt är ständigt föremål för grymma skämt och trakasserier.
Den enda ljuspunkten i hennes liv är musiken; då Maria sluter ögonlocken och lyssnar till mäktiga kyrkorgeln eller till spelmannens sprittande musik tonar skammen, ensamheten och hjälplösheten för ett ögonblick bort. I hemlighet lär sig Maria att spela fiol och en kväll får hon av en slump möjlighet att visa de danslystna edsbergarna vad hon kan. Föga anar hon att en ny väg nu håller på att öppnas i hennes liv, en väg som ska föra henne till Stockholm och Gustav III:s hov. (Adlibris, Bokus)
Jag tyckte om den här berättelsen, precis som de två tidigare av samma författare. Jag gillar de övernaturliga inslagen, framför allt för att de inte får ta alltför stor plats, de finns där när de fyller en funktion, men dyker inte upp hela tiden bara för att författaren tycker att det är kul.
Jag gillar de historiska miljöerna, speciellt roligt var det att lyssna när jag gick genom Gamla stan och råkade befinna mig på just den gata som för tillfället nämndes. Många av de platser som beskrevs har jag besökt.
Tyvärr blir författaren ibland lite väl ”föreläsande”, berättelsen stoppas upp av en lång utläggning om en byggnad, det känns som om författaren bara måste få med allt hon tagit reda på om stället. Att uppläsaren sedan inte heller klarar av de franska namn som förekommer här och var drar dessutom ner helhetsintrycket en aning. Men jag försöker att inte haka upp mig på det, även om jag tycker att uttal av namn är något man kan ta reda på innan man gör inspelningen.
Se även:
Vacker port i Gamla stan!
Borggården innan alla turister dyker upp!
Satt och läste i Gamla stan, dock inte på Stortorget denna gång, för där stod någon och gastade i en mikrofon och ville uppmärksamma jobbigheter i Latinamerika. Säkert jätteviktigt, men hon var en sådan usel talare att jag höll på att få spatt (plus att jag ju ville få läsa ifred) och sökte upp en annan plats istället, nämligen bredvid denna staty, som fått vara med på en ”Dagens bild” tidigare.
Observera att jag inte tycker att det är OK att behandla drakar så här! Den här statyn uppmanar ju verkligen till våld mot drakar. Tänkte att jag skulle visa upp den här för att uppmärksamma folk på det. Kanske borde jag ställa mig på Stortorget med en mikrofon imorgon och samla in pengar till ”Rädda drakarna”… *får idéer*
Publicerat i Dagens bild
Märkt Dagens bild, drake, Gamla stan, staty, Stockholm, Stortorget, Sweden
 | gealach om Postcrossing – hur funka… |
| gealach om Lite mer vykort |
 | miatankar om Lite mer vykort |
| miatankar om Postcrossing – hur funka… |
| gealach om Experiment: Kokbananchips |
Gealachs Blogg 