[BOK] Domedagen gryr

Domedagen gryr – Arto Paasilinna

Jag brukar uppskatta Paasilinnas böcker, och det är bara i något enstaka fall jag inte tagit mig igenom dem. Det här är ett sådant fall. Den fångar mig helt enkelt inte. Kan inte sätta fingret på vad det är som gör det, för jag brukar tycka om både hans böcker och stilen och känslan är densamma som tidigare, men det känns inte som om det finns något riktigt driv i berättelsen.

Jag har ett par andra Paasilinna-böcker som står och väntar på mig, så jag hoppas på att de väger upp den här.

När den förmögna Lena Lundmark kraschlandar med luftballong på isen till Enare träsk i den finska ödemarken kommer den ambulerande skogshuggaren Hermanni Heiskari till undsättning. Som tack för sin livräddande insats belönas han med att få leva lyxliv under ett helt år.

Lena Lundmark förälskar sig snart i den något burduse Hermanni och för att få fason på honom utser hon sin farbror Ragnar Lundmark till ledsagare och mentor. Nu ska Hermanni resa ut i världen, lära sig tala engelska, uppträda belevat och klä sig som det anstår en fin herre. Han ska också lära sig dansa och äta och dricka med måtta.

Det senare är inte alltid så lätt, och då och då ger sig Hermanni ut på egna äventyr. (Adlibris)

[BOK] Equinox

Equinox – Michael White

En ung kvinna hittas brutalt mördad. Hennes hjärta har avlägsnats och ersatts med ett antikt guldmynt. Tjugofyra timmar senare finner man ytterligare en kvinna mördad. Ett glittrande silvermynt är placerat där hennes hjärta en gång suttit.

Polisfotograf Philip Bainbridge och kriminalreportern Laura Niven, hans livs stora kärlek, upptäcker att morden inte är begränsade till här och nu. Som ett eko från en svunnen tid träder en chockerande berättelse fram där Isaac Newtons liv flätas samman med en dödlig konspiration.

Philip och Laura stiger in i en mytisk värld av alkemi och astrologi. Kring vårdagjämningen står stjärnorna åter rätt på himlen för att en dödlig ritual ska kunna utföras. En ritual som ska leda till evigt liv.

En ursinning jakt på mördaren inleds. Snart befinner sig paret mitt uppe i ett livsfarligt spel, fångade i de mörka labyrinterna under Oxford. (Adlibris)

Det är så tråkigt när uppläsaren förstör berättelsen. Den här boken känns som något jag helt klart skulle ha läst ut om jag läst den, istället för att lyssna på den. Ni vet ju att jag brukar tjata om uppläsarröster, jag är väldigt känslig när det gäller sådana. Den här personen låter trött och lite ”avståndstagande”, i brist på bättre ord. Dessutom är hennes försök att ”spela” de olika karaktärerna rent pinsamma, speciellt när det gäller personerna i parallellhandlingen på 1600-talet.

När det gäller den delen av berättelsen känns det i alla fall som om författaren gjort ett medvetet försök att få språket lite ålderdomligare, genom att välja andra ord för saker. Det känns som ett bra knep.

Översättningen då? Jagbrukar ju tjata om den också. Ja, utan att ha läst originalet är det alltid svårt att säga något, men vissa uttryck känns som tydliga exempel på att översättaren inte kunnat frigöra sig från originalspråket. Till exempel känns det lite konstigt när någon säger ”Låt oss gå” och inte ”Nu går vi”, som jag förmodligen hade valt som översättning av ”Let’s go”. Det finns fler exempel på sådana uttryck som jag störde mig lite för mycket på.

Så tyvärr, jag orkade inte lyssna vidare, även om jag gav den en ärlig chans. Får väl se till att skaffa den i bokform så att jag får veta vart historien tar vägen.

[BOK] Spill

Spill – Sigrid Combüchen

Jag brukar normalt bara blogga om böcker jag läst klart. Det händer att jag påbörjar böcker utan att läsa ut dem och då finns det ju oftast en anledning till att jag inte gör det, så egentligen borde jag ju blogga om dessa böcker också. Dessa kommer inte att läggas in i listan över lästa böcker under året. Däremot kommer jag att ta upp dem under denna lista.

”En författare får ett brev från en av sina läsare, Hedwig Langmark, som känt igen sig i ett beskrivet foto i en av författarens böcker. Genom brevväxlingen och författarens egna efterforskningar växer en berättelse om Heddas liv som ung. Men mellan författaren och den gamla Hedda uppstår en dragkamp om hur och varför hennes liv blev som det blev.” (Adlibris)

Den här fick jag i present. Jag tycker att det är ganska roligt att få böcker i present, eftersom jag då kommer i kontakt med böcker jag kanske inte skulle ha läst annars (delvis av samma skäl som jag fastnat för Bookcrossing). Oftast blir det trevliga överraskningar, men i detta fall blev det tyvärr en besvikelse, därav att jag inte läste ut boken. Efter ungefär 100 sidor hade jag ledsnat, det fanns liksom inget ”driv” i berättelsen och den kändes också rörig, jag hängde upp mig på en inkonsekvens nästan på en gång. Kanske var jag redan från början lite negativt inställd, tycker att undertiteln ”En damroman” låter lite fånig, lite 1800-tal, sådär… Att några av mina kollegor sedan satt och pratade om denna bok dagen efter att jag fått den, och direkt tog upp att ”Den vann ju Augustpriset”, som om Augustpriset var något man pratade om varje dag. Sådana ”kulturella” människor får mig ofta att känna mig i underläge, jag som är ”förortstrash” och har simpla läsvanor, jag som hellre sätter mig med en lättsmält deckare än en lite tyngre bok, som denna. Jag som knappt vet vad Augustpriset är, men läser en himla massa ändå, förmodligen inte ”rätt” böcker i litteratursnobbarnas tycke, då…

Hur som helst, det var en hel del jag hakade upp mig på, och har jag väl börjat göra det går det käpprätt utför efter det. Till exempel undrar jag varför författaren kände ett sådant behov av att beskriva ingående hur huvudpersonen upplever att ha mens. Helt ointressant i sammanhanget och det kändes mest som om hon kommit på en formulering hon gillade och kände att hon måste få in någonstans. Som om hon inte kunde släppa iväg boken utan att den där mensbeskrivningen fick vara med.

Nej, ”Spill” var det verkligen, om man tänker på tiden jag ägnade åt de första 100 sidorna…

Omöjlig att lyssna på

Jag har blivit smått beroende av ljudböcker, det är så skönt att kunna stoppa in lurarna, luta huvudet mot väggen på tåget, blunda, och ”läsa” samtidigt. Perfekt att kunna ”läsa” när man tränar också.

Jag är dock väldigt beroende av att det är en bra uppläsarröst. Det spelar ingen roll hur spännande berättelsen är om det är en röst jag retar mig på, som har konstigt uttal eller bara inte klarar att artikulera. Ofta är det ju dessutom kända skådespelare som läser, och de ska ju kunna det där, tycker man.

Hur som helst, i förra veckan besökte jag det trevliga biblioteket som ligger precis utanför ingången till T-banestationen vid Östermalmstorg. Där kan man väldigt enkelt låna ljudböcker med hjälp av ett USB-minne. Jag brukar gå dit och plocka på mig några böcker åt gången.

Den här gången blev det två deckare av Unni Lindell, som jag vet att jag brukar gilla. Jag började lyssna på den första, ”Rödluvan” idag. Det gick bara inte. Människan som läser klarar helt enkelt inte av det. Hon sväljer slutet sista ordet i varje mening, hon läser ”stötigt” och låter som om hon tycker att det är jättejobbigt.

Jag gav det fem minuter. Sedan höll jag på att spy. Riktigt trist, för jag tror att det är en spännande bok.

Ni kan ju gå och provlyssna här, så får ni se om ni håller med mig.  Jag ska nog skaffa boken i pappersform istället.

Som tur är var det en annan uppläsare till den andra boken. Får ta den imorgon istället.