The Fall of Atlantis – Marion Zimmer Bradley
Den här köpte jag 1997 och läste då. Sedan har jag börjat läsa om den vid flera tillfällen och inte kommit igenom den. Jag minns den som bra, så jag har varje gång tyckt att det var så konstigt att jag fastnade i den.
[Sammanfattning av handlingen här (engelska)]
Eftersom den här berättelsen är den egentliga inledningen till Marion Zimmer Bradleys Avalon-serie, och jag tänkt läsa om alla de böckerna i år, började jag med den här för ett par veckor sedan. Och ja, den är seg, på ett märkligt sätt och jag förstår varför jag inte kunnat hålla mig fast vid den när annat har lockat på mig. Det är inte det att den är dålig, men det känns som om den är en förkortning, ett sammandrag av en längre och mer detaljerad berättelse. Det är många namn att hålla reda på och många personer som skulle ha kunnat presenteras närmare gör det inte, trots att de spelar en viktig roll i berättelsen. Den som visar sig vara den största ondingen av alla är så mycket i bakgrunden att han glöms bort.
Inte heller förstår man riktigt hur Domaris och Micon kan bli så förälskade, det hastas liksom förbi och man sitter och undrar vad som egentligen hände. Många händelser som skulle ha behövt förankras tydligare virvlar förbi utan att man hinner greppa tag i dem.
Men det är ändå trevlig läsning. Miljöerna som beskrivs är vackra och spännande och sätter igång fantasin.
Nu ska jag läsa vidare i serien. Efter att Marion Zimmer Bradley dog har det tillkommit delar skriva av andra och som utspelar sig mellan denna och den ursprungliga Avalon-serien. De har jag inte läst alls och den senare delen av serien, från ”Forest House” och framåt, har jag läst massor av gånger, även om det var några år sedan nu. Nu ska jag läsa alla i kronologisk ordning istället för i den ordning de är skrivna.