Liten språklektion – de eller dem?

Igår hittade jag följande på Facebook, ett av alla dessa skämt om hästkött:

 

Jag tänker inte diskutera skämtet i sig, däremot det som de flesta som kommenterat bilden tog upp. Det ska ju så klart inte stå ”dem” här, utan ”de”. (Personligen hade jag föredragit ”man”, men nu står det inte så, så vi går vidare.)

Tydligen får fler och fler allt svårare att skilja på dessa två små ord. Faktum är att jag ibland tvekar själv, trots att jag kan regeln och tycker att jag har en rätt hyfsad språkkänsla. När jag ser dessa ord felaktigt använda så ofta som jag gör, blir jag till sist snurrig och börjar undra om det är jag själv som har fel.

Ett vanligt missförstånd verkar vara att ”dem” är ett finare sätt att skriva ”dom”, för antagligen har man lärt sig i skolan att man inte får skriva ”dom” (det är numera hyfsat vedertaget och anses OK att använda, även om jag personligen tycker att det sänker stilnivån och ger en ”talspråkligare” text).  Tydligen verkar också många välja ”dem” när de är osäkra eftersom det ju ser ut att vara det ”finare” valet. Personligen läser jag hellre en text där man konsekvent använder sig av ”dom” än en med felaktigt använda ”de” och ”dem”. Det är ju också så att eftersom vi aldrig säger ”de” och ”dem” gör att det kan bli knepigt att välja när man sätter sig ner för att skriva.

Så vad är skillnaden då? Hur ska man veta vilket av orden som ska användas?

Tja, den snabba förklaringen är att ”de” är subjekt och ”dem” är objekt.
”De är trevliga” – ”Vi gillar dem”.

Sedan kan man ju genast komma med motargumentet att det ju heter ”Vi gillar de här skorna” och då blir det ju trassligt igen,  och det finns också fall där man skulle kunna argumentera för att både ”de” och ”dem” är OK att använda. Men nu ska vi inte krångla till det för mycket.

De flesta av oss har en inbyggd språkkänsla som gör att vi instinktivt märker när det blir fel. Vi vet att det heter ”åt” och inte ”ätade”, vi tycker att det låter konstigt om någon säger ”min hus” eller ”mitt bil”. Om någon berättar att han åt ”en grön äpple” till mellanmål reagerar vi också. Förmodligen hade även personen som satte ihop det lilla skämtet ovan reagerat på dessa fel.

Problemet tror jag som sagt ligger i att vi säger ”dom” och att de andra två orden bara används i skrift.

Det finns ett litet knep som jag brukar tipsa om och som bygger på att vi alla har den språkkänsla jag nämnde nyss. Det är möjligt att du har svårt att skilja på ”de/dem”, men du har knappast svårt att skilja på ”du/dig”, eller hur? Om du då tänker att ”de” och ”du” fyller samma funktion i meningen och att ”dem” och ”dig” också gör det, blir det inte lite lättare då? Titta här:

– ”Du är trevlig” (inte ”Dig är trevlig”)
– ”Jag gillar dig” (inte ”Jag gillar du”)

Samma sak fungerar om man använder ”jag/mig”, ”vi/oss”, ”ni/er”.

 

Vad är ett ord?

GLOBAL språkglädje: Det är inte jag som är galen.

Blogginlägget ovan handlar om att komma på att ord man fått för sig att man själv (eller någon annan) hittat på, och sedan kommer på att det faktiskt används av fler personer.

Så när blir ett ord ett ord? Kan man egentligen säga ”Det där ordet finns inte?” om sådana man hittat på alldeles själv? Om jag har gett det en betydelse och använder det, så är det väl ett ord? Eller krävs det att ett visst antal personer kommer överens om att det faktiskt är ett ord för att det ska ”räknas”? Är det inte ett ord förrän det kommer med i officiella ordlistor?

I senaste numret av Språktidningen fanns en insändare av en person som kommenterade något som skrivits i förra numret (som jag inte hittar just nu och därför inte kan citera), tydligen hade det handlat om vad man kallar tårvätskan som man gnuggar ur ögonen på morgonen. I den här insändarskribentens familj kallade man det tydligen för ”en sov”, eller ”en ögonsov”.

När personens lillebror gick i skolan hade hans lärare tydligen protesterat mot att ”sov” skulle vara ett substantiv, vilket det ju blir om man använder det enligt ovan. Läraren beskrivs därför i insändaren som ”trångsynt”.

Jag tror att alla familjer (eller kompisgäng, eller andra konstellationer av människor som lever tillsammans eller umgås väldigt tätt), skapar sig dessa ord och uttryck som bara förekommer bland just dessa personer, och som är helt självklara för dem, men inte alls blir begripliga för någon annan. Jag vet att vi hade ett antal hemma när jag växte upp. Man hittar på ord om man behöver ett ord för något, eller så börjar man helt enkelt kalla något för ett speciellt ord, även om det finns ett etablerat som fungerar lika bra. Det kan ha sitt ursprung i en felsägning eller något väldigt internt skämt. (Eftersom pappa läser det här kan jag ju påminna om ”bagarbagen”, till exempel 😉 Ingen annan kommer att fatta, det kan jag slå vad om.)

Men jag tycker nog att det är att gå lite långt att kalla läraren ”trångsynt” för att hon inte tyckte att ”sov” var ett substantiv. Det tycker nämligen inte jag heller att det är. Jag kan gå så långt som att säga att barnet (med familj) ifråga använde ordet som ett sådant, och att det då måste betraktas som ett substantiv, men att det inte var ett vedertaget ord och att han inte skulle räkna med att bli förstådd om han använde det utanför familjen. Så hade nog jag bemött det om det varit jag som var läraren. Därmed skulle vi också ha kunnat leda in diskussionen på vad som egentligen är ett ord och hur ett ord uppstår. Det brukar kunna bli ganska roligt, och eleverna brukar faktiskt tycka det också.

De eller dem?

”Så roligt för de”
”Dem kunde inte komma”

Sådant här ser man rätt ofta, det känns som om det blir mer och mer vanligt förekommande. Det översta exemplet såg jag alldeles nyss i en kommentar till ett inlägg i någon annans blogg.

Faktum är att jag själv börjar tveka i en del lite mer osäkra fall, trots att jag anser mig kunna regeln och inte har funderat närmare på det tidigare. Folk som gör de här felen är ofta sådana som skriver rätt bra i övrigt.

Vad är det som gör att folk blivit så osäkra på just det här helt plötsligt? Eller är det som med andra vanliga språkfel, som särskrivning, att det inte blivit vanligare egentligen, utan att vi ser så mycket mer av vad folk skriver numera, tack vare mail, bloggar, forum, etc? Kanske har de som skriver så alltid gjort det, men man har inte sett det i lika stor utsträckning? Är man dessutom lite osäker till att börja med och ser hur andra skriver kanske man också tar efter det som är fel?

Jag blir nästan lite rädd när jag märker att jag själv tvekar inför de och dem ibland. Jag blir liksom lite blind när jag ser felen hela tiden och sedan finns det ett par fall där jag tycker att det är knepigt, och dessutom finns det fall där båda är ok, om jag ska tolka det jag läst om ämnet.

Jag tycker att det blir vanligare att man använder dom, även i lite formellare texter. Kanske är det lika bra, vi säger ju faktiskt inte de och dem, utan dom i samtliga fall. Det tar nog bara ett tag att vänja in ögat vid att se det i skrift, jag tycker fortfarande att det ser lite slarvigt ut, men jag tar hundra gånger hellre en text full med dom än felaktigt använda de och dem.

Hur är det själv? Har du problem med när du ska använda de respektive dem? Här finns ett bra knep!

Apostrofer i engelska :-)

Den här bloggen förklarar grammatik på ett riktigt roligt sätt!

Boggleton Drive

Something I’ve been noticing more and more lately is the gross misuse of apostrophes in people’s writing. I’m going to break this one down into the three most common errors:

 

1) Using an apostrophe with the third person singular form of a verb (WHY?!) and with plural nouns.

With main verbs, the ONLY time there is EVER an apostrophe involved is with ”let’s”, which, as everyone knows, is a contraction for ”let us.”

So when people inexplicably use an apostrophe with the third person singular form of a verb (e.g. ”look’s”, ”swim’s”, ”rationalize’s”), I always tend to read it as a contraction for VERB + US, just as ”let’s” is. This makes this punctuation problem appear all the more strange to me.

For example, take a look at this incorrect sentence:

My friend jump’s for joy.

Here’s what is intended:

Here’s what I read:

Our friend jump us for…

Visa originalinlägg 564 fler ord

Debatt: Grammatik – ett nödvändigt gott | Språktidningen

Debatt: Grammatik – ett nödvändigt gott | Språktidningen.

Det här gjorde mig glad. Jag blir så trött på att man utgår ifrån att grammatik är något tråkigt och att jag nästan förväntas få dåligt samvete om jag råkar nämna en grammatisk term i min språkundervisning. Tydligen är det ”antingen/eller” – antingen pratar vi grammatik eller så lär sig barnen prata språket de läser. Varför måste det ena utesluta det andra?

Jag vill inte att mina elever går ut nian utan att kunna skillnaden mellan åtminstone verb, substantiv och adjektiv. Ska de fortsätta med språkstudier på gymnasiet och universitetet kommer de att behöva det.

”Ja, det är ju lätt för dig att säga som har lätt för språk”, kanske någon av er tänker nu. Ja, men jag tyckte att min mattelärare skulle använda korrekt terminologi i sin undervisning trots att jag tyckte att matte var skitsvårt och pest och pina. Jag ville inte bli dumförklarad genom att han lät bli att prata om det, jag är glad att jag idag har med mig åtminstone orden från matten, så att jag vet vad 17 folk pratar om, även om jag inte kan räkna speciellt bra.

Och varför är det OK att prata regler i ämnen som matte och musik, men inte i språken? Jag måste kunna ge dem förklaringar och svar på frågor om varför det är på det ena eller det andra sättet. Jag kommer att behöva förklara hur ordföljden ibland ändras från svenska till franska, och hur ska jag förklara det om jag inte får säga att adjektivet kommer efter substantivet?

Och ja, självklart lär de sig genom att prata och testa själva, och bara för att jag ger dem de grammatiska termerna utesluter inte det att de får prata franska på mina lektioner. Jag vet att många av mina elever vill veta varför det är på ett visst sätt, och jag ville själv veta detta när jag gick i skolan. Jag hade betydligt lättare att få ord och meningar att fastna om jag förstod regeln bakom.

Den dag musiklärarna ger 17 i att lära ut hur man spelar utan bara sätter gitarren i händerna på eleven och säger ”spela”, den dagen ska jag sluta prata grammatik med mina elever.

Men när det gäller grammatik är det en vanlig inställning att det är okej, ja till och med lite högstatusbetonat, att inte ens ha de mest elementära baskunskaperna. Grammatisk okunskap verkar nästan vara något att kokettera med. Det är både dumt och synd! Och det är inte coolt att inte veta skillnaden på prepositioner och pronomen.

Ologisk stavning?

Underbart blogginlägg jag hittade nu på morgonen!

Engelska grammatikregler

Lies Your English Teacher Told You « Easy Tips for Business Writers.

Intressant inlägg om några engelska grammatikregler och ifall det är så ”förbjudet” att göra vissa saker om lärarna påstår. Och om det är tillåtet, är det alltid bra att göra det?

Top 25 grammar and language mistakes

Testar nu WP:s nya funktion med att klicka på en liten knapp och få in en länk direkt i blogginlägget utan att behöva klicka sig in på bloggen. Jag hittade en sida med vanliga fel och missar i engelska, tänkte att det kanske kunde vara kul för mina språkintresserade vänner. Dessutom får jag testa den här nya funktionen! 😀

Top 25 grammar and language mistakes | Articles.