Tag Archives: Paris

1942 ‘Time Capsule’ Apartment Discovered In Paris

En lägenhet som stått orörd mellan 1924 och 2010, när ägaren dog. Tydligen flyttade hon till Sydfrankrike under kriget, kom inte tillbaka men fortsatte att betala för lägenheten. Inte förrän hon dött gick någon in i den.

Jättespännande bilder och jag hoppas verkligen att det här är sant och att de inte är arrangerade.

Sedan undrar man ju om det är möjligt att ingen behöver komma in i lägenheten på 70 år, det händer väl att man behöver göra underhållsarbeten och då måste ha tillgång till alla lägenheter i huset?

BELLO

decouvrez-lincroyable-appartement-parisien-de-madame-de-florian-laisse-inoccupe-pendant-70-ans1

This real-estate story sounds almost like a fairy tale or the beginning of a big Hollywood production.

Back in 2010 a Parisian apartment on the Right Bank, near the Opéra Garnier, left unoccupied since 1942 was discovered.

It was owned by Madame de Floriana socialite and an actress – who fled to the South of France during the second world war, leaving everything behind. She never came back to Paris but kept on paying her rent until the day she died when she was 91.

It’s only after she died that someone – a Commissaire Priseur – Auctioneer – re-enter her apartment for the first time in over 70 years.

decouvrez-lincroyable-appartement-parisien-de-madame-de-florian-laisse-inoccupe-pendant-70-ans2

”There was a smell of old dust,” said Olivier Choppin-Janvry who made the discovery. Walking under high wooden ceilings, past an old wood stove and stone sink in the kitchen, he spotted a stuffed ostrich and a Mickey…

View original post 170 fler ord

[BOK] Elle s’appelait Sarah

Elle s’appelait Sarah – Tatiana de Rosney
OBS! Viss spoilervarning!

Svensk titel: ”Sarahs nyckel” – Den här köpte jag för ett par veckor sedan och läste ut förvånansvärt snabbt. Jag tror att jag hört talas om filmen som är baserad på boken, omslaget, som kommer från filmen, kändes väldigt bekant.

Paris 1942. Sarah, en 10-årig judisk flicka, gömmer sin yngre bror i garderoben strax innan familjen brutalt arresteras av den franska polisen i den beryktade hopsamlingen av judiska familjer i Vél d’Hiv. Hon låser garderobsdörren och stoppar nyckeln i fickan, övertygad om att hon ska komma tillbaka om några timmar. Men timmarna blir till dygn och Sarahs desperation växer. 

Paris 2002. inför 60-årsdagen av Vél d’Hiv, ombeds Julia Jarmond att skriva en artikel om denna svarta dag i Frankrikes historia. Under sitt sökande efter uppgifter snubblar hon över Sarahs nedtystade familjehistoria. Julia känner sig manad att skriva om flickans öde, och under sina efterforskningar av det förflutna börjar hon ifrågasätta sitt eget liv.

Sarahs Nyckel lyfter fram de tabun och den tystnad som omger en skamfläckad händelse i Frankrikes historia, samtidigt som den skildrar en modern kvinnas liv i dagens Frankrike och USA. Tatiana de Rosnay har skrivit en varm och inkännande roman om utanförskap, hemlängtan, skuld och familjeband, men också om människans inre styrka och hur viktigt det är att inte glömma det som varit.” (adlibris)

Förutom att boken var intressant för att den handlar om en händelse under andra världskriget, som jag inte kände till alls, hade den också ett av mina favoritupplägg, nämligen två parallella berättelser som knyts ihop på slutet. Jag tycker alltid om att sitta och grubbla över på vilket sätt det hela ska kopplas ihop.

Tyvärr gillade jag inte riktigt att Julia är så rent ut sagt mesig när det gäller maken. Kanske är det lätt för mig att säga, men nog är det trist att hon först förlåter honom för att han haft ihop det med en annan kvinna och sedan inte bara drar när han inte vill att hon ska behålla barnet hon väntar.

En sak som fick mig att le lite grann är när Julias mans kollega envisas med att prata engelska med henne, trots att hon bott i Frankrike i 25 år och behärskar språket. Det där är något som jag upplevt alldeles för många gånger i Paris, jag talar franska, men folk svarar på engelska i alla fall. Kanske vill en del vara artiga mot den stackars utlänningen, andra vill säkert bara tala om för mig att de inte vill lyssna på min brytning genom att låta mig lyssna på deras istället. (Numera tittar jag bara på dem och väntar på att de ska gå över till franska.)

Sedan undrar jag hur det kommer sig att när jag läser en bok som är skriven på franska upplever jag ett betydligt större ”motstånd” än om jag läser en som är översatt till franska, vilket den här var. Eftersom jag ju översätter själv borde jag väl egentligen ha ett svar på denna fråga, men det har jag faktiskt inte. Det är inte första gången jag upplever det heller. De få gånger jag försökt läsa på tyska har jag haft mycket lättare att ta mig igenom en översättning.

[BOK] Pars vite et reviens tard

Pars vite et reviens tard – Fred Vargas

Den här boken hittade jag via förlaget som gett ut den svenska översättningen, men jag ville hellre läsa den i original. Språket är inte helt lätt alla gånger, men boken är roligt skriven och jag satt och roade mig med att fundera över hur jag skulle ha översatt vissa saker.

Någon hotar Paris med en ny pestepidemi, någon
som märker dörrar med medeltida symboler och som inte verkar sky några medel. Stadens befolkning är skräckslagen och snart hittas det första offret … (Adlibris)

Det fanns en hel del intressanta karaktärer här. Nyhetsutroparen Joss med sitt minst sagt udda jobb, han inspireras av sin gammelfarfar, som åkte runt mellan fiskebyarna i Bretagne och ropade ut nyheter. Joss tillverkar en sorts urna där folk lägger lappar som han sedan läser upp på ett torg i Paris. Poliskommissarie Adamsberg är rätt rolig, han med, med sina små minnesanteckningar för att komma ihåg vem som är vem av alla poliser på stationen.

Som vanligt när jag läser deckare vill jag kunna känna att jag, när jag läst färdigt, skulle ha kunnat lista ut vem mördaren var, även om jag inte lyckats. Jag vill kunna säga ”Just det, så klart!”, kan jag inte göra det blir jag besviken.

I det här fallet snuddade jag väl lite grann vid det, ett tag, även om jag tyckte att det kanske kändes lite väl uppenbart. Helt rätt hade jag inte, och fullt så uppenbart var det inte. Dessutom gjorde jag det misstag jag ofta gör, nämligen att läsa när jag är stressad, trött, distraherad eller något annat, så att jag insåg att jag missat en viktig detalj som nämnts i början. Jag upptäckte detta när jag bläddrade tillbaka lite.

Jag kan väl säga att jag tycker att avslöjandet kom lite plötsligt och det var inte så mycket ”pussel” för att komma fram till det, jag vill helst ha lite fler gömda ledtrådar så att jag kan känna att jag hade en chans. Men kul uttänkt var det i alla fall.

Det finns fler böcker av samma författare, där samma poliser är med. Skulle vara kul att läsa dem också, men jag väntar ett tag, det finns annat som drar i min uppmärksamhet just nu.

(Den svenska översättningen heter ”Budbäraren”)

PARIS 1914

PARIS 1914.

På den här sidan finns massor av färgbilder från Paris, tagna i början av 1900-talet. Alla är alltså inte från 1914, även om sidan heter så 🙂

In Paris, An Inflatable Trampoline Bridge

In Paris, An Inflatable Trampoline Bridge – DesignTAXI.com.

Haha, vilken rolig bro! Det jag skulle vara mest orolig för är väl att studsa av den och ramla ner i Seine, det vill jag verkligen inte göra, så fräscht ser det vattnet inte ut att vara… Men annars skulle jag gärna hoppa runt på den här ett tag.

Nu finns inte den här (ännu) och jag vet inte om det är tänkt att den faktiskt ska byggas, men roligt vore det ju.

Apropå på det hittade jag för ett tag sedan en länk (som jag tappat bort) om alla broar över Seine. De som ligger mest centralt har jag ju både sett och gått över ett antal gånger, men jag funderar på att ta en liten brosightseeing nästa gång jag kommer till Paris, och kika lite på andra broar också.

Nu ska fransmännen bli trevligare | Nyheter | Expressen | Senaste nytt – Nyheter Sport Ekonomi Nöje

Nu ska fransmännen bli trevligare | Nyheter | Expressen | Senaste nytt – Nyheter Sport Ekonomi Nöje.

Jaha, vi får väl se hur det här går, då. Lustigt, eftersom jag senast i eftermiddags tänkte på det jag skrev om i detta inlägg.

10 ovanliga museer

10 unusual museums.

Trip Advisor har listat tio rätt speciella museer från hela världen. Jag har faktiskt varit på ett av dem, kloakmuseet i Paris, men det var ingen jätterolig upplevelse… Jag kan skratta åt det i efterhand, men just då ville jag helst bara springa därifrån… 🙂