Inget att avundas – vardagsliv i Nordkorea – Barbara Demick
I skydd av nattens mörker inleder ungdomarna Jun San och Mi Ran i hemlighet en relation. Under långa promenader går de hand i hand och pratar om allt utom den regim som tvingar dem att smyga med sin kärlek. I Inget att avundas får vi också möta flera andra vanliga nordkoreaner: en fabriksarbetare som såg sin familj svälta ihjäl innan hon flydde utomlands och en självuppoffrande doktor som tog emot mutor för att köpa mat, och vars far i sorg efter ledaren Kim Il Sungs död begick självmord.
Barbara Demick levandegör vardagslivet, kulturen och maktens mekanismer i ett gripande och insiktsfullt reportage från världens mest slutna rike. (Adlibris)
Den här boken funderade jag på att läsa när den kom ut, men sedan blev det inte av. Nu fick jag tag i den via Bookcrossing och är väldigt glad att jag läste den. Titeln ”Inget att avundas” syftar på att barnen i Nordkorea lär sig från tidig ålder att de inte har något att avundas resten av världen och att de har en väldig tur som får leva i Nordkorea. Samtidigt blir det tydligt att vi som inte lever där verkligen inte har något att avundas dem heller.
De personer vi får följa i boken har intervjuats av författaren vid flera tillfällen och hon är också noga med att påpeka när något är rykte eller hörsägen, för det är så mycket vi inte vet om det här landet.
Det som slår mig när jag läser om en av familjerna i boken är hur svårt de har att få bra jobb och andra fördelar på grund av pappans bakgrund. Man skulle ju tro att ett kommunistiskt land på den här nivån skulle vara helt fritt från klassindelningar och således helt jämlikt. Istället får vi läsa om ett klassamhälle som är stelare och mer omöjligt att ta sig förbi än något annat jag hört talas om.
Alla verkar spionera på alla, man kan inte säga någonting utan att vara rädd för att det förs vidare. ”1984” på riktigt, kan man säga. Folk får lära sig att tänka på sig själv som en del av ett kollektiv snarare än som individer.
Berättelserna om hur de intervjuade personerna flytt känns ibland som äventyrsromaner som jag skulle tycka var för osannolika om jag läst dem som romaner. Även det som berättas om svältkatastrofen på 1990-talet känns för otroligt för att man ska kunna tro på det, man får påminna sig hela tiden om att detta faktiskt hänt. Ingen mat, inga pengar, folk tvingas jobba kvar på sina arbetsplatser trots att ingen lön betalas ut på flera månader.
Jag kommer flera gånger på mig själv med att undra hur ledarna i det här landet klarar av att leva med sig själva, vilseleda och lura ett helt folk på det sätt de gör. Hur sover de gott på natten?
En liten synpunkt på översättningen – författaren är amerikan, alltså har alla pengasummor som nämnts räknats om till amerikanska dollar. Detta har fått stå kvar i den svenska översättningen. Här hade jag hellre sett en omräkning till svenska kronor, det är lite för knepigt för mig att själv räkna om det varje gång.