Blogginlägg (skrivet i Stockholm)

Tydligen är det otroligt förolämpande av mig som bor i Stockholm att nämna en plats, gata eller liknande i min hemstad utan att samtidigt tala om att det är i Stockholm. Jag sårar visst massor med folk om jag inte gör det. Det roliga är att alla som klagar på att man glömmer en sådan sak faktiskt vet att det är Stockholm som avses. Jag har aldrig varit med om att någon som inte vetat det frågat, det har alltid varit folk som sagt ”Jaha, och du tog för givet att alla vet att det är Stockholm, eller?” Ja, uppenbarligen visste ju du, eftersom du drog upp det!

För ett tag sedan skickade en bekant ut ett Facebookevent, en händelse som skulle äga rum på en adress i Stockholm. Hon skrev bara att det skulle vara på Regeringsgatan, och så klart hoppade någon in och gnällde om att hon inte preciserat att det var i Stockholm De som känner henne vet ju till att börja med att det är här hon bor, så att det var i Stockholm hade väl inte varit så vansinnigt svårt att räkna ut och jag fick alltså även intrycket av att personen visste det.

Det är alltså ingen som sagt det just till mig i just den här bloggen, men jag har sett det på lite för många ställen vid det här laget, bland annat i en kommentar till ett äldre inlägg på Tjuvlyssnat, just där var det inte ens relevant vilken stad det handlade om, scenen ifråga hade kunnat utspela sig var som helst i världen. Hur som helst nämndes ett platsnamn och den som skrev hade glömt att tala om att det var i Stockholm. Genast blev två personer ledsna.

Så i fortsättningen ska jag alltid vara jättenoga med att tala om exakt var alla ställen jag besöker ligger, så att ni inte behöver känna er vilsna eller tycka att jag är en dryg 08:a.

För ett par dagar sedan åkte jag T-bana (får jag säga så, det finns ju bara i Stockholm, någon kanske blir förolämpad?) till T-Centralen – alltså en station i nämnda T-banenät, i Stockholm, alltså. Sedan gick jag över Sergels torg (som ligger i Stockholm), och gick till Gallerian (i Göteborg – nä, skojade bara, det ligger också i Stockholm – fast det kanske finns något som heter så i Gbg också, så nu förolämpade jag väl alla i den stan genom att inte veta det), och där träffade jag min man (som är stockholmare), och så gick vi och köpte glass. Sedan åkte vi till Slussen (i Stockholm) och promenerade på Götgatan (i Stockholm) till ett par butiker och sedan åkte vi hem.

Hängde ni med nu? Jag sitter för övrigt och skriver det här strax utanför Stockholm,  i en trerumslägenhet på femte våningen. Jag har på mig lila mjukisbyxor och blå T-shirt.

(OK, det är nog rätt vanligt att vi som bor i Stockholm bara nämner en gata eller en plats utan att tänka på att alla inte bor i Stockholm, men  måste man bli så upprörd (eller ”kränkt”, jag vill ju vara ”inne” och slänga mig med modeord) av något som inte är avsett att förolämpa någon? Du kan ju välja vad du ska bli upprörd över, så du hade kunnat välja att inte anse att jag var ute efter att förolämpa just dig genom att tala om att jag tog tunnelbanan från Kungsträdgården idag, ifall jag hade haft anledning att berätta det för dig.)

Att vara kändis…

…kan inte vara lätt. Jag har funderat på det där ibland. Om jag hade chansen att bli känd, så undrar jag om jag verkligen skulle vilja och våga det.

Visst skulle det vara kul att få en massa uppmärksamhet för något häftigt man gjort och kanske även en massa pengar.

Men frågan är om det skulle vara värt att bli igenkänd av allt och alla, att riskera att minsta lilla grej man gör hamnar på löpsedlarna och vinklas till något helt annat och mycket värre än det kanske var.

Eller, ve och fasa, att de skulle gräva fram ens gamla skolfoton och lägga ut på nätet! Eller intervjua ens gamla lärare som skulle tala om vilken kuf man var!

Den dag jag publicerar min debutroman ska det ske under pseudonym. Då kan jag sitta och njuta i hemlighet om folk hyllar den, och instämma i sågningarna när folk talar om vilken skitbok det är. Och ingen behöver sitta och läsa in en massa saker i den och undra vilka i bekantskapskretsen jag baserat karaktärerna på.

(Inte för att jag någonsin kommer att skriva något mer avancerat än blogginlägg i alla fall…)

Hus

Fler och fler i bekantskapskretsen tittar på hus och köper hus. Vi bor i en hyreslägenhet. Och har inga planer på något annat.

Det enda jag möjligen skulle kunna vara avundsjuk på när det gäller hus är ytan och att ha en trädgård.

Men jag vill faktiskt absolut inte ha något hus. Inte för allt i världen. Och det är tydligen lite konstigt, man förväntas ju vilja ha hus, det är liksom målet, en lägenhet är bara ett mellanläge. Skulle man dessutom skaffa barn kommer väl frågorna om när man tänker köpa hus som ett brev på posten.

Inte ens med barn skulle jag tänka mig ett hus. Jag köper inte att det är bättre för barnen. De vänjer sig väl vid det ställe de bor på, jag har inte lidit av att inte bo i hus. Har man bara en vettig familj och uppväxtmiljö spelar det nog ingen roll om man bor i lägenhet, hus eller slott.

När något går sönder eller behöver bytas ut i vår lägenhet är servicen ett telefonsamtal bort och ingår i hyran. Jag har själv tummen mitt i handen och skulle inte kunna eller orka lära mig att fixa med allt sådant där. Inte har jag intresset heller.

Sedan har vi en sak till. Jag är uppväxt i lägenhet och är inte van att bo på markplan. Jag skulle vara livrädd för inbrott så fort jag lämnade huset, tänka på att någon skulle kunna stå utanför fönstret och kika in skulle göra mig galet paranoid. Är man uppväxt med att bo så är det nog inget problem, men jag skulle inte våga lämna mitt hus.

Nej, det blir inget hus här inte, inte förrän vi har råd med trädgårdsmästare, städare, poolskötare och säkerhetsvakter som kan stå utanför huset när vi inte är hemma.

Är ordningen viktig?

Har börjat gå igenom min gamla blogg (igen) och kommer att posta lite gamla inlägg här då och då. Jag har gjort det i mindre skala tidigare, men tänkte att det var dags att flytta över sådant jag tycker är intressant av olika anledningar, så att jag kanske till och med kan ta bort den gamla bloggen om ett tag. Alltså finns nu kategorin ”Favorit i repris”. Förmodligen är det bara för mig det är favoriter, men det är ju min blogg också! 😉

Då och då ser man den här texten på nätet:

”En vestenkalpig unsdernöking gjord vid ett untivseriet i Enlgand har visat att utfiall de två fösrta och de två sista botskevärna i alla orden i en text är ritkigt plessarade, spelar det liten roll i viklen orgnindslöfjd de övirga boskvätrena i orden kommer. Tetxen är fullt läbsar t.o.m. om de andra bokestävrna kommer hullorebmuller! Detta eftorsem vi inte läser varje enkisld botksav, utan ser bidlen av ordet som helhet.”

Ofta skickas den runt kompiskretsen på Facebook eller så används den i språkdebatter på forum med avsikten att tala om att man inte alls behöver bry sig om någon så världsligt som att stava rätt.

Jag tycker att vissa av de här orden är lättare att läsa än andra. ”Läbsar” får jag fundera längre över än ”unsdernöking”, till exempel. Sedan blir det ju också lättare eftersom orden står i ett sammanhang och jag vet vad jag kan förvänta mig att det står. Skulle jag stöta på ”läbsar” någon annanstans skulle jag nog bara klia mig i huvudet.

Min man skrev ett svar på det här i en forum för ett tag sedan. Jag tar mig friheten att återge det han skrev här:

”Men problemet här är ju att ordningsföljden INTE ÄR SLUMPMÄSSIG. Det här tricket fungerar bara om man inte flyttar runt bokstäverna mer än ett steg bort från den position där de ska vara.

Jämför

boskvätrena (där alla vokaler sitter i rätt ordning)

med

bkstvrnoäea

eller

bvstreäkona

eller varför inte

bäverstonka

…så blir det hela en smula krångligare, eller hur?

Det är ju självklart att det inte är något problem att läsa texten när textförfattarna själva inte följer sina egna regler. Det är alldeles för många ord i det svenska exemplet som är helt rättstavade, vilket minimerar läsproblemet så att man lätt förstår vad nästa, felstavade ord, ska vara.

Vad det här dock visar är varför det är lätt att missa stavfel när man läser, eftersom vi avkodar hela ordbilder och inte läser enskilda bokstäver.”

 

Hur man förstör ett gott intryck

Jag satt och letade igenom gamla saker jag skrivit, det händer ju ibland att jag gör det och vill dela med mig. Här är en iakttagelse från en tågresa 2007:

Vi åkte tåg mellan Hestra och Göteborg igår, för att sedan hoppa på ett nytt tåg hem till Stockholm. På det första tåget satt en kvinna, tvärs över gången från mig. Hon var i 40-årsåldern, snygg och välklädd, verkade mån om sitt utseende. Hon hade en fin, rutig blus och de snyggaste stövlar jag sett på länge, sedan dessa spöken från 80-talet invaderade stövelhyllorna nu inför hösten (alltså sådana där säckiga saker med en liten, nästan osynlig klack och som ser ut att glida av hur lätt som helst, uttrampade innan de använts, jag hade ett par ljusrosa (!) när jag gick i lågstadiet).Denna kvinna verkade dock inte lika mån om vilket intryck hon gav förutom detta. När vi åkt en stund blev hon nämligen hungrig och packade upp sin medhavda matsäck. Upp ur väskan kom i tur och ordning två kokta ägg, gurka, bröd, äpple och banan. Allt detta tuggades med öppen mun med tillhörande ljudeffekter i form av smask och slafs.

Som kronan på verket blev efterrätten ett par bitar tuggummi, som arbetades runt noggrant i munnen, så att det knappt gick att titta åt hennes håll utan att få veta vad hon ätit till frukost. Och om man, som jag, gjorde sitt bästa för att inte titta åt hennes håll, så fick man en smaskkonsert istället.

Genast var det snygga, fräscha intrycket som bortblåst.

Jag fick lära mig när jag var liten att man tuggar med stängd mun, att det är äckligt att smaska och att man inte beter sig så bland folk.

Tuggummit smakar precis lika bra om man håller munnen stängd. Jag vill inte ta del av mina medpassagerares muninnehåll. Dessutom – om folk bara visste hur korkade de ser ut där de sitter och idisslar, så skulle nog tuggummiförsäljningen minska dramatiskt.