När maskinöversättningar inte funkar så bra

Maskinöversättning måste inte alltid vara dålig. Det händer ofta att den ger en fullt begriplig översättning och ibland blir det till och med 100 % rätt.

Något som ofta fungerar riktigt dåligt är den version Facebook använder sig av. Ikväll hade en vän till mig delat en bild från finske presidentens Facebooksida, från en fest i samband med självständighetsdagen, som ju är idag, 6 december.

Eftersom min finska lämnar en del att önska klickade jag på länken som erbjöd mig en översättning av texten i inlägget. Tilläggas kan att eftersom jag förstod kontexten och kan en hel del av orden kunde jag ta till mig innehållet i alla fall, men av nyfikenhet klickade jag i alla fall på länken.

Här har alltså presidenten blivit en helt annan president, i ett annat land, som ju dessutom är det land de firar att de blev självständiga ifrån.

Hans fru har dessutom blivit en ”make” och maskinen kan inte heller bestämma sig för vilket språk den ska översätta till. Det här är roligt på så många nivåer.

40 Most Bloodcurdling Chinese Mistranslations Ever! Warning: You Will Laugh To Death! – Seenox

40 Most Bloodcurdling Chinese Mistranslations Ever! Warning: You Will Laugh To Death!

En sorglig kväll som denna behöver man få skratta lite också. Den här skickade vår vän D till mig imorse.

Det är ju inte utan att man undrar vilken betydelse som ligger i de kinesiska tecken som översatts.

Favoriterna var i alla fall de här:

”Whatever” måste ju vara något hopplock av rester de har liggande, eller någon kinesisk variant av pyttipanna?

Den här var faktiskt lite söt. Gräset håller på att växa upp och behöver sova. Det här var mer gulligt än komiskt.

[BOK] Efter 30 000 sidor : från en översättares bord

Efter 30 000 sidor : från en översättares bord – Thomas Warburton

Ytterligare en bok som jag fått, och som inte kom till mig från någon som vet något om mig. Ändå var det en riktigt spännande slump att just denna bok hamnade hos just mig.

Thomas Warburton, född 1918, har varit en av de viktigaste översättarna till svenska under det senaste halvseklet. Redan 1946 kom hans klassiska översättning av James Joyce Odysseus och år 1997 kom det finska storverket I salen på Alastalo av Volter Kilpi. Mellan dessa milstolpar har han översatt närmare 30 000 sidor från engelska och finska, eller cirka 130 böcker. 

I denna inblick från översättarens bord får vi en redogörelse för de problem en översättare ställs inför. Samtidigt får vi en mindre litteraturhistoria på köpet – för här är översättaren en entusiastisk författare som har sina preferenser från 1900-talets litteratur. En förteckning med Warburtons översättningar avslutar boken. (adlibris)

Väldigt intressant läsning för mig som själv översätter. Jag kände igen en hel del av det som beskrevs, trots att jag inte hållit på speciellt länge. Det var också intressant att se att en person som har så stor erfarenhet säger saker som stämmer så väl med min egen uppfattning. Det känns ju ganska lovande… 😀

Vårt företag

Jag brukar ju inte vara så tydlig med vem jag är på den här bloggen, men det spelar egentligen inte jättestor roll, faktiskt. Det finns ingen direkt anledning till att jag håller mig hemlig, annat än att namnet Gealach har hängt kvar sedan många år och egentligen spelar det väl faktiskt inte så vansinnigt stor roll vem jag är i verkligheten utanför Internet. Men nu tänkte jag i alla fall passa på att använda bloggen till att göra lite reklam för makens och mitt företag!

Välkomna till Sahlins språktjänster! Vi finns också på Facebook, om man vill hålla koll på oss den vägen!

Dagens bild, 4 april

En av böckerna maken och jag översatte förra året. En jättesöt berättelse som först översatts från kinesiska till engelska och sedan av oss till svenska. Nallen Yomi är favoriten!

Här kan du läsa om den på Adlibris!

Översättningsmiss

Så här kan det gå om man råkar översätta lite slarvigt 😀

Hexmasters Faktoider: Mose horn.

Så tokigt det kan bli :-)

En god vän la upp den här på Facebook. Jag har sett den förut, men den tål att visas igen.

Någon som kan förklara det roliga?

[BOK] A Game of Thrones

A Game of Thrones – George R.R. Martin

OK, så har jag äntligen kommit mig för att börja läsa den här serien, som ”alla” har läst före mig, en del för flera år sedan och andra när TV-serien kom. (Den har för övrigt gått på en kanal vi inte ens har, så jag har alltså ingen koll alls.) Hur som helst, jag har kikat på böckerna ett tag, eftersom ”alla” pratar om dem. De flesta har varit positiva, och jag är nyfiken på allt som ”alla” pratar om, jag är inte en sådan som måste hålla mig undan från allt som blir ”stort”, så häftig och speciell är nämligen inte jag. 🙂

Hur som helst, vad tyckte jag då? Tja, till att börja med köpte jag den svenska översättningen, den kostade nämligen 60 kronor istället för den engelska som kostade runt 90. Varför lägga mer pengar än jag måste på en bok som jag inte vet om jag kommer att läsa? Men sedan har vi ju det där med att läsa fantasy i översättning. Det finns nämligen så vitt jag vet ingen annan genre där det ”slentriangnälls” så mycket på översättningar. Visst, alla är inte bra, så är det ju, men de måste inte vara dåliga heller. Den här var egentligen helt OK. Vad gäller språket hittade jag absolut inget att klaga på, och då är jag petig när det gäller sådant. Däremot hade namnen på personer och platser hanterats på ett mycket märkligt sätt. Vissa var översatta, andra inte. Som jag ser det ska man översätta namn om det ligger någon form av betydelse i dem. Det gör det i vissa namn här, och dessutom passar det väldigt dåligt med rena engelska namn i den svenska texten. Berättelsen utspelar sig i en värld som inte är England, men i och med att namn som är helt och hållet på engelska har behållits tappar jag lite av ”fantasykänslan” och hjärnan hamnar i England. Namnen stör läsflytet och ger mig felaktiga associationer. Jag hade hellre sett att samtliga namn hade försvenskats.

Det gjorde att jag inte orkade hålla fast vid den svenska översättningen, trots att den egentligen inte alls var dålig. Jag knatade iväg och köpte hela serien på engelska, för nu hade jag kommit så långt att jag ville läsa resten  också.

Men vad tyckte jag då? Ska jag äntligen komma fram till det, eller ska jag fortsätta tjata om namn?

Det är väldigt mycket folk att hålla reda på. Efter lite mer än halva boken behövde jag bläddra tillbaka till början och läsa om vissa partier för att hålla ordning på vilka alla var. Översättningen hade dessutom inte med listan över personer som fanns i slutet på den engelska bok jag köpte sedan. Det underlättade en aning. När det gäller personerna kommer jag tillbaka till det här med namn. Jag har så oerhört svårt för blandningen av ”fantasynamn” med namn från vår egen värld. Om man kan hitta på namn på några, varför inte göra det med alla?

Världen är lite svår att förstå sig på, speciellt som man inte får hela kartan direkt. Jag har svårt att orientera mig i sådana här berättelser om jag inte har en karta att titta på.

Det roliga är att det i många fall inte är tydligt och klart från början vilka som är onda eller goda. Man upptäcker nya sidor av personerna rätt vad det är. Handlingen är också ganska oförutsägbar, det kommer många plötsliga vändningar och överraskningar man inte var beredd på*.

Jag gillar att man byter perspektiv och ”huvudperson” i de olika kapitlen, så att man kan följa parallella handlingar på ett smidigt sätt. Eftersom personerna är så olika blir det en kul variation.

Nu har jag så mycket annat att läsa att jag inte borde sätta igång med del två på en gång, men det går inte att låta bli. Det här är en sådan där bok som man inte kan släppa, jag går och funderar över personerna även när jag inte sitter med boken. Tyrion är favoriten så här långt, och sedan undrar jag hur det ska gå med lille Bran, och om Arya kommer att bli någon annat än ”Den obligatoriska tuffa tjejen med svärd som stoppats in för att det måste finnas en tjej med svärd, typ”…

Och så dyker det upp drakar! Det gillar vi!

*OK, oförutsägbart för mig, det betyder väl att alla andra hade full koll från början på vad som skulle hända, så brukar det vara.

[BOK] Nattvandraren

Nattvandraren – Andrew Taylor

Den här köpte jag i somras men tog inte tag i den förrän nu. Ojojoj, vilken sorglig upplevelse! Inte så mycket berättelsen i sig, den är spännande och man rycks med och vill veta hur det ska sluta, men hade jag inte fångats av handlingen så mycket som jag gjorde hade jag aldrig överlevt det dåliga språket.

När jag börjar haka upp mig på språket i en bok är det omöjligt att sluta, till sist har jag ett anteckningspapper i boken och läser med pennan i handen. Så även denna gång. Förutom rena översättningsmissar som är riktigt pinsamma förekommer det stavfel, ”svengelska” etc. hela tiden. (Nu känns det som om jag inte gör annat än klagar på språket i varenda bok jag läser, men då jag hittar mer och mer konstigheter i bok efter bok blir jag faktiskt lite ledsen över att de här människorna får översättningsjobb och inte jag, jag hade inte gjort de här missarna, och jag fattar bara inte hur först översättaren och sedan den granskare som jag förmodar har gått igenom den har kunnat undgå att se det här.) Nu har jag i alla fall lånat originalet på biblioteket för att kunna jämföra och kommer förmodligen att skriva ett nytt blogginlägg när jag är klar med det. Nu är jag faktiskt inte den typen av läsare som automatiskt klagar på översättningar bara för att visa hur himla bra jag själv är på originalspråket. Tvärtom läser jag precis lika gärna översättningar, det beror på vilken version jag får tag i först.

Berättelsen var som sagt riktigt intressant, även om jag av någon anledning hade svårt att koppla in hjärnan på att det var 1700-tal. Det fanns en del beskrivningar av kläder och liknande där det blev uppenbart, annars hade jag ständigt en känsla av 1800-tal hela vägen genom boken.

John Holdsworth lever ett gott liv i 1780-talets London. Han är lyckligt gift, har en liten son och trivs med sitt arbete som mångsysslare inom bokbranschen. Så en dag förändras allt, utan förvarning drabbas han plötsligt av en serie tragedier. Det hela börjar med att hans son och hustru drunknar i Themsen och slutar med att hans företag går omkull.

John är nu helt ruinerad, han har inte ens en egen bostad längre. När han kontaktas av en rik änka som ber om hans hjälp tvekar han inte. Arvodet är generöst, och han har inget mer att förlora.

Uppdraget innebär att John ska bege sig till Cambridge, där änkans son Frank studerar. Änkan har fått veta att Frank inte alls är sig lik längre, han sägs ha blivit mentalt instabil och är under läkarvård. Men det är något som inte stämmer. Vad är det egentligen som har hänt Frank?

Då John besöker Franks college förs han i en sluten värld präglad av urgamla traditioner, men också av farliga intriger, oskrivna regler och pennalism. En värld där alla vet vikten av att bevara en hemlighet, och där ett brutalt brott lätt skulle kunna döljas … (Adlibris)

[BOK] L’élégance du hérisson – Igelkottens elegans

L’élégance du hérisson/Igelkottens elegans – Muriel Barbery

Den här boken hade jag kikat lite på och tänkt att jag kanske skulle läsa någon gång. Sedan fick jag tipset av min lärare på översättarutbildningen att läsa den och samtidigt parallelläsa den svenska översättningen. Så det gjorde jag, därav att båda titlarna och båda omslagsbilderna finns med i inlägget. Det var faktiskt riktigt skoj och gav en dubbelupplevelse, både att läsa berättelsen i sig och göra den språkliga jämförelsen. Och det är inte världens lättaste bok på franska heller, ska jag säga, ibland var det riktigt praktiskt att ha översättningen i närheten.

Nu ska det tydligen bli film också, fick jag reda på när jag googlade lite. Här kan man se lite bilder från filmen, hoppas verkligen att den kommer hit också.

”Bokens huvudperson presenterar sig så här: ”Jag heter Renée. Jag är femtiofyra år gammal och portvakt på Rue de Grenelle nummer 7 i en småborgerlig fastighet. Jag är änka, kortväxt, ful och småfet, jag har förhårdnader på fötterna och lider vissa självförpestande morgnar av en kadaverliknande andedräkt. Men framför allt motsvarar jag så på pricken karikatyren av en portvakt att ingen någonsin skulle få för sig att jag är mer beläst än alla husets självgoda rika.”

Romanen handlar även om Paloma, en brådmogen 12-åring som bor i fastigheten. Hon är så besviken på allt och alla att hon har bestämt sig för att begå självmord på sin 13-årsdag. När en av husets lägenheter säljs till en japansk herre i sextioårsåldern, blir han en länk mellan de båda kvinnorna. Paloma ser bakom Renées fasad och de blir vänner. Paloma tycker att Renée har ”en igelkotts elegans: en taggig borg utåt … bedrägligt trög, våldsamt självständig men otroligt elegant”.” (texten lånad här)