[BOK] Ghosts, Drugs & Rock n’Roll

Ghosts, Drugs & Rock n’Roll – Anna Gable

Den här boken är skriven av en vän till mig. Det är lite läskigt att läsa en bok när man känner författaren. Tänk om man inte gillar boken? Tänk om man inte klarar av att läsa den för att språket är dåligt eller något sådant?

Men det var inget jag behövde oroa mig för, det här gillade jag och språket är bra. Även om jag emellanåt blev lite irriterad på huvudpersonen Erik för att han inte kunde låta bli att knarka (även om det har en förklaring) tyckte jag att det var lätt att gilla personerna. Berättelsen är lång, över 600 sidor, men gick ändå ganska snabbt att läsa, även för mig, som läser sakta och ofta ganska okoncentrerat. Dessutom har jag alltid fler böcker på gång samtidigt.

När ungdomen är som mest frustrerad dyker Zorf upp och ger dem en röst. På kort tid blir han världens mest hyllade rocksångare. När boken tar sin början står han på toppen av sin karriär, fyller arenor världen över, tar emot platinaskivor och priser. Men bakom framgångssagan döljer sig en svår barndom.

När Zorf möter sin far igen börjar hans förflutna hinna ikapp honom. Det är dock inte bara det han varit med om i det här livet som återkommer. En mörk historia om ond bråd död från det förgångna rullas långsamt fram och Zorf får svårare och svårare att hålla ihop sin tillvaro samtidigt som han börjar förstå att det kanske inte bara är drogerna som spelar honom ett spratt. I så fall återstår frågan vem som är mördaren den här gången och om det går att hindra historien från att upprepa sig ännu en gång? Mer än ett liv står på spel. (Adlibris)

En intressant inblick i en värld jag inte vet så mycket om. Jag har ingen egen erfarenhet av det vilda rocklivet som de här musikerna lever, så jag kan inte avgöra om det är realistiskt, men jag utgår ifrån att det finns någon verklighet bakom det.

Jag gillade att spökerierna inte tog så enormt stor plats i början, utan att det fick växa fram. Det var även bra att förklaringar och svar på saker man undrat kom vartefter. Jag tycker om berättelser där flera trådar går parallellt för att sedan knytas ihop på slutet.

Flashmob

Knallhattens osorterade tankar: Finsk flashmob.

Klicka på länken så kommer ni till en väns blogg, och ett inlägg där man kan titta på en riktigt häftig s.k. ”flashmob”.

Förutom riktigt vacker sång är det lite roligt att studera minerna på de förbipasserande, och även den lilla flickan i början som har svårt att låta bli att fnissa. Även slutet är roligt, när sångarna bara går sin väg som om inget hänt.

Jag funderade på att det måste vara lite läskigt att vara den som börjar i ett sådant här sammanhang, tänk om de andra inte hänger på?  Skulle säkert hända mig… 🙂

Disneyfavoriter

Undrar om inte detta är bland det vackraste som gjorts i någon Disneyfilm?

Den här är inte dålig den heller:

Jag kommer ihåg att jag gick och såg Pocahontas på bio flera gånger när den kom, jag var helt såld. Någon recensent som inte var helt nöjd med den beskrev den som ”En enda stor new age-affisch med flygande löv”. Jag minns att jag tänkte: ”Och det är dåligt för att…?”

 

Lite roligt…

Hittade dessa två på Facebook och tänkte dela med mig.

Jag kommer aldrig att kunna titta på en and igen utan att tänka på det här 😀

Mycket sant! Som en vän sade på Facebook – frågan är väl om de ens vet vad det översta är 🙂 Men det är absolut inte av någon sorts nostalgi jag lägger ut den här, längtar absolut inte tillbaka till kassetter och LP-skivor! Jag minns mycket väl hur jag satt där och kopierade över alla skivor till kassetter och pusslade ihop ”blandband”, vad det kändes befriande att kunna lägga in låtar av olika artister på samma band och lyssna precis som jag ville, tänk om jag hade vetat då att jag bara några år senare skulle ha en liten pryl som var mindre än kassetten och som rymde långt över tusen låtar!

My iPod is Making Me Crazy (via Quirkyculture)

Igår hittade jag det här inlägget om skillnaden att lyssna på musik idag, mot hur det var ”förr i tiden”. Jag tänkte lite grann på det där när jag gick hem idag, och som vanligt hade ipoden igång, kan inte åka kommunalt utan den, blir fullkomligt tokig om jag inte kan stänga ute alla ljud.

My iPod is wreaking havoc upon my mental health. One moment, I’m meditating prayerfully on eternity and the next I’m in a sentimental swoon over my seventh-grade sweetheart. But before I even recall why the song has dragged me back to my adolescence, I’m dancing to an aerobics routine that would make Jane Fonda proud. My iPod has changed the … Read More

via Quirkyculture

Jag har strax över 900 låtar på min ipod. Det skulle gå in ett gäng till, men just nu är jag rätt nöjd. De här nya prylarna har, precis som bloggaren i det länkade inlägget säger, förändrat sättet att lyssna på musik.

Den här bloggaren jämför sin ipod med hur det var att lyssna på LP-skivor, men för min del var det kassetter som gällde, jag hade ett fåtal LP-skivor, de flesta var barnskivor, men när jag blev lite större var det kassetter, och fick jag någon gång en skiva spelade jag in låtarna på band istället, det var så mycket lättare att hantera.

Jag kommer ihåg att jag fick min första ”freestyle” (vilket larvigt ord, egentligen) i julklapp när jag gick i fyran. Och då hade jag verkligen tjatat hål i huvudet på mamma och pappa. Minns i ärlighetens namn inte om det var de som köpte den till mig, eller om jag fick den av någon släkting, men häftigt var det i alla fall, när jag äntligen fick en, för ”alla andra” hade ju. OK, inte riktigt alla andra, men rätt många. När vi sedan skulle på semester hade jag med mig den, och en speciell väska som rymde hela tjugo kassetter! Min fina freestyle var vit med stora färgglada knappar, såg ut precis så som saker såg ut på 80-talet. Den här väskan var också vit och kitschig.

Den här freestylen måste ha varit av mycket bra kvalitet, för jag hade den länge. Den var med mig när jag åkte till Paris för att plugga efter gymnasiet, ungefär tio år senare. Där började den bli trött och sliten, så jag slängde den där och gick och köpte en ny, som var riktigt häftig, svart och hade till och med en radio(!)

Den var med i några år, tills jag äntligen hade råd att köpa en bärbar CD-spelare, som visserligen var större, men då slapp jag ha med den otympliga kassettväskan och kunde ha ett smidigt fodral som rymde hela 20 skivor. När sedan mp3-spelarna började dyka upp var de alldeles på tok för dyra för mig, så det dröjde innan jag kunde köpa en, och då var det den minsta sorten, som rymde hela 45 låtar.

Nu har jag en liten ipod Shuffle, som jag använder på gymmet, för att den går att klämma fast på kläderna, och en större, som är den jag har i fickan varje dag och inte lämnar huset utan.

Vilken skillnad! Och ändå har jag inte de allra senaste prylarna, min ipod har varit med i några år nu. Men jag kastar mig sällan över nya prylar när jag har något som funkar, så den får nog vara med ett tag till.

Nu tänker jag vara negativ…

…i alla fall ett litet tag.

Nyss lyssnade jag och maken på de första låtarna i årets melodifestival. Det var fem minuter sedan. Jag kommer inte ihåg en enda. Tråk, tråk, tråk. Inte en enda av dem ”stod ut” så mycket att jag kunde lägga märke till vad det var för skillnad på dem.

Nu kommer alltså några veckor att följa, då vad som än händer i världen är mindre viktigt än ”Vann rätt låt?” Vi kommer att få se krigsrubriker med innehåll som ”Sparka programledarna”, ”Röstfusk” och allt vad det kan vara.

Efter dessa veckor kommer den internationella finalen, som inte heller den är rolig längre. Efter det kommer vi att få se nya rubriker som uppmanar Christer Björkman att avgå efter att Sverige fått ytterligare en bottenplacering. Förra året fick den svenska artisten ta en himla massa negativ kritik trots att det inte var något fel på låten eller henne. Och den här gången var det ju tittarrösterna som avgjorde, så vem skulle sparkas, egentligen? Svenska folket?

Och samma sak blir det väl i år, tjugofem likadana bidrag på mer eller mindre bra engelska, något enstaka land vågar sticka ut och sjunga på sitt eget språk, i övrigt blir det väl tradig slaskpop på engelska i stil med det man hör på radio hela dagarna. Förmodligen blir det någon ”nakenchock” också när någon brud har för kort eller ickeexisterande kjol, så blir det något nytt att skriva löpsedlar och rubriker om.

Jag tror att mitt ointresse för den här tävlingen faktiskt började när det blev tillåtet att sjunga på något annat språk än det egna landets. OK, jag förstår att det blir lättare för länder med ”små” språk att vinna, men en del av charmen var faktiskt att få höra en låt på polska eller portugisiska, för hur ofta gör man det annars?

Jag brukade vara tokengagerad i tävlingen tidigare. Före Internets tid satt jag och lyssnade på det på radio för att kunna spela in alla låtar på band, för att inte missa om det skulle vara någon som verkligen var bra, för hur skulle de gå att få tag i annars? Många av de låtar som fortfarande är mina favoriter är gamla ESC-bidrag.

Men i år tänker jag nog göra något annat, tror jag.

(Makens kommentar om vilken av kvällens låtar för förtjänar att vinna – ”Ingen”)

Musiktips

Hagalaz Runedance

Kellianna

Moonstruck – Witch of the Wildwoods

Lindie Lila – Return of the Goddess

Within Temptation – Mother Earth

Inkubus Sukkubus

Vi tar en sång istället…

Nu har jag läst så mycket på nätet som gjort mig grinig, så nu tar vi en fin sång istället.

Tydligen kan det vara problem att spela upp den här på ”vissa webplatser”, som felmeddelandet sa. Klicka här för att se den på YouTube istället…

Parle-moi des simples choses
Emmène-moi à l’opéra
Offre-moi des roses et des camélias
Parle-moi des jolies choses
Des cahiers du cinéma
Et des questions qu’on se pose dès les premiers pas

Parle-moi des mirabelles
Et d’un violon sur le toit
Donne-moi des ailes et du chocolat
Parle-moi du bleu du ciel
Dans un restaurant chinois
Offre-moi du miel du bout de tes doigts

Parle-moi de tes silences
Avec ta bouche et tes bras
Entre dans la danse et danse avec moi
Parle-moi de ces distances
Qui ne nous séparent pas
Dis-moi que l’amour ne s’arrête pas

Parle-moi des simples choses
Emmène-moi à l’opéra
Offre-moi des roses et des camélias
Parle-moi des jolies choses
Des cahiers du cinéma

Dis-moi que l’amour ne s’arrête pas

Det där med musik…

Nyligen gjorde jag något som rätt många andra redan gjort, nämligen att koppla ihop Spotify med Facebook. Det betyder att jag kan dela med mig av utvalda listor till mina FB-kompisar och även titta på vad de har lagt upp.

Jag var lite tveksam till att göra detta tills jag insåg att jag kunde välja vad de andra skulle se. Varför då, kan man undra? Det spelar väl ingen roll att andra ser på vilken musik man lyssnar på? Nej, det gör det ju egentligen inte. Men jag har alltid varit lite känslig med att tala om det, musiklyssnande är för mig något väldigt personligt och utlämnande.

Jag tror att det har att göra med att inställningen till musik när jag gick i skolan var att om man inte lyssnade på det absolut senaste var man en toktönt som inte fattade någonting. Bara att lyssna på något som kommit året innan var helt galet. Behöver jag tillägga att jag hade väldigt, väldigt dålig koll? Jag hängde inte med alls, fattade helt enkelt inte.

Jag tycker att det är skillnad idag, jag har elever som utan problem kan visa att de uppskattar musik som är bra mycket äldre än de själva, det är inget konstigt att lyssna på 60- eller 70-talsmusik, även om man är född på 90-talet. Hade jag, född -77, kommit till skolan och sagt att jag lyssnade på något från 60-talet hade jag inte kunnat gå tillbaka till skolan nästa dag. Det var bara det senaste som gällde.

Men jag är märkligt nog fortfarande känslig för att andra ska få veta vad jag lyssnar på, därav att jag varit väldigt selektiv med vad jag delar med mig av på Spotify. Inte för att det egentligen är något konstigt eller pinsamt med det övriga jag har bland mina listor. Men jag vill helst hålla det för mig själv.

Däremot får ni gärna veta att jag älskar den här, att den här är på hela tiden när jag jobbar, att jag sjunger med (högt och falskt) i många av låtarna på den här när jag druckit ett par glas vin för mycket, att den här tar mig tillbaka till mitt lilla vindsrum i Paris 1996, att den här påminner mig om att jag vill lära mig iriska ordentligt, så att jag kan fatta vad texterna handlar om, förutom ett par lösryckta ord här och var, och att den här bara är underbar!

Så det så!