Kan du se skillnad?

QUIZ: Can You Tell The Difference Between Modern Art And Paintings By Toddlers.

Ett litet test där du får kolla om du kan se skillnad på modern konst och målningar som gjorts av småbarn. Jag har själv lite svårt för den här typen av kladdkonst, det kan ofta vara vackra mönster, men jag har lite svårt att ta det på allvar. Om det är målat av ett litet barn är det däremot en helt annan sak, men en vuxen som bara kladdar? Nja…

Om barnteckningar blev målningar

The Monster Engine: Children’s Drawings Painted Realistically | Amusing Planet.

Det här var riktigt roligt! Barn tecknar monster, konstnären målar dessa av så realistiskt som möjligt.

Verkligen kul!

This is not cute!

Den här bilden skickades runt på Facebook igår och jag kände att jag ville dela med mig av den här också:

 

Texten som följde med bilden:

This might look cute, but imagine what the dog thinks. 
The dog’s face says he does NOT like this and he might be behaving in some peoples eyes,.. It means as well that he is suppressing his feelings. 

This photo may look cute at first sight, but the dog is under a lot of stress and there could be a tragic incident sometime in the future. The dog is showing calming signals, these are things a dog does to express that she is unhappy and stressed, the calming signals shown here are the white of her eyes is in a half moon shape, her ears flattened and she is leaning away from the baby. Other signals can be sniffing, lip licking, yawning, soft eyes, moving away and many more. It is important to be aware of these signals as they are precursors to growling, snapping and biting and if we read correctly the dog should never have to resort to those because we can remove the problem for the dog and make her feel safe.

Det här är ungefär vad jag tänker varje gång jag läser någon rubrik om en hund som avlivats för att den bitit ett barn. OK, självklart kan en hund flippa, men frågan är om det inte rätt ofta handlar om just det här, hunden har försökt värja sig mot petande, pillande och bankande och till slut inte orkat längre.

 

Inte lätt alla gånger…

Häromdagen kom jag att tänka på några situationer från när jag var liten, om hur svårt jag ibland hade att förstå att vissa ord kunde betyda flera olika saker eller att samma sak kan kallas för olika saker. Jag har en känsla av att det är ett ganska viktigt steg i språkutvecklingen att bli medveten om de sakerna.

Till exempel minns jag att jag inte förstod vad det var för ”paket” mormor pratade om när vi var i affären. Paket fick man på julafton och till födelsedagen, fint inslagna med krulliga snören. Ändå var det ett himla prat om paket varje gång vi var på ICA. Inte såg jag några paket. Det handlade alltså om paket som i ”ett paket flingor”, eller ”ett paket russin”, eller något sådant. Men jag fick det bara inte att gå ihop.

Sedan kom vi till kassan och lade upp all mjölk, frukt och annat vi hade plockat ihop i korgen. Mormor förklarade att damen i kassan skulle ”slå in” sakerna. Men inte gjorde hon det! Hon blippade bara lite på sin kassaapparat och skickade iväg varorna på bandet så att vi kunde packa ihop dem. Jag väntade alltid på att hon skulle slå in dem och göra fina paket av dem. Kanske det kunde vara svaret på gåtan med alla paket som vi skulle kunna hitta i affären…

Samtidigt kan det också bli jobbigt när man som liten har förstått det här med dubbelbetydelser, men de vuxna inte har förstått att man förstått, utan tolkar en bokstavligt. Lite knepigt att förklara hur jag menar, men jag ska försöka. Ibland använder man ju ordet ”springa” i betydelsen ”fara runt, stressa omkring”. Säger man ”Han sprang och letade efter boken”, menar man ju inte att han sprang, rent bokstavligt, utan att han gick runt och letade, förmodligen lite snabbare än om han hade varit ute och promenerat. Jag hörde ibland vuxna säga att folk ”springer och ringer på dörrar”, kanske handlade det om Jehovas Vittnen eller försäljare eller något. Inte heller de ”sprang” ju bokstavligen, vilket jag förstod.

Jag fattade rätt snabbt att det där ”springa” kunde betyda att man for runt och letade eller hade bråttom eller bara gick runt och ringde på dörrar eller så. Det var inte alltid ”springa” betydde ”springa” så som man gör om man har riktigt bråttom till bussen eller deltar i ett OS-lopp.

Ett par gånger minns jag att jag försökte använda ”springa” i den betydelsen. (Och ja, det är alltså något jag verkligen minns, även om jag inte minns exakt var vi var eller vad vi skulle göra). ”Jag orkar inte springa runt [och göra vad det nu var]”, sa jag. ”Men vi kan gå”, blev svaret glatt. Jag försökte med mitt begränsade barnordförråd förklara att jag menat ”springa” så som de själva använde det, men lyckades visst inte.

Apropå Jehovas Vittnen minns jag ett annat tillfälle när mamma var irriterad över att ett par sådana hade ringt på vår dörr. Hon berättade detta för pappa eller mormor och jag frågade så klart vad det var för några konstiga typer. ”De springer(!) och ringer på hos folk och frågar om de vill bli JV”, svarade mamma. Det var ju det enklaste sättet att förklara det för ett barn på 4-5 år, som inte fattat det där med Gud och religioner och sådant. Vad skulle man annars säga, liksom? Hur som helst föreställde jag mig hur två personer kom till en dörr, ringde på, frågade den som öppnade om han ville bli JV, han svarade glatt ja, klev ut genom sin dörr och följde med. Sedan gick de från hus till hus och blev fler och fler. Konstigt nog frågade jag mig inte vad det skulle vara bra för. Men underligt var det.

Dagens bild, 8 september

Vi besökte Historiska museet. På väggen utanför rummet med toaletter och förvaringsboxar hängde en massa barnteckningar, alla föreställande vikingar. Här har näsan blivit fel, får vi veta. Jag blir lite nyfiken på hur den skulle ha varit om den blivit rätt. Men visst var det sött att hon kände sig tvungen att tala om för oss att det blev lite fel?

Konstiga svar

Jag brukar läsa en del på Familjeliv, vilket också innebär att jag ofta citerar saker därifrån i alla möjliga sammanhang. På detta forum kan man hitta de mest puckade diskussioner, men även en del vettigt, ska sägas. Allt handlar inte heller om barn, utan man kan diskutera allt från politik till språk till det mesta.

Tyvärr är det nästan ofrånkomligt att diskussionerna spårar ur, folk kan ställa frågor som är helt rimliga och får en massa skit kastad på sig. Det här beteendet ökar mer och mer, numera känns det som om man i varje trådstart måste gardera sig mot alla möjliga tänkbara påhopp innan man kommer till vad man faktiskt ville berätta/fråga om. Väldigt ofta läser folk heller inte det man skriver utan börjar fråga om saker om man redan berättat eller som tagits upp flera gånger i tråden.

Jag roade mig med att lista några av de vanliga reaktioner som kommer upp på vissa typer av trådstarter. Det finns fler, men dessa har jag reagerat speciellt på.

• Man gör som man vill! – Det här kommer som ett brev på posten när trådstarten undrar varför folk gör på ett visst sätt. ”Jag fattar inte hur man kan välja att måla sitt hus blått/stava sitt barns namn på obegripliga sätt/gifta sig i kyrkan/äta blodpudding”. Frågan ställs utan att på något sätt vilja förbjuda den handling man undrar över. Man vill bara försöka förstå hur 17 folk tänker eller bara skriva av sig sin irritation över företeelsen ifråga. Den som då känner sig träffad svarar ”Man gör faktiskt som man vill!” och tycker att nu har man minsann satt den odrägliga trådstartaren på plats. Eh… det är ingen som sagt att du inte får, däremot undrar vi hur du tänkte. Det är väl inte förbjudet? Om du känner att du måste svara, så förklara hellre varför du gjort/gör det frågan gällde, men att säga ”Man gör som man vill”, känns tämligen meningslöst. Vi vet att du gör som du vill, du får göra det, men jag får också undra varför. Men jag vill inte förbjuda dig. Du fatta skillnad?
• Och det bestämmer du?  – Det här dök senast upp i en tråd nu i veckan, om mammor som skaffar barn på egen hand. Trådstartaren tyckte att detta var fel. Tydligen hade hon behövt skriva väldigt tydligt  ”JAG TYCKER” att det eller det är fel, annars kanske en individ med låg läsförståelse får för sig att det är en absolut sanning. Jag menar, om jag läser rubriken ”Choklad är äckligt!” tänker inte jag att ”Oj, är det det, då måste jag sluta äta det”. Inte heller skriver jag ”Hur kan du säga det, det är faktiskt inte alla som tycker det, jag tycker faktiskt att det är GOTT, så det så!” (OK, nu är det ofta allvarligare ämnen, men ni fattar säkert vad jag menar.) Det var i alla fall en person som svarade ”Det är skillnad på att bestämma något och att tycka något”. Vem som helst fattar väl att det går att skriva ”XX är fel!” om jag nu tycker det, och att detta i så fall är min personliga mening? Eller är det att överskatta mänskligheten?
• Tänk på att alla faktiskt inte KAN! – Det här är nästan den vanligaste av alla sådana här reaktioner. En trådstart berättar om ett beteende/en handling som h*n retar sig på. Till exempel kan det handla om att någon berättar att en förälder i bekantskapskretsen vägrar hålla ordning på sitt stökiga barn, som ställer till med saker för att föräldrarna inte bryr sig. Svar som kommer: ”Men mitt barn har faktiskt ADHD”. Jaha, men det har uppenbarligen inte barnet det skrevs om, för då hade situationen kanske sett annorlunda ut. För mig är det rätt självklart att man inte klagar på en person som inte har förmåga att göra något eller ändra sitt beteende, när man skriver en sådan här sak. Här spårar diskussionen oftast ur för att man måste ge sig in i en trasslig argumentation om att man självklart inte menar folk som har funktionshinder av olika slag eller vad det nu kan röra sig om.

För mig, som inte skriver på detta forum speciellt ofta längre, jag gjorde det för några år sedan, är detta mest underhållning av ibland rätt hög klass, när jag inte har något bättre för mig. Den låga nivån på läsförståelsen hos många deltagare är ibland rätt rolig att slå ihjäl några minuter med.

Det här blogginlägget vaccinerar 95 barn

Såg detta på den här bloggen och kände att jag ville göra samma sak. Det kostar inte mig mer än tiden att lägga upp inlägget, men kan förhoppningsvis göra lite nytta.

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag det här blogginlägget istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial påunicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Foto: © UNICEF/Asselin

Dagens bild, 9 mars

Lille M, son till två av våra vänner, med elefanten han fick av oss. Den blev tydligen väldigt populär på en gång 🙂

Varför hitta på när barnen frågar?

Jag jobbar ju som några av er vet som vakt på en av Stockholms stora turistattraktioner.  Det kommer en hel del barnfamiljer, speciellt så här under skolloven. Många barn kommer också i sällskap med far- eller morföräldrar. Riktigt kul att folk tar sig tid att gå med sina barn på sådana ställen och allmänbilda dem lite. Det borde fler göra.

Något som jag och ett par kollegor funderat över handlar om det som ibland händer när barnen frågar föräldrarna (eller farmor/morfar etc) om saker de ser. Då finns ju ett par alternativ för de vuxna. Antingen vet man, och så svarar man, eller så tar man reda på det genom att fråga personalen, eller säga till barnet att fråga själva, vilket så klart är ännu bättre, med tanke på det här med social träning, etc. Dessutom lär sig barnen att sådana som vi inte bara är läskiga typer som blir arga om de råkar peta på något eller gå där de inte ska gå, utan att vi också är snälla och kan berätta saker barnen vill veta.

Det som händer är dock rätt ofta att inget av dessa alternativ används. Istället hittar den vuxna personen på något som de smäller i barnet, oftast helt uppåt väggarna. OK, det kan ju faktiskt vara så att man tror att man har rätt, och då är det ju förlåtligt, kanske, men i en del fall verkar det som om de bara hittar på något för att de inte orkar fråga eller för att de inte tycker att det spelar någon roll, barnet kommer ju ändå att glömma det så fort man kommit ut från stället ifråga. (Nu är det ju så att barn ibland har ett helt otroligt minne, jag kan komma ihåg saker mina föräldrar sa när jag var fem-sex år, så varför skulle inte de här barnen kunna komma ihåg vad farmor berättade när de var på det där jättespännande stället?)

Eller är det en fråga om att man tror att barnet ska tappa tilltron till ”Pappa/mamma/morfar som vet allt”? Skulle barnets världsbild rubbas av att man inte vet precis allt som barnet kan tänkas fråga om? Tror man att barnet tar skada av det? Eller är det pappa/mamma/faster som skadas av att inte längre vara fullkomlig i barnets ögon?

Snarare är det väl viktigare att barnen inser att de vuxna i dess omgivning faktiskt inte vet allt och att det faktiskt inte finns någon som kan förväntas veta allt? Och att det mesta faktiskt går att ta reda på?

Couple Finally Reveals Child’s Gender, Five Years After Birth

Couple Finally Reveals Child’s Gender, Five Years After Birth | Parenting – Yahoo! Shine.

De här föräldrarna har först efter fem år avslöjat könet på sitt yngsta barn, som de har försökt uppfostra så könsneutralt som möjligt.

OK, folk får göra hur de vill och det finns säkert en poäng i att låta barnet växa upp utan att stoppas in i en stereotyp och allt det där.

Men jag reagerar på att barnet, som då alltså är en pojke, får vi veta, först sägs har fått välja kläder helt själv och då har blandat ärvda kläder från sina äldre syskon, en bror och en syster. Så långt allt lugnt. Men – det intressanta är ju att han inte har fått ha ”hyper-masculine outfits like skull-print shirts and cargo pants” medan ”a shiny pink girl’s swimsuit” funkat utmärkt. Varför det ena och inte det andra, frågar jag mig genast? Nu menar jag inte att ett barn inte ska kunna ha vare sig det ena eller det andra, får jag väl snabbt lägga till, men jag ifrågasätter varför man i så fall inte försöker blanda och ge honom lika mycket av allt. Vill han ha baddräkten, så låt honom ha den, men förbjuder man samtidigt det som är ”stereotypt” för killar, visar man ju indirekt att det är något fel med de kläderna och det är väl också påverkan? Eller vad är det jag missar?

Jag tycker att det är lite motsägelsefullt att eftersträva könsneutralitet och sedan aktivt förbjuda det som förknippas med det ena könet.