Jag vet inte om jag kan eller vill identifiera mig som introvert, men mycket av det här stämmer på mig. Jag tror att de flesta betraktar mig som allt annat än introvert, jag som snackar och babblar hela tiden och ”tar så mycket plats”.
—
Nummer tre: Om jag är inställd på att gå ut och fika med dig, då är det dig jag vill träffa, inte din pojkvän, dina tre kompisar eller din mamma. Det är så klart skillnad om det är bestämt så från början, men jag har svårt att ställa om ifall det helt plötsligt dyker upp en massa andra. För många år sedan hamnade jag i ett läge där jag tröttnade på att gå ut med en viss kompis, för att det alltid var någon annan som skulle med, och sedan ägnade hon all tid åt den personen och jag blev mer eller mindre ett bihang. Hade jag vetat att den tredje personen skulle med hade jag kunnat välja att stanna hemma eller vara mer förberedd på hur det skulle bli. Hon tänkte antagligen ”Ju fler, desto roligare”, medan jag insåg att hon oftast hade mer gemensamt med den andra personen och jag därför hamnade vid sidan av då jag inte hade så mycket att tillföra deras samtalsämnen.
—
Nummer fyra är viktig. Jag behöver ibland få vara ifred, inte för att jag ska göra något speciellt, jag behöver bara få vara ensam. Jag avskyr när någon säger ”Vad gör du på söndag?” och jag svarar ”Inget speciellt” och personen då kommer med ”Bra, då kan vi göra X”, eller ”Då kan du följa med på Y”, alltså bara bestämmer att jag kan eller vill detta, som jag kanske inte ens är intresserad av, ”för jag skulle ju ändå inte göra något”. Jag klarar helt enkelt inte att säga nej då. Jag känner mig extremt taskig och tråkig om jag säger nej i det läget. Men kanske hade jag bara planerat att sitta och läsa eller bara vara hemma, för att ladda batterierna. Fråga hellre om jag kan eller vill göra vad det nu är med dig. Då har jag möjlighet att säga nej.
—
Ett annat läge när det blir jobbigt är om jag är ute på någon längre utflykt med ett sällskap och känner att jag behöver andas en stund, eller vill titta på något utan att känna att jag måste ta hänsyn till resten av sällskapet som kanske inte är lika intresserade. Om jag då insisterar på att få gå själv betyder det inte att jag inte gillar sällskapet, bara att jag behöver få rensa skallen en stund. Det jag inte vill höra då är ”Jamen då följer vi med!”, för jag kanske helt enkelt vill hitta en bänk i solen och plocka upp min bok. Ensam. För att kunna vara trevlig och social med er när jag är klar.
—
Medan jag jobbade som lärare avskydde jag studiedagar med gemensam lunch, först hade man suttit i långa, utdragna möten, ofta med luddiga instruktioner om vad man skulle göra, vilket är tärande, bara det. När jag sedan var som mest trött i skallen skulle det bli gemensam lunch, där man ofta inte kunde släppa förmiddagens diskussionsämne och sorlet var än värre. Ofta gjorde jag mig något ärende ”som jag bara måste fixa för det är jätteakut”, men oftast bara betydde att gå till centrum och äta lunch på egen hand och slippa prata. Antagligen blev jag ett samtalsämne för de andra då, om hur himla asocial jag var.
—
Femman: Jag tycker ibland att det är jobbigt att prata i telefon, beroende på vem jag pratar med, så klart. Jag har svårt att avsluta ett samtal utan att känna mig oartig och få dåligt samvete, men ibland har jag bara inte ork att prata, är det något som kan avhandlas via sms eller Facebook föredrar jag det.
—
Så hur komplicerad är jag egentligen? Inte speciellt. Men fråga mig. Förutsätt inte saker. Och säger jag nej till något eller vill göra något ensam, låt mig få göra det. Jag kommer då att vara trevligare, mer uthållig, intresserad och effektiv de gånger jag säger ja.
Gealachs Blogg 