Hur svårt ska det vara?

Jamen precis, hur svårt ska det vara?

När ska alla förslag till åtgärder börja handla om det som faktiskt behöver åtgärdas, frågade jag mig häromdagen. 

http://lrbloggar.se/mikaelbruer/storst-av-allt-ar-karleken/

Bort med all onödig dokumentation som lärare tvingas till eller känner sig tvingade till enbart för att hålla ryggen fri, renodla lärarrollen till att handla om undervisning och undervisningsrelaterade uppgifter, minska antalet undervisningstimmar och grupper för att planering och efterarbete ska bli bra, effektivt och mindre stressigt, se till att det finns annan personal på skolorna så lärare slipper vara rastvakter, matvakter, bussvakter eller ”vadsomhelst-vakter”. Sist men inte minst: höj lönerna för alla lärargrupper.

När någon säger…

…precis det man tänker.

”Den svenska skolans kris går långt tillbaka” | Forskning & Framsteg | Populärvetenskapligt magasin.

Förslag för att avlasta lärarna

”Lär av den franska skolans metod att avlasta lärarna” – DN.SE.

Den här artikeln hade en bekant länkat till på Facebook idag. Jag har läst någon tidigare version av den för ett tag sedan, så den har publicerats tidigare.

Jag har precis som många andra funderat över de dåliga resultaten i förra årets PISA-undersökning och tyckt att det varit näst intill underhållande att läsa alla förslag som framförts om vad det beror på att det blev så illa som det blev.

Visst kan alla de förklaringar som framförts vara mer eller mindre bidragande, men jag tror ändå att det ligger något i att man som lärare får så lite tid att jobba med det man framför allt är där för, nämligen undervisning samt förberedelse och efterarbete av densamma. Det blir inget djup i det man lär ut eftersom man inte har tid att göra det ordentligt.

Det här systemet som man har i Frankrike och som beskrivs i artikeln satt jag och fantiserade ihop på egen hand innan jag läste det här. Allt det här som man idag gör inom det löst definierade uppdraget ”mentorskap” skulle absolut kunna ligga på någon annan.

”Det franska skolsystemet har en organisatorisk lösning som underlättar för lärare att utöva sin profession. Den kallas elevvårdsenhet och den har till uppgift att stödja och hjälpa elever, avlasta lärare och sköta direktkommunikationen med föräldrar. En elev som kommer sent får inte gå direkt till lektionen utan måste först anmäla sig till enheten och förklara vad den sena ankomsten beror på. Om en elev stör undervisningen skall läraren anmäla detta till elevvårdsenheten, och det är den som har den övergripande kontrollen över elevens närvaro och uppförande. Det är denna enhet som tillsammans med lärarna ser till att elever som stör, vantrivs, mobbas eller är frånvarande inte faller mellan stolarna. Det är ofta den som administrerar föräldramöten och kallar berörda parter till möten. Det är denna enhet som har det administrativa initiativet, inte lärarna. Elevvårdsenheten är med andra ord specialiserad på att hantera det som lärare i svenska skolor har som uppgift utöver sin ordinarie undervisning. Lärarna frigör därmed tid och energi så att de bättre och mer fokuserat kan bedriva sin undervisning.”

Mentorn behöver ju faktiskt inte vara undervisande lärare. Som ämneslärare kan man ändå bara redogöra för sitt eget ämne vid ett utvecklingssamtal, sedan läser man ändå innantill vad kollegorna skrivit om sina ämnen. Det kan man göra även om man inte undervisar eleven.

Jag tror att de har något liknande system i USA, att man som förälder där endast ringer läraren om det är någon ämnesspecifikt man vill diskutera. Annars sker all kontakt med den här personen som alltså gör det man som mentor gör i Sverige, utöver att försöka hinna undervisa. 

”Men PISA mäter ju bara vissa saker…”

…läste jag nyss, som en kommentar till det dåliga svenska resultatet i PISA-undersökningen.

Ja, det mäter ”vissa saker”. Som till exempel läsförståelse och matematisk förmåga. Grejen är liksom den att det är de här ”sakerna” som  lägger grunden till rätt mycket annat. De är nycklar, liksom.

Om du inte förstår vad du läser faller väldigt mycket, nämligen. Det blir svårt att ta till sig även annat än dessa ”vissa” saker.

Som avslutning på detta tar vi ett citat från en artikel om den finska skolan.

”Det är viktigt att observera att det klart satsas på språk och matematik, det vill säga ämnen som är intellektuella verktyg.”

Ser ni? ”Intellektuella verktyg”

Läs meningen igen, tycker jag. Så många gånger som ni behöver.

Gränslös undervisning?

Petra Brask & Partner's blogg

Den ena efter den andra droppar in i lokalen försenade och uppspelta. Mobilerna är på och kommentarerna haglar högljutt om de senaste uppdateringarna på Instagram och Facebook. ”Som mest har jag fått femhundra likes! Men det är mitt rekord, liksom!” Tio minuter in på lektionen har den propert klädde läraren längst fram fortfarande inte fått tyst i lokalen. Jag ser att han är rödflammig på halsen och svettpärlor rinner ur pannan. Förtvivlat försöker han ta kontroll över gruppen. Men en klunga i mitten har bestämt sig för att göra livet surt för honom. De får snabbt med sig flera av sina kamrater med spydiga kommentarer och uppnosiga attityder. Till slut brister det. Läraren skriker ”Håll käften nu!” En förvånad tystnad uppstår tills en av eleverna utbrister. ”Så får du inte säga till oss. Det är respektlöst.”

Varje termin brukar jag och barnens pappa ägna oss åt att vara med en…

Visa originalinlägg 991 fler ord

Språklärarens ställning pressad – Debatt – UNT.se

Intressant läsning med hög igenkänningsfaktor för mig:

Språklärarens ställning pressad – Debatt – UNT.se

En tidigare kollega hade länkat till detta på Facebook och jag fyllde på med följande (textstorleken i första stycket följde med från Facebook, kan inte göra något åt det):

Sedan tänker jag på alla administrativa smådetaljer, som var för sig kan tyckas överkomliga, men alla tillsammans bidrar till extrajobb som många andra ämneslärare slipper. Jag tänker främst på det faktum att man alltid har grupper bestående av elever från 3-4 klasser, vilket innebär att så fort man ska skicka ut något till föräldrar måste gå via 3-4 mentorer, alternativt skicka ut lika många meddelanden på skolwebb eller motsvarande, där det räcker med ett om man undervisar en helklass. 

Sedan blir det alltid kaos med grupperna vid terminsstart, det går aldrig att få en komplett lista över vilka elever man ska ha innan alla står där i klassrummet och sedan kan man räkna med att det tillkommer minst en varje lektion under de två första veckorna, och ett par andra försvinner. Det gör att man nästan varje läsår börjar med kaos, man får själv springa runt till respektive mentor och be att få åtminstone en siffra på hur många från deras klasser som ska läsa det språk jag undervisar i.

På grund av det tar det längre tid att komma igång och få något vettigt gjort tidigt på terminen än om man direkt får veta att man ska ha 7A, 8B och 9C i t.ex. matte.

Ja, det här är kanske småsaker, men tillsammans med det som räknas upp i artikeln skapar det en arbetssituation som är ganska olik den som andra ämneslärare har.

Det där med fortbildningen är också intressant. Någon sådan har jag aldrig fått. Däremot får jag ständigt frågan om hur ofta jag reser till Frankrike, som om jag förväntas tillbringa all min lediga tid där för att fortbilda mig på egen bekostnad.

Sedan läste jag häromdagen ett förslag att göra språken obligatoriska. Det vore nog inte helt galet, men då får man också göra organisationen kring undervisningen lite smidigare så att man får lärare som orkar och vill jobba med det också.

”Dragkampen om arbetstiden”

Dragkampen om arbetstiden « Christoffer Saar

Ibland stöter man på ett blogginlägg som säger precis det man själv skulle vilja säga. Då nöjer jag mig med att ”reblogga det” och tala om hur mycket jag håller med. Här har vi ett sådant inlägg.

På en av de skolor där jag arbetat infördes inför ett läsår regeln att man skulle vikariera minst tre timmar under varje termin. Man fick inte säga nej till detta och om man ansåg sig ha förhinder skulle man prata med skolledningen och få hjälp med att prioritera om. Det var bara det att planering aldrig räknades som ett tillräckligt bra skäl att slippa dessa vikarietimmar. Planering var något man liksom inte fick säga att man behövde lägga tid på. Min kollega fick till och med under ett samtal med biträdande rektorn höra att språkundervisning väl inte krävde så mycket för- och efterarbete, ”det är väl bara att prata”. Förutom att detta visar på en total brist på både insikt om och respekt för vårt arbete, så visar det också att man anser att planeringen är något som, om den ska göras, lika gärna kan göras på fritiden.

Nu är det visserligen så att lärare har något som kallas för ”förtroendetid”. Det innebär att man, förutom de timmar man måste vara på skolan har ytterligare tio timmar som man får välja om man utför hemma eller på skolan. Arbetsgivaren får inte heller gå in och styra hur och till vad denna tid ska användas. Alltså kan inte rektorn kräva att den planering som läraren skulle ha utfört under den timme han tvingades vikariera ska läggas på förtroendetiden. (Den tiden fyller man gott och väl i alla fall, jag kan tala om.)

Men som författaren av det länkade inlägget säger – det krävs ju att alla lärare ställer upp för varandra och helt enkelt vägrar att ställa upp på att planeringstiden skärs ner. Lärarna kan helt enkelt inte ta ansvar för sjunkande kunskapsresultat om man inte får planera undervisningen och sedan även ägna tid åt efterarbete i form av rättning och uppföljning. Det fungerar inte att några lärare ensamma protesterar medan övriga tiger, lider och sedan planerar på sin fritid.

Den ordlösa generationen

Den ordlösa generationen « Lundagård.

Mycket intressant och viktigt och stämmer dessutom väl överens med det jag skrivit om flera gånger tidigare.

Kanske kommer jag att skriva en längre kommentar till detta, men samtidigt känns det som om jag sagt det hundra gånger redan. Kika under kategorin ”Skola” så får ni se.

LOT-avdrag – för lärare som offrar sig för framtiden | Jenny Strömstedt

LOT-avdrag – för lärare som offrar sig för framtiden | Jenny Strömstedt.

Tack för att sådant här skrivs! Ja, för så här är det verkligen. Jag känner att stressklumpen i magen kommer tillbaka bara jag läser de här raderna. Det som vi sagt så många gånger i personalrummen på de skolor där jag jobbat.

Nu har det ju kommit ett förslag om att slopa IUP:er och elände i åtminstone år 6-9. Det var inte en dag för tidigt. Slopandet av IUP:n var ju något som lovades redan inför valet 2006 om jag inte är helt ute och cyklar.

Visst har arbetsbördan för lärarna ökat de senaste åren, det har jag ju varit med och upplevt den hårda vägen. De sista två åren hade jag i alla fall en rektor som åtminstone såg och förstod det. Tidigare hade jag erfarenhet av skolledare som bara suckade och hänvisade till ”politiker”. Det jag inte förstod var varför Sveriges samlade skolledare inte är bättre på att stå bakom sin personal och protestera. Varför acceptera att dessa politiker får göra så här med skolan och se till att mer och mer av lärarens tid går åt till sådant som inte har med undervisning att göra? Att det är viktigare att läraren står i ett orienteringsspår eller i en blöt längdhoppsgrop på idrottsdagarna istället för att rätta prov, eller rastvaktar, kollar så att eleverna inte begår det stora brottet att ha keps i matsalen, planerar temavecka om något obskyrt ämne, genomför densamma, sitter i evighetslånga samtal med föräldrar om sådant som är förälderns ansvar… och så vidare längre än ni orkar läsa.

När man sedan skrivit dessa omdömen och IUP:er får man sitta i nya evighetslånga samtal via mail eller telefon med föräldrar som inte förstått, eller som ifrågasätter vartenda kommatecken. Sedan ska man dessutom ta ansvar för allt de små änglarna hittar på på fritiden.

Och sedan kommer rubrik efter rubrik i tidningarna om att resultaten sjunker och att Sverige ligger långt efter andra länder när det gäller kunskap. Ja, varför då, kan man ju undra?

Jag är oerhört glad att skoldebatten äntligen börjar omfatta även dessa frågor och inte bara lönen. Lönen är givetvis en viktig fråga, tro inget annat, men jag hade inte orkat jobba kvar på det sätt jag gjorde ens med 30 000 i månaden. Dygnet har nämligen inte fler timmar för det och ljudnivån i skolan är precis densamma, provrättning och lektionsplanering får inte mer utrymme mellan alla möten och rastvaktarpass bara för att min lön ökar. Tvärtom ökar prestationsångesten för att jag nu har så mycket pengar att jag inte får gnälla över att jag har mycket att göra…

(Sedan gör ju många det lite för lätt för sig genom att enbart skylla på nuvarande regering och skolministern i synnerhet. Det som många väldigt bekvämt glömmer, det är att denna förhatliga IUP infördes i januari 2006, när skolministern hette Ibrahim Baylan. Att den sedan inte försvann fort som attan när det blev en ny minister, det kan man självklart fråga sig, men det är tydligen lite för frestande att radera vissa bitar av historien när det passar.) 

Lärarnas arbetsbörda ökar mest

Lärarnas arbetsbörda ökar mest | Nyheter | Aftonbladet.

Förvånad? Inte jag i alla fall!

”Jag har lärt mig att hantera det och vågar strunta i vissa saker.” Så säger en lärare som citeras i artikeln ovan. Ja, så måste man göra för att överleva som lärare idag. Men ska det verkligen behöva gå så långt att man måste strunta i de arbetsuppgifter man är ålagd att utföra?