Jag blir galen!

Nu såg jag det igen. OK, jag retar mig på många småsaker när det gäller språk, men den här är riktigt jobbig:

Om jag pratar om en bok och ska berätta vem som skrivit den, så säger jag ”[Boktitel] AV [författare]”. Jag ser fler och fler säga ”med” istället för ”av”. Någon hade nyligen läst en bok ”med” Camilla Läckberg.

Det är ju en sak om man talar om uppläsaren av ljudboksversionen, då är det ju rimligt att säga ”med”, men talar man om den som skrivit boken är det ”av” och inget annat.

Sedan ger jag högaktningsfullt 17 i att språket utvecklas, det gör mögelsvamp också!

Tack för mig!

Dagens språkinsikt

Dagens språkinsikt: Jag skrev just ett inlägg i en diskussionstråd och använde det trevliga uttrycket ”I godan ro”. Då slog det mig att jag någon gång sett det skrivas som ”I grodan ro”. I det fallet tror jag att det var en serie eller sagobok eller något sådant där huvudpersonen var just en groda. Men jag fick ändå lust att googla på det och se om någon faktiskt använder det som om det hette så. Hela 6800 resultat fick jag. En del som faktiskt verkar handla om grodor, men även ”Här sitter man i grodan ro och äter middag”, ”Underbar kväll! i grodan ro i efterstimmet på jobbet”.

Jag tycker att det är lite underhållande med sådana här uttryck som missförstås och blir så vanliga.

Hur är det med språkkänslan?

Har du känsla för svenska – Gör vårt test! | Samhälle | svenska.yle.fi.

”Bevingade uttryck eller idiom är bland det svåraste i ett språk att få grepp om”, står det på sidan under länken här ovan. Ja, så kan det vara. Här kan du göra ett test för att se hur bra koll du har!

Historien bakom ett ord

Våren 2005 tittade maken i Teknikmagasinets katalog och hittade en annons för en discokula. Han fastnade på ett ord i beskrivningen. Samma formulering har funnits med i alla kataloger sedan dess. Så här ser det ut i årets:

Värper? Det här hade vi inte sett någon annanstans. Det är ju ett ord som används på samma sätt som ”äger”, ”suger”, ”rockar” och allt vad det är. Men just denna variant verkar inte finnas i något annat sammanhang.

Följande sommar var vi på lajv och på vägen till lajvområdet stannade vi i en matbutik för att handla det vi skulle äta under dagarna i skogen. I butiken fanns ett gäng sådana där godis- och leksaksautomater. I en av dem såldes miniatyrdiscokulor för tio kronor. Eftersom vi skämtat så mycket om det här med ”disco som värper” var jag bara tvungen att köpa en sådan.

Kvällen innan lajvet skulle börja satt vi och pratade med ett gäng kompisar ute på området och av någon anledning berättade vi om detta märkliga ord vi hittat. De hade också väldigt roligt åt detta och jag fick för mig att hänga upp den lilla discokulan i vårt tält och vi var alla överens om att det absolut värpte.

Sedan dess har vi skojat om detta lite då och då. Vi gick till och med in i en butik för att fråga personalen om var ordet kom ifrån. Killen som jobbade där just då hade inte lagt märke till det förut och blev lika road som vi av det.

När det nu dök upp även i årets katalog tog vi bilden här ovan och jag lade in den på Teknikmagasinets Facebooksida och bad dem berätta var detta ”värper” kommer ifrån. Idag fick jag svar:

”Hej! Ordet härstammar från före min tid och jag har försökt forska lite i var det kommer ifrån och vad det kan tänkas betyda. Min research tog mig till både vd och lagerchef men tyvärr så verkade ingen av dem riktigt minnas ursprunget. Det sägs att ordet yttrades av en herre under en båttur för mer än tio år sen, men ingen kan dra sig till minnes vem det egentligen var som gav liv till detta fantastiska uttryck. Dess språkhistoriska ursprung och betydelse verkar därför vara hopplöst förlorat. /Nils”

Tydligen finns det alltså ingen som minns exakt var det kommer ifrån.

Jag plockade nyss fram den lilla discokulan ur en låda med diverse småsaker jag sparat på. Den fungerar fortfarande, så även om vi inte har plats för en sådan tjusig spegelboll som den från Teknikmagasinet kan vi nog ändå få till ett disco som värper.

”Hata” har fått en ny definition

För några timmar sedan skrev jag följande på Twitter:

”Intressant att ordet ”hata” har fått en så vid definition. Nu räcker det tydligen att inte hålla med för att det ska vara ”hat”.”

Det här har jag gått och funderat över länge, så det kommer sig inte bara av just det fall jag tar upp nedan.

Södra latin ska införa ett könsneutralt omklädningsrum för alla som inte identifierar sig enligt ”traditionella” könsroller. Bloggaren Blondinbella tycker inte att det är speciellt viktigt. Se detta inlägg.

En av de personer som kommenterat hennes inlägg säger följande: (fetstil av mig)

”Alltså, jag förstår det inte riktigt och har inget behov för det där omklädningsrummet. Men det behöver väl inte STÖRA mig för det?! De vanliga omklädningsrummen finns ju kvar där jag kan gå, och du Bella om du vill, så varför bry sig på att hata!”*

Personen får omedelbart detta svar från en annan läsare:

”Var någonstans i texten läste du ordet ”hata”? Skulle vara intressant…jag kunde inte se det.”

Jag tänker inte låta detta inlägg handla om vad jag tycker i frågan om omklädningsrummet, jag har inte för avsikt att diskutera huruvida ett sådant behövs eller inte, utan jag tänkte ägna detta inlägg åt några små funderingar kring ordet ”hat”. Blondinbella tycker uppenbarligen inte att detta med könsneutrala omklädningsrum är nödvändigt. Det får hon tycka. Precis som de som har jobbat för att det ska införas ett sådant får tycka att det är viktigt.

”Hat” är för mig ett starkt ord förknippat med en mycket stark känsla. Jag kan ärligt talat inte påminna mig om att jag någonsin hatat någon eller något. Jag vet att man kan säga att man ”hatar” blodpudding, men är det verkligen det man gör? Jag får kväljningar när jag går in i matbutiken och ser blodpuddingen ligga där och jag vill absolut inte bli serverad något så vedervärdigt, men jag kan inte påstå att jag ”hatar” den för det. Visst har jag varit galet arg på både personer och företeelser i min omgivning, men ”hatat” kan jag inte minnas att jag gjort.

Precis som ”kränkt” har ”hata” fått en vidgad betydelse under senare år. Får man mothugg är man ”kränkt” och den som uttrycker en avvikande åsikt ”hatar”. Istället för att bemöta den åsikt man inte håller med om på ett sakligt och vettigt sätt börjar man hojta om ”hat” och ”kränkt”. Numera har jag svårt att ta folk på allvar när de hävdar att de är ”kränkta” och jag ser allt oftare hur ordet används för att skämta om vardagliga företeelser man inte gillar. Jan Berglin lät för ett tag sedan någon av sina figurer känna sig kränkt över det dåliga vädret.

På samma sätt känner jag när det gäller ordet ”hat”. Visst, det är inte OK att utsätta folk för rena dödshot på grund av att man uttrycker en åsikt offentligt. Det kan aldrig accepteras. Men när man börjar tjoa om ”hat” så fort man läser något man inte håller med om, eller om man känner sig ”kränkt” så fort man inte får som man vill, då urvattnar man uttryck som är väldigt starka, vilket också gör att folk som utsätts för verkligt hat och verkliga kränkningar måste leta efter andra definitioner för att tas på allvar.

*Kommentaren är korrekt citerad, det är alltså kommentarslämnaren som tycker att det heter ”bry sig på”.

Passiv aggressivitet?

Det här uttrycket har poppat upp lite varstans i diskussioner på nätet den senaste tiden. Måste erkänna att jag inte sett det tidigare, tror att det var ett par månader sedan jag såg det första gången.

Vad 17 menas egentligen? Är det det nya ”kränkt”, alltså något man slänger ur sig om alla som inte delar ens åsikt? Eller är det bara i sådana sammanhang jag råkat se det?

Stress eller jäkt?

Imorse hittade jag ett inlägg på Twitter från Språkrådet, som jag gav en kommentar till, utan att vara speciellt utförlig. Sedan hade en annan person ställt en följdfråga till (bland annat) mig. Jag kände att jag ville reda ut vad jag menar, men tyckte inte att jag orkade försöka klämma in ett svar på de få tecken jag har på mig på Twitter, så jag tar det här istället.

 

Så, vad tycker jag då?

Utan att ha något som helst vetenskapligt belägg för mitt påstående, tänker jag så här:

Om jag behöver springa för att bussen går om två minuter, eller om jag vaknat lite för sent och har lite mer bråttom än vanligt, då är jag ”jäktad”. Jag har alltså lite ont om tid och behöver skynda mig.

Jag kan i och för sig lika gärna använda ”stressad” som synonym här. ”Jag är lite stressad, för bussen går snart”. Det funkar. Men i ”stress” lägger jag in mer av en känsla, en psykisk press. Jag blir inte utbränd av att vara jäktad, men jag kan bli det av att vara stressad. ”Jäkt” är vad som uppstår när jag behöver springa till tåget på morgonen, ”stress” var reaktionen på mitt jobb som lärare. Att springa till tåget var inte psykiskt pressande, utan bara tidspress. Lärarjobbet innebar tidspress, men dessutom psykisk press och stress av att ha för mycket att göra samtidigt under samma begränsade tid.

(Nu gällde ju visserligen ursprungsfrågan något annat, att vi övergivit ”jäkt” för ”stress” och jag kan nog hålla med om att man inte hör ”jäkt” speciellt ofta längre. Men en viss betydelseskillnad vill nog i alla fall jag lägga in.)

Inte lätt alla gånger…

Häromdagen kom jag att tänka på några situationer från när jag var liten, om hur svårt jag ibland hade att förstå att vissa ord kunde betyda flera olika saker eller att samma sak kan kallas för olika saker. Jag har en känsla av att det är ett ganska viktigt steg i språkutvecklingen att bli medveten om de sakerna.

Till exempel minns jag att jag inte förstod vad det var för ”paket” mormor pratade om när vi var i affären. Paket fick man på julafton och till födelsedagen, fint inslagna med krulliga snören. Ändå var det ett himla prat om paket varje gång vi var på ICA. Inte såg jag några paket. Det handlade alltså om paket som i ”ett paket flingor”, eller ”ett paket russin”, eller något sådant. Men jag fick det bara inte att gå ihop.

Sedan kom vi till kassan och lade upp all mjölk, frukt och annat vi hade plockat ihop i korgen. Mormor förklarade att damen i kassan skulle ”slå in” sakerna. Men inte gjorde hon det! Hon blippade bara lite på sin kassaapparat och skickade iväg varorna på bandet så att vi kunde packa ihop dem. Jag väntade alltid på att hon skulle slå in dem och göra fina paket av dem. Kanske det kunde vara svaret på gåtan med alla paket som vi skulle kunna hitta i affären…

Samtidigt kan det också bli jobbigt när man som liten har förstått det här med dubbelbetydelser, men de vuxna inte har förstått att man förstått, utan tolkar en bokstavligt. Lite knepigt att förklara hur jag menar, men jag ska försöka. Ibland använder man ju ordet ”springa” i betydelsen ”fara runt, stressa omkring”. Säger man ”Han sprang och letade efter boken”, menar man ju inte att han sprang, rent bokstavligt, utan att han gick runt och letade, förmodligen lite snabbare än om han hade varit ute och promenerat. Jag hörde ibland vuxna säga att folk ”springer och ringer på dörrar”, kanske handlade det om Jehovas Vittnen eller försäljare eller något. Inte heller de ”sprang” ju bokstavligen, vilket jag förstod.

Jag fattade rätt snabbt att det där ”springa” kunde betyda att man for runt och letade eller hade bråttom eller bara gick runt och ringde på dörrar eller så. Det var inte alltid ”springa” betydde ”springa” så som man gör om man har riktigt bråttom till bussen eller deltar i ett OS-lopp.

Ett par gånger minns jag att jag försökte använda ”springa” i den betydelsen. (Och ja, det är alltså något jag verkligen minns, även om jag inte minns exakt var vi var eller vad vi skulle göra). ”Jag orkar inte springa runt [och göra vad det nu var]”, sa jag. ”Men vi kan gå”, blev svaret glatt. Jag försökte med mitt begränsade barnordförråd förklara att jag menat ”springa” så som de själva använde det, men lyckades visst inte.

Apropå Jehovas Vittnen minns jag ett annat tillfälle när mamma var irriterad över att ett par sådana hade ringt på vår dörr. Hon berättade detta för pappa eller mormor och jag frågade så klart vad det var för några konstiga typer. ”De springer(!) och ringer på hos folk och frågar om de vill bli JV”, svarade mamma. Det var ju det enklaste sättet att förklara det för ett barn på 4-5 år, som inte fattat det där med Gud och religioner och sådant. Vad skulle man annars säga, liksom? Hur som helst föreställde jag mig hur två personer kom till en dörr, ringde på, frågade den som öppnade om han ville bli JV, han svarade glatt ja, klev ut genom sin dörr och följde med. Sedan gick de från hus till hus och blev fler och fler. Konstigt nog frågade jag mig inte vad det skulle vara bra för. Men underligt var det.

Magdröm, snörpligt, fördödande.

Magdröm, snörpligt, fördödande. Fler nattuttryck | På svenska.

Här är ett blogginlägg jag just hittade, det handlar om ord som missuppfattas, kanske för att man inte riktigt förstår alla led i det, utan omtolkar det som man tycker att det låter, eller borde vara.

De flesta av dessa var nya för mig, men det räcker att läsa lite på Familjeliv för att inse att det finns gott om vuxna människor som missförstått en hel del ord. Kul att läsa en riktigt utförlig genomgång av en del av orden här.

Den här bloggen ska jag nog kika in till igen.

Vad är ett ord?

GLOBAL språkglädje: Det är inte jag som är galen.

Blogginlägget ovan handlar om att komma på att ord man fått för sig att man själv (eller någon annan) hittat på, och sedan kommer på att det faktiskt används av fler personer.

Så när blir ett ord ett ord? Kan man egentligen säga ”Det där ordet finns inte?” om sådana man hittat på alldeles själv? Om jag har gett det en betydelse och använder det, så är det väl ett ord? Eller krävs det att ett visst antal personer kommer överens om att det faktiskt är ett ord för att det ska ”räknas”? Är det inte ett ord förrän det kommer med i officiella ordlistor?

I senaste numret av Språktidningen fanns en insändare av en person som kommenterade något som skrivits i förra numret (som jag inte hittar just nu och därför inte kan citera), tydligen hade det handlat om vad man kallar tårvätskan som man gnuggar ur ögonen på morgonen. I den här insändarskribentens familj kallade man det tydligen för ”en sov”, eller ”en ögonsov”.

När personens lillebror gick i skolan hade hans lärare tydligen protesterat mot att ”sov” skulle vara ett substantiv, vilket det ju blir om man använder det enligt ovan. Läraren beskrivs därför i insändaren som ”trångsynt”.

Jag tror att alla familjer (eller kompisgäng, eller andra konstellationer av människor som lever tillsammans eller umgås väldigt tätt), skapar sig dessa ord och uttryck som bara förekommer bland just dessa personer, och som är helt självklara för dem, men inte alls blir begripliga för någon annan. Jag vet att vi hade ett antal hemma när jag växte upp. Man hittar på ord om man behöver ett ord för något, eller så börjar man helt enkelt kalla något för ett speciellt ord, även om det finns ett etablerat som fungerar lika bra. Det kan ha sitt ursprung i en felsägning eller något väldigt internt skämt. (Eftersom pappa läser det här kan jag ju påminna om ”bagarbagen”, till exempel 😉 Ingen annan kommer att fatta, det kan jag slå vad om.)

Men jag tycker nog att det är att gå lite långt att kalla läraren ”trångsynt” för att hon inte tyckte att ”sov” var ett substantiv. Det tycker nämligen inte jag heller att det är. Jag kan gå så långt som att säga att barnet (med familj) ifråga använde ordet som ett sådant, och att det då måste betraktas som ett substantiv, men att det inte var ett vedertaget ord och att han inte skulle räkna med att bli förstådd om han använde det utanför familjen. Så hade nog jag bemött det om det varit jag som var läraren. Därmed skulle vi också ha kunnat leda in diskussionen på vad som egentligen är ett ord och hur ett ord uppstår. Det brukar kunna bli ganska roligt, och eleverna brukar faktiskt tycka det också.