Dramatisk morgon

Temat ”I don’t do mornings”…

Den här morgonen blev inte som alla andra. Jag vaknade till vid klockan sex, behövde inte gå upp förrän en timme senare, försökte somna om, men det gick inte, eftersom maken låg och snurrade så att det rörde sig lite för mycket. Tog kudde och täcke och gick ut och la mig i soffan istället, det brukar gå lättare att somna om där. Det gjorde jag. Och drömde…

… maken och jag höll på att hjälpa mormor och morfar att arrangera en stor julfest i deras lägenhet. Gästerna var en massa kompisar till oss, inga som de kände, alltså. Det var lite oklart hur många som skulle komma, och jag var rädd att mormor skulle bli förtvivlad om maten inte räckte till alla. Bland gästerna fanns dessutom en massa folk ingen av oss kände, men de flesta var som sagt vänner. Bland annat kom en vän som berättade att han just dumpat sin flickvän . ”Inte för att vi är osams eller så, men hon är så himla respektlös”, sa han. 

Strax därefter befann maken och jag oss på T-Centralen, vi hade tydligen fixat något till festen och skulle ta tunnelbanan tillbaka. Jag gick ut genom spärrarna, vet inte om jag skulle hämta något eller gå på toaletten, men när jag gick tillbaka in gick jag genom de smidiga dörrarna med ansiktsigenkänning. Ni vet, de där som känner igen ansiktet på alla som har giltigt månadskort? Inte? Nähä, de kanske inte finns på riktigt, då… Hur som helst, precis innan rulltrappan stod det en massa SL-personal och talade om att det brann där nere, så det gick inte att åka från den perrongen. Maken hade hittat upp igen och vi letade efter en annan linje att åka med. Jag ringde mamma för att tala om att vi var på väg, hon svarade att hon var ute på ärenden, hon med. ”Jag är på ICA och handlar skallerorm”, sa hon. Det var tydligen inte riktig skallerorm, utan någon som mormor tydligen kallade för ”skallerorm”… 

Vi får väl hoppas att det blev en lyckad fest till slut, för här vaknade jag. Väckarklockan bestämde sig för att det var dags att ringa. Jag hoppade upp ur soffan, tog på mig glasögonen som låg på vardagsrumsbordet och gick in i sovrummet för att stänga av klockan. När jag kom fram till nattduksbordet märkte jag att jag inte såg siffrorna på klockradion. Jag tänkte att jag var lite nyvaken och gnuggade mig i ögonen. Såg fortfarande ingenting. Tanken att jag fått en hjärnblödning eller höll på att bli blind hann fara genom min inte helt vakna, pigga och alerta skalle innan jag  insåg att jag hade makens glasögon på mig. Han ser inte alls lika dåligt som jag, så det var väl inte så underligt om de inte var till så stor hjälp för mig.

Sedan fick jag kaffe och livet blev lite normalare igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s