Teaterminnen

När jag gick på mellanstadiet var jag med i en teatergrupp, som enbart bestod av barn i ungefär samma ålder. Idag hittade jag en foto hemma hos pappa, från den första uppsättning jag var med i.

(Det är jag som har den rosa klänningen på mig)

Vi hade inget manus, utan hittade på pjäsen själva, den växte fram under ett antal veckor tills vi hade en berättelse som höll ihop och sedan repade vi in den. Jag minns inte speciellt mycket av vad den handlade om, men den utspelade sig på en restaurang och jag spelade en bortskämd unge som tjatade om glass. Det som slog mig när jag tittade på den här bilden (och några till från samma föreställning) är att det inte var någon som styrde oss att välja roller, vi fick göra det själva, hon som ledde gruppen gav väl lite tips och hade antagligen stoppat alltför galna eller orimliga förslag, men annars var det ganska fritt.

Vi var väl runt tio år, de flesta av oss, och det var mest tjejer i gruppen, jag minns en eller två killar, men mer var det inte. Det betydde att en del tjejer spelade mansroller. Den som spelade min pappa var en tjej som var rätt mycket kortare än jag. Jag minns inte att någon hade några invändningar mot detta. (Hon spelade för övrigt min pappa i nästa uppsättning också, vilket blev lite kul, då spelade jag vuxen och hon gammal gubbe, det blev riktigt kul det med). En lite mer osmidig gruppledare hade ju kunnat få för sig att vända på det hela och låtit mig spela mansrollen, för jag var ju lång.

Just det hände några år senare, när vi skulle sätta upp en pjäs i skolan i nian. Jag visste att jag inte hade någon chans att få en bra roll eftersom jag inte hörde till de snygga, populära tjejerna. Sådant är ju oftast viktigare än om man faktiskt är bra och passar för en roll, som vi ju alla vet… :-/ Min svensklärare, som var den som höll i uppsättningen, visste hur gärna jag ville vara med och tyckte att jag skulle ha samma chans som alla andra. Hon lovade mig att rollerna skulle lottas ut och inte röstas fram. När det väl var dags blev det av någon anledning ändå omröstning och jag hade, precis som jag förutspått, inte en chans. Man röstade ju så klart på de snygga tjejerna. Jag fick någon roll som en gammal tant med två repliker, vilket gjorde att jag inte hade någon lust att vara med. Inte för att jag är någon diva som måste ha huvudrollen, vilket några säkert tror nu, absolut inte. Det handlade bara om att jag tyckte att jag hade rätt till samma chans som alla andra, det var ju inte på någon proffsnivå, utan bara på kul, egentligen. Jag blev helt enkelt utanför eftersom jag ansågs ful och tjock och inte hörde till ”innegänget”.

Istället för att bråka gick jag bara därifrån och sedan hade min svensklärare, som fått dåligt samvete, pratat ihop sig med en kollega, en lärare som jag inte hade, och som också var involverad i den här uppsättningen. Den läraren kom fram till mig samma eftermiddag och föreslog att jag ”som var så lång och ståtlig kunde väl spela kille, det var ju så få killar i gruppen”. Här är jag väldigt glad att jag behöll min stolthet och faktiskt tackade nej. Det hon gjorde var ju att säga att jag som var lång (det där med ”ståtlig” har jag alltid tolkat som en snäll omskrivning för stor och klunsig och ett sätt att försöka få mig på gott humör, eller något) passade bättre som kille än som tjej. I samma andetag talade hon även om att tjejer är korta, killar är långa, jag var inte någon vanlig tjej. Hon hade väl knappast bett en kort kille att spela tjej? Jag minns tyvärr inte exakt vad jag svarade henne, men jag önskar att mitt vuxna jag hade fått åka tillbaka i tiden och leverera ett vuxet svar.

Det här var ett rätt klantigt sätt att försöka reparera en pinsam situation, allt hon gjorde var att göra den ännu pinsammare, och hade jag ställt mig på den där scenen och spelat kille hade jag inte vunnit någonting på det, utan bara blivit sedd som ännu mer annorlunda. Dessutom fattar jag inte hur en lärare kan göra bort sig så katastrofalt, att hon inte tänkte längre. Jag har ju burit med mig detta minne, denna förödmjukelse, som jag faktiskt ser det som, ända sedan dess. Jag fick ju varje dag uppleva att jag inte räknades som tjej, jag var inte liten, söt, smal och populär, och så trodde denna människa att hon gjorde något bra av min storlek genom att säga att jag passade bra att spela kille! Hade det inte varit bättre att låta mig spela tjej och visa att jag var lika mycket tjej som de söta och populära?

Därför var det så skönt att tänka tillbaka på tillfället på bilden ovan, där jag som den längsta tjejen fick spela den yngsta rollen, trots att jag även var längre än den som skulle spela min förälder. Tänk om jag redan där hade fått veta att jag kunde vara ett bra killsubstitut bara på grund av min storlek? Hade jag någonsin ställt mig på en scen igen då?

Jag har fortfarande, som 37-åring, komplex för min längd och det kommer jag alltid att ha. Kanske bottnar lite av det i situationer som den här. Att längden alltid varit något som det tjatats om, som alltid gjort mig till ett undantag?

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s