Kategoriarkiv: Personligt

Vad kommer jag att rösta på 2014?

För ett tag sedan tog jag upp frågan på Facebook om att folk numera verkar vara mer öppna med vad de röstar på än tidigare. Numera ser jag många lägga till partisymboler till sina presentationsbilder på Facebook och man skriver och pratar mer om vad man tänker rösta på.

Jag är rätt hemlig med det. Visserligen tror jag att de som känner mig väl kan lista ut om jag röstar åt höger eller vänster i alla fall, men jag inbillar mig att det är ytterst få som vet vilken lapp jag faktiskt lägger i kuvertet.

I den diskussion som uppstod efter min fråga tyckte någon att det var fel, nästan lite fult, att hålla det hemligt, att det var ett tecken på att man inte kan stå för sina åsikter. Jag funderade lite över det där, för jag har inga problem att stå för vad jag tycker, men jag tycker att det blir lättare att diskutera sakfrågor om folk inte slänger tillbaka ”Ja, det är klart att du som röstar på X-partiet tycker så!” eller ”Så kan du väl inte tycka, du som röstar på Y-partiet?”.

Att det sedan är rätt klart att inte ens alla som är medlemmar i ett parti tycker exakt likadant i alla frågor, det verkar inte höra till saken. Frågor debatteras ju friskt även inom partierna, så varför ska jag (eller någon annan) behöva försvara varför man tycker på ett visst sätt i relation till partitillhörighet?

När jag jobbade som lärare och det var valtider kom frågan rätt ofta från eleverna om vad jag röstade på. När jag inte svarade på detta började de så klart spekulera och gissade friskt. En del trodde att jag inte fick berätta eftersom jag var lärare, men det får man ju. Man bör dock låta bli att försöka påverka sina elever åt ena eller andra hållet, vilket blir svårt, eftersom de kommer att sätta mitt svar i relation om vad de tycker om mig som person.

Jag minns speciellt en elev som berättade att hon suttit och funderat över vad jag kunde tänkas rösta på, men att hon inte hade någon klar uppfattning. Jag har även från andra håll fått höra att jag är rätt svårdefinierad. Antagligen skulle en del inte hålla med om det utan tycka att det är solklart var jag står.

Faktum är att jag ser ett visst värde, kanske till och med på ett plan ett underhållningsvärde, i att inte tala om vad jag röstar på. Det är skönt att slippa ha etiketter, men det har inget att göra med att jag inte vill stå för vad jag tycker. I ett par frågor tycker jag till exempel helt annorlunda än det parti jag faktiskt kommer att rösta på, så då är det bättre att folk får reda på vad jag tycker i specifika frågor, det är mer intressant än vilket parti jag väljer att lägga min röst på.

Men jag tänker faktiskt göra om det jag gjorde inför förra valet, nämligen att låta folk gissa vad jag kommer att rösta på. Förra gången blev det riktigt intressant, många var långt ute och cyklade.

 

Tungt beslut

I onsdags somnade ju Cressida in och sedan dess har matte och husse tvingats fatta ett svårt beslut. Marsvin ska inte vara ensamma, de ska bo med minst ett marsvin till och just nu är det inte läge för oss att skaffa fler. Jag är allergisk, vilket jag försöker ignorera, men det är inte bra att utmana ödet och för eller senare kommer vi ändå att sitta med en ensam gris och behöva bestämma vad vi ska göra. 
Imorgon flyttar Cassandra till en god vän till oss, som kommer att bli en helt fantastisk, ny matte åt henne! Det känns mycket tryggt, även om lillskruttan kommer att vara mycket saknad och lämna ett tomrum efter sig i vårt kök. Vi vet att hon kommer att få det kanonbra, med flera nya marsvinskompisar och stor, lyxig bur.

Ändå gör det ont i mattehjärtat, även om jag vet att det här är det bästa beslut vi kan fatta. Det är trots allt alltid svårt att skiljas åt, även om man vet att det kommer att bli hur bra som helst.

Vi är i alla fall glada och tacksamma för den tid vi fick ha den här lilla fluffbollen hos oss.
 cassandra

Mycket just nu…

Jag insåg just att jag, som brukar vara så noga med att skriva om böckerna jag läser, inte har gjort det på ett bra tag. Jag har i alla fall skrivit in dem i listan under länken här ovanför som jag brukar, men det har inte blivit några inlägg om dem.

Det har helt enkelt varit ett par riktigt hektiska månader, fyllda med både bra och dåliga saker, tyvärr rätt många dåliga, om jag ska vara ärlig. Mycket i livet har blivit eftersatt och då är ju så klart detta med att blogga om böcker något av det absolut minst viktiga man kan tänka sig. Men det har blivit en i raden av alla saker som jag glömt eller inte orkat ta tag i.

Samtidigt som livet betett sig som det gjort har jag börjat med en ny arbetsuppgift som tagit mycket tid att förbereda. Roligt, nervöst och bitvis svårt, men jag tror att jag behöver utmaningen. Jag får väl ändå säga att jag önskar att den kommit när andra saker höll sig lugna. Men det är väl bara att bita ihop och köra på.

I lördags talade dock kroppen om för mig att det gått lite för långt. Mitt under arbetsdagen fick jag yrsel och mådde illa, kände mig inte sjuk för övrigt, men det var liksom lite svårt att jobba och ha hand om en massa folk samtidigt som jag behövde sitta ner eller stå och hålla i mig i väggen. Jag lyckades få en snäll kollega att ta det jag skulle göra på eftermiddagen och åkte hem. På tåget somnade jag och vaknade som tur var med ett ryck precis när tåget rullade in på min station. Hemma började jag frysa och huttra och det brände i ögonen som det brukar göra när jag får feber. Någon sådan hade jag dock inte. Jag fick i mig lite mat, gick och lade mig tidigt och sov riktigt bra. Dagen därpå var jag igång igen. Antagligen var det en signal till mig att varva ner. Det är inte alltid man har turen att kunna göra det, men just nu gick det att ta ett par timmar ledigt och faktiskt kunna åka hem och vila.

Så nu hoppas jag på att få en lugn sommar, men jag vågar inte slappna av och lita på det riktigt än.

Det där med att skriva…

Flera av mina vänner skriver romaner, noveller, dikter och allt möjligt. Jag skriver intressanta blogginlägg då och då. Däremellan blir det en och annan statusuppdatering på Facebook.

”Men du som jobbar med språk måste ju ha förutsättningarna för att skriva en riktigt bra roman?” sa någon för ett tag sedan. Ja, det känns ju som om jag skulle kunna försöka. Dock handlar det inte bara om att kunna stava rätt och få ihop orden i rätt ordning i meningarna. Man ska ha något att berätta också.

Visst rycker det lite i skrivnerven ibland, det ska jag erkänna. Ibland kommer jag till och med på små, spännande idéer som absolut skulle gå att utveckla.

Men – då kommer vi till de små problemen:

  1. Det räcker inte med att ha en fantastisk början eller ett dramatiskt slut. Det är bra att ha både och. De ska helst hänga ihop också, och ha något i mitten, som leder från början till slutet.
  2. Det funkar inte heller att komma på en jätteintressant huvudperson. Det ska finnas en handling också, personen måste få något att göra.
  3. De scener och personer jag ibland kommer på känns helt fantastiska, jättespännande och ”rätt” så länge de befinner sig i mitt huvud. Så fort jag berättar om dem eller provar att skriva ner dem är det som om de liksom ”dör”. Helt plötsligt verkar det som nyss var så fantastiskt istället tunt, blaskigt och larvigt.
  4. Det är ju en sak att skriva, det är en annan att låta någon läsa. Har man dessutom som mål att bli känd för eller tjäna pengar på det man skriver är det på något sätt en förutsättning. Tänk er själva hur det skulle se ut när Svenska akademien talar om att ”Nobelpriset i litteratur år 2025 går till Gealach* för hennes fantastiska beskrivningar av något som vi inte riktigt har koll på eftersom vi inte läst det och det har ingen annan heller, men vi vill att hon ska få gå på fest med kungen i Stadshuset och ha en tjusig klänning på sig”. Nej, tror inte det, va? De gånger jag försökt skriva någon liten novell baserad på en lajvkaraktär och låtit någon läsa har reaktionen blivit att språket är ”torftigt”. Den lilla kommentaren har satt sig så hårt fast att jag inte vågat mig på en rad av något liknande sedan dess. Förmodligen beror det på att jag blir så störd av att se mina idéer ”dö” av att sättas på pränt, att jag inte vågar ta ut svängarna. Eller så är det faktiskt så att jag inte kan. Det kan vara så enkelt.
  5. Jag har ingen som helst förmåga att göra en berättelse spännande. Det ska liksom finnas något som får läsaren att vilja vända sida, få reda på hur det ska gå.
  6. En sådan här text behöver ju, om man ens ska försöka få den utgiven, läsas och redigeras av någon annan. Bara tanken på att någon skulle gräva i min text och föreslå ändringar får mig att vilja krypa in under sängen och gömma mig. Jag kan jobba med andras texter på det viset, men skulle någon göra det med något jag skrivit skulle jag tolka varenda kommentar som att hela texten är urusel och ser framför mig hur personen sitter och småfnissar och tycker att jag är en tönt.
  7. Att jag sedan själv jobbar med att bråka runt med andras texter har inget med saken att göra. Jag sitter ju inte och skrattar åt dessa, men jag är helt övertygad om att det skulle ske om någon fick läsa något jag skrivit. Vilket jag inte har. Och inte kommer att göra.

Så min genombrottsroman kommer ni att få vänta på. Jag har ingen aning om vad den skulle handla om och jag kommer inte att våga låta någon läsa den. Men fundera kan man ju alltid, eller hur? Kanske släpper det här någon gång och jag vågar skriva ner något?

*Eller mitt riktiga namn, då…

Insikt

Jag kom nyligen till insikt om en sak – eller egentligen är det väl något som jag fått påpekat för mig flera gånger tidigare, men inte riktigt tagit in.

Jag har ibland svårt att läsa av andra och förstå vad som pågår. När en person tydligt visar att hon (eller han, men vi kör med hon nu, eftersom mitt exempel handlar om en tjej) inte vill ha med mig att göra, eller åtminstone sänder ut signaler som kan tolkas på det viset – då börjar jag genast undra vad det är för fel på mig, om jag gjort personen något. Jag kan börja fundera över det även om jag aldrig träffat personen förut. Det är ju lite knasigt, egentligen. Varför ska jag undra vad jag gjort en person som jag aldrig träffat förut?

För ett tag sedan nämnde jag för en bekant, S, att jag uppfattat att J tyckte väldigt illa om mig. Det verkade hon göra från första stund, utan att jag någonsin sett henne förut. Jag minns att jag nämnde detta för en vän som inte alls känner dessa personer och han föreslog att J kanske kände sig hotad av mig, för att jag var så självsäker. Nu är jag allt annat än självsäker och J hade ingen som helst anledning att känna sig hotad av mig.

Vid ett tidigare tillfälle hade jag frågat en annan vän, O, om vad 17 J hade för problem. ”Hon kanske är kär i dig”, svarade han. Nja, i och för sig var det kanske teoretiskt möjligt, eftersom J tydligen var intresserad av tjejer, men till att börja med har jag ytterst svårt att tro att jag i så fall skulle vara hennes typ, och det är väl ett ganska kontraproduktivt sätt att hantera en person man är kär i, eller är det jag som är konstig som tycker att man inte tjänar så mycket på att vara avig mot en person man är intresserad av?

Men sedan berättade S att J var en ganska blyg person. Så hade jag aldrig uppfattat henne, snarare såg jag henne som dryg och med ”näsan i vädret”. Men sedan tänkte jag på saker jag läst och på andra personer som beskrivits som blyga och de har betett sig på samma sätt. Tydligen kan blyghet ta sig uttryck på det sättet. Det hade jag inte förstått. Jag kan själv vara väldigt blyg i situationer där jag känner mig obekväm, men jag tror (hoppas) inte att jag utstrålar ett sådant förakt som J verkade göra mot mig i alla fall.

Kanske ska jag i fortsättningen försöka att tolka sådant beteende som att personen är blyg, istället för att tro att hon/han tycker illa om mig eller ser ner på mig? När det handlar om personer jag inte träffat tidigare har de ju ingen anledning att vare sig gilla eller ogilla mig.

Men varför ska det vara så knepigt? OK, jag förväntar mig absolut inte att alla ska gilla mig, jag är nog en person som kan uppfattas som både högljudd, babblig och tramsig, så jag har stor förståelse för att alla inte uppskattar mitt sällskap, jag har tillräckligt många som gör det för att inte lida ifall någon dissar mig, men trots allt har jag dåligt självförtroende och försöker att läsa av folks reaktioner väldigt noga och jag förstår inte alltid varför de beter sig som de gör.

Men nästa gång någon dissar mig kanske jag mår bäst av att bara tänka att de är blyga. Eller?

Är det bara jag som fattar?

…eller är det mig det är fel på?

Jag är en person som ofta (kanske lite för ofta egentligen) ser små detaljer snarare än det stora hela. Nu menar jag visserligen att sådana personer också behövs, alla fyller sin funktion i tillvaron.

Men ibland kan det vara frustrerande att vara den här personen som alltid påpekar småsaker. Man blir klassad som gnällig, eller som allmänt konstig som märker det ingen annan har tänkt på. ”Men hur kom du att tänka på det?” är en reaktion, följd av förvånade, ibland lite nedlåtande blickar. Eller så verkar de lite bekymrade, ”Är hon riktigt som hon ska?” Detta bara för att jag påpekat någon liten detalj som inte riktigt funkar och som gör att andra, större saker fungerar sämre. Och som ingen annan tänkt på.

Men oftast är det värsta inte det att man blir idiotförklarad, snarare känner jag en frustration över att behöva förklara gång på gång varför något inte funkar, och vara den enda som lagt märke till det.

Det här är något som jag varit med om så länge jag kan minnas, faktiskt. Ett konkret exempel från min tid som lärare:

Till saken hör att jag i många år dragits med en skada i högerarmen. Det gör att jag har svårt att bära tunga saker längre sträckor. Då detta inte är en synlig skada får jag påminna om den hela tiden och ofta känna att folk inte riktigt tror på mig.

Just i det här fallet hade jag större delen av mina lektioner i ett klassrum som låg på andra sidan huset från arbetsrummet sett. Då jag undervisade i språk innebar det bärande av en korg med ca 10-15 tunga ordböcker plus lärobok och pärm till varje lektion. En del lektioner ägde rum i andra salar, varför jag inte kunde lämna dessa saker i just den här salen mellan lektionerna. Förutom att jag skulle bära denna korg skulle jag bära med mig en bandspelare också, den fick jag ta i andra handen och sedan försöka öppna alla korridorsdörrar på vägen med hjälp av armbågen och sedan stanna var femte meter för att plocka upp en ordbok som ramlat ur korgen. Dessutom låg klassrummet en våning ner från arbetsrummet, och som sagt på andra sidan huset, så det ingick en tur upp eller ner för en trappa varje vända också. (Hade jag undervisat i precis vilket annat ämne som helst hade det inte varit något problem, de flesta har med sig en bok och en pärm, möjligen lite extragrejor i en korg någon enstaka gång. Språkläraren behöver ordböcker och bandspelare i princip varje lektion och finns inte dessa i klassrummet är det alltså bara att släpa.)

När jag påpekade för skolledningen att jag behövde få ha ett och samma klassrum eftersom jag hade problem att bära (och allvarligt, alla inser nog efter beskrivningen ovan att vem som helst skulle ha tyckt att det var lite jobbigt, skada eller inte), gick det bara inte att få dem att förstå. Då pratar vi alltså om folk som jobbat i huset i många år och alltså har minst lika bra koll som jag på hur det ser ut där.

Samtalet som följde såg ut ungefär så här:

– Men kan du inte be en elev om hjälp?

– Ja, det skulle jag kanske kunna, men då måste jag varje gång, innan lektionen börjar, leta reda på någon sådan, som dessutom ska vilja ställa upp på en gång, ta med mig personen till arbetsrummet, ta grejorna, gå till klassrummet. Sedan samma procedur när allt ska tillbaka igen. Detta måste också förhandlas fram varje gång jag ska ha klassen. Låter det vettigt?

– OK. Men kan du inte ta en vagn?

– Tja, det skulle jag kanske kunna, men som du vet måste jag i så fall ta den vagnen nedför en trappa för att komma till klassrummet. Plus att jag ska släpa vagnen över höga trösklar och genom tunga dörrar.

– OK. Men kan du inte ta vagnen i hissen?

– Jo, det går ju, men eftersom salen ifråga ligger på andra sidan huset, och den enda hissen, som du mycket väl vet, befinner sig på den sidan som är närmast arbetsrummet, kommer jag ändå att behöva dra vagnen genom gympasal och omklädningsrum varje gång jag ska ta mig till och från klassrummet, eftersom dessa ligger mellan hissen och klassrummet på det aktuella våningsplanet. Fråga gärna samtliga elever och deras idrottslärare om det är OK. Jag tvivlar på att svaret på den frågan blir ja.

Här kom vi inte så mycket längre. Istället kände jag det som att jag blev anklagad för att bara se hinder istället för möjligheter. De möjligheter som presenterades hade, var för sig, absolut varit tänkbara om förutsättningarna varit annorlunda. Jag hade absolut kunnat ta både vagn och hiss, men det hade inte hjälpt mig just där och då. Och jag kunde inte komma över tanken på att det verkligen, verkligen bara var jag som såg varför det inte skulle fungera.

Allt detta istället för att se till att jag fick en och samma sal, eller åtminstone salar i samma korridor, vilket inte alls hade varit omöjligt att ordna.

Jag har väl på grund av den här känslan mer eller mindre slutat påpeka saker som skulle kunna ändras och därmed underlätta för antingen mig själv eller andra. Det är helt enkelt inte värt den medföljande idiotförklaringen.

Storrensning

När man under flera år har haft en massa olika datorer, tagit en absurd mängd bilder och producerat en nästan lika absurd mängd dokument, då är det dags att rensa.

För min del ligger allt på den nuvarande datorn, samt på tre externa hårddiskar. På laptopen ligger en del, men den försöker jag hålla så ren som möjligt. På dessa tre hårddiskar är dessutom mycket kopierat i flera olika versioner.

Nu har jag påbörjat ett enormt rensningsprojekt, som kommer att ta sin lilla tid. Men för att jag ska orka ta tag i en massa annat, däribland min sorgligt eftersatta släktforskning, måste rensningen ske. Annars kommer jag bara att sitta och leta i evighet efter allt och inte ha någon som helst koll. Förmodligen kommer jag också att inse att saker jag trodde att jag hade istället har försvunnit, råkat raderas eller bara gått upp i rök.

Men när detta blir klart kommer det att bli så otroligt skönt. Jag ser det redan framför mig – mappar med namn och datum, strukturerat och vackert. Och jag kommer att vara mycket lugnare!