Etikettarkiv: svenska

Liten språklektion – de eller dem?

Igår hittade jag följande på Facebook, ett av alla dessa skämt om hästkött:

de_dem

 

Jag tänker inte diskutera skämtet i sig, däremot det som de flesta som kommenterat bilden tog upp. Det ska ju så klart inte stå ”dem” här, utan ”de”. (Personligen hade jag föredragit ”man”, men nu står det inte så, så vi går vidare.)

Tydligen får fler och fler allt svårare att skilja på dessa två små ord. Faktum är att jag ibland tvekar själv, trots att jag kan regeln och tycker att jag har en rätt hyfsad språkkänsla. När jag ser dessa ord felaktigt använda så ofta som jag gör, blir jag till sist snurrig och börjar undra om det är jag själv som har fel.

Ett vanligt missförstånd verkar vara att ”dem” är ett finare sätt att skriva ”dom”, för antagligen har man lärt sig i skolan att man inte får skriva ”dom” (det är numera hyfsat vedertaget och anses OK att använda, även om jag personligen tycker att det sänker stilnivån och ger en ”talspråkligare” text).  Tydligen verkar också många välja ”dem” när de är osäkra eftersom det ju ser ut att vara det ”finare” valet. Personligen läser jag hellre en text där man konsekvent använder sig av ”dom” än en med felaktigt använda ”de” och ”dem”. Det är ju också så att eftersom vi aldrig säger ”de” och ”dem” gör att det kan bli knepigt att välja när man sätter sig ner för att skriva.

Så vad är skillnaden då? Hur ska man veta vilket av orden som ska användas?

Tja, den snabba förklaringen är att ”de” är subjekt och ”dem” är objekt.
De är trevliga” – ”Vi gillar dem”.

Sedan kan man ju genast komma med motargumentet att det ju heter ”Vi gillar de här skorna” och då blir det ju trassligt igen,  och det finns också fall där man skulle kunna argumentera för att både ”de” och ”dem” är OK att använda. Men nu ska vi inte krångla till det för mycket.

De flesta av oss har en inbyggd språkkänsla som gör att vi instinktivt märker när det blir fel. Vi vet att det heter ”åt” och inte ”ätade”, vi tycker att det låter konstigt om någon säger ”min hus” eller ”mitt bil”. Om någon berättar att han åt ”en grön äpple” till mellanmål reagerar vi också. Förmodligen hade även personen som satte ihop det lilla skämtet ovan reagerat på dessa fel.

Problemet tror jag som sagt ligger i att vi säger ”dom” och att de andra två orden bara används i skrift.

Det finns ett litet knep som jag brukar tipsa om och som bygger på att vi alla har den språkkänsla jag nämnde nyss. Det är möjligt att du har svårt att skilja på ”de/dem”, men du har knappast svårt att skilja på ”du/dig”, eller hur? Om du då tänker att ”de” och ”du” fyller samma funktion i meningen och att ”dem” och ”dig” också gör det, blir det inte lite lättare då? Titta här:

– ”Du är trevlig” (inte ”Dig är trevlig”)
– ”Jag gillar dig” (inte ”Jag gillar du”)

Samma sak fungerar om man använder ”jag/mig”, ”vi/oss”, ”ni/er”.

 

Studenterna kan inte svenska

Våra studenter kan inte svenska – Debatt – UNT.se.

Lärare i historia vid två universitet skriver om studenternas bristande språkförmåga. Jag har varit inne på liknande spår tidigare, så det här är inte nytt för mig, snarare ett bevis för vad jag redan sagt.

Jag har aldrig undervisat på högskolan, däremot i grundskolan och då i främmande språk. Även jag har märkt av att elever har problem att lära sig orden på det nya språket eftersom de inte förstår de svenska översättningarna i ordlistan. Nu pratar jag inte om elever med annat modersmål än svenska, utan om helsvenska barn, ofta med högutbildade föräldrar.

Men eftersom det är historia artikeln handlar om är det väl lämpligt att nämna det jag tidigare tagit upp, att textmängden i läroböckerna i SO-ämnena minskat gradvis de senaste åren. Eleverna förväntas inte klara att ta till sig större textmängder och får alltså inte heller träna på det. ”Svåra” ord skalas bort istället för att användas och förklaras. Det verkar som om man lägger ribban efter de elever som har det svårast istället för att höja den lite och lägga resurserna på att hjälpa till där det finns verkliga svårigheter?

Jag har ofta märkt att elever inte förstår ord jag använder och då handlar det inte om något extremt svårt heller. På något sätt har jag väl trott att det skulle repareras på gymnasiet, men ska man tro denna artikel blir det tydligen inte så.

I viss mån kan vi även skönja en utveckling där studenter i mindre grad än tidigare studentkullar är villiga att åtgärda sina kunskapsluckor genom självstudier. Man ser sig själv mer som kund än som student, och förväntar sig att ”skolan” ska leverera. 

Ja, det här känner jag igen även från grundskolan, men jag hade svårt att tro att det hängde kvar upp till universitetet. Jag har varit med om att rektorn på en skola där jag jobbat stått och sagt att vi måste betrakta elever och föräldrar som ”kunder” och då är det ju så här det blir. Man curlar till tusen för att med hjälp av konstgjord andning uppnå ett resultat som kanske skulle kunna ses som godkänt för att man annars får kritik från skolledningen om man har för många underkända elever, alternativt blir man anmäld av föräldern och eleven blir ”kränkt”.

Om man inte behärskar sitt modersmål kan man inte lära sig vare sig historia, främmande språk eller något annat på en vettig nivå. Men idag är man så rädd att lära ut grammatik eller stavning eftersom det finns vissa som tycker att det är svårt, så man plockar ner det på larvigaste tänkbara nivå och kommer aldrig därifrån.

Tja, om det är så här vi vill ha det, så visst, men sitt inte sedan och undra varför det går utför med resultaten.

Svenskar vill inte använda tolk

Tolkning underlättar kommunikationen.

…även om det tydligen blivit lite bättre, enligt inlägget jag länkar till ovan. Det handlar alltså om EU och om att svenskar som arbetar inom EU inte använder hela den budget som ska gå till tolkning, ”medan länder som Frankrike, Storbritannien och Tyskland använder hela sin budget och mer därtill.” 

Anledningen tycks (inte så förvånande) vara att svenskar tycker att de klarar sig på engelska. Det faktum att fransmannen eller tysken som väljer att tala sitt modersmål med hjälp av tolk har en fördel i diskussionen, just för att han talar sitt modersmål och inte sitt inlärda andraspråk, det verkar inte vara intressant för svenskar att fundera över. Visst, vi är generellt sett bra på engelska, men vi överskattar ofta vår förmåga ganska grovt…

Sedan kan man ju fråga sig varför Storbritannien i så fall väljer att använda tolkar, borde inte de klara sig precis överallt, de som ju har engelska som modersmål?

 

Är ordningen viktig?

Har börjat gå igenom min gamla blogg (igen) och kommer att posta lite gamla inlägg här då och då. Jag har gjort det i mindre skala tidigare, men tänkte att det var dags att flytta över sådant jag tycker är intressant av olika anledningar, så att jag kanske till och med kan ta bort den gamla bloggen om ett tag. Alltså finns nu kategorin ”Favorit i repris”. Förmodligen är det bara för mig det är favoriter, men det är ju min blogg också! 😉

Då och då ser man den här texten på nätet:

”En vestenkalpig unsdernöking gjord vid ett untivseriet i Enlgand har visat att utfiall de två fösrta och de två sista botskevärna i alla orden i en text är ritkigt plessarade, spelar det liten roll i viklen orgnindslöfjd de övirga boskvätrena i orden kommer. Tetxen är fullt läbsar t.o.m. om de andra bokestävrna kommer hullorebmuller! Detta eftorsem vi inte läser varje enkisld botksav, utan ser bidlen av ordet som helhet.”

Ofta skickas den runt kompiskretsen på Facebook eller så används den i språkdebatter på forum med avsikten att tala om att man inte alls behöver bry sig om någon så världsligt som att stava rätt.

Jag tycker att vissa av de här orden är lättare att läsa än andra. ”Läbsar” får jag fundera längre över än ”unsdernöking”, till exempel. Sedan blir det ju också lättare eftersom orden står i ett sammanhang och jag vet vad jag kan förvänta mig att det står. Skulle jag stöta på ”läbsar” någon annanstans skulle jag nog bara klia mig i huvudet.

Min man skrev ett svar på det här i en forum för ett tag sedan. Jag tar mig friheten att återge det han skrev här:

”Men problemet här är ju att ordningsföljden INTE ÄR SLUMPMÄSSIG. Det här tricket fungerar bara om man inte flyttar runt bokstäverna mer än ett steg bort från den position där de ska vara.

Jämför

boskvätrena (där alla vokaler sitter i rätt ordning)

med

bkstvrnoäea

eller

bvstreäkona

eller varför inte

bäverstonka

…så blir det hela en smula krångligare, eller hur?

Det är ju självklart att det inte är något problem att läsa texten när textförfattarna själva inte följer sina egna regler. Det är alldeles för många ord i det svenska exemplet som är helt rättstavade, vilket minimerar läsproblemet så att man lätt förstår vad nästa, felstavade ord, ska vara.

Vad det här dock visar är varför det är lätt att missa stavfel när man läser, eftersom vi avkodar hela ordbilder och inte läser enskilda bokstäver.”

 

De eller dem?

”Så roligt för de
Dem kunde inte komma”

Sådant här ser man rätt ofta, det känns som om det blir mer och mer vanligt förekommande. Det översta exemplet såg jag alldeles nyss i en kommentar till ett inlägg i någon annans blogg.

Faktum är att jag själv börjar tveka i en del lite mer osäkra fall, trots att jag anser mig kunna regeln och inte har funderat närmare på det tidigare. Folk som gör de här felen är ofta sådana som skriver rätt bra i övrigt.

Vad är det som gör att folk blivit så osäkra på just det här helt plötsligt? Eller är det som med andra vanliga språkfel, som särskrivning, att det inte blivit vanligare egentligen, utan att vi ser så mycket mer av vad folk skriver numera, tack vare mail, bloggar, forum, etc? Kanske har de som skriver så alltid gjort det, men man har inte sett det i lika stor utsträckning? Är man dessutom lite osäker till att börja med och ser hur andra skriver kanske man också tar efter det som är fel?

Jag blir nästan lite rädd när jag märker att jag själv tvekar inför de och dem ibland. Jag blir liksom lite blind när jag ser felen hela tiden och sedan finns det ett par fall där jag tycker att det är knepigt, och dessutom finns det fall där båda är ok, om jag ska tolka det jag läst om ämnet.

Jag tycker att det blir vanligare att man använder dom, även i lite formellare texter. Kanske är det lika bra, vi säger ju faktiskt inte de och dem, utan dom i samtliga fall. Det tar nog bara ett tag att vänja in ögat vid att se det i skrift, jag tycker fortfarande att det ser lite slarvigt ut, men jag tar hundra gånger hellre en text full med dom än felaktigt använda de och dem.

Hur är det själv? Har du problem med när du ska använda de respektive dem? Här finns ett bra knep!

Varnlig?

varnlig – Sök på Google.

Jag kom att tänka på att ordet ”vanlig” faktiskt snarare uttalas ”varnlig” och fick för mig att googla på det, för att se om det faktiskt finns folk som stavar det så också. Det gör det, över 5000 träffar fick jag. Satt och försökte säga ordet utan att det där lilla r:et smög sig in, men det går nästan inte, får faktiskt anstränga mig för att säga ”vanlig” och inte ”varnlig”.

Dagens lilla språkfundering 😉