Etikettarkiv: stavning

Vilken är Årets groda? | Journalisten

Vilken är Årets groda? | Journalisten.

Som en god vän just sa på Facebook när han länkade till denna artikel: ”Så här går det när man sparkar korrekturläsarna”.

Varför tycker tidningarna att det är OK att det ser ut på det här viset? Varför ändras inget förrän läsarna påpekar att det är fel? (Om det ändras alls…)
Jag ska som läsare inte behöva göra jobbet åt den som borde gjort det innan artikeln ens publicerats. Är språk så lite värt idag att inte ens en journalist bryr sig om att anstränga sig lite? En journalist bör väl ha ett visst språkintresse med tanke på att språket är hans* främsta verktyg? Jag skulle skämmas om jag hade en journalistutbildning bakom mig och släppte ifrån mig sådana här dumheter. OK, det ska gå fort och det är lätt att slinta på tangenterna, men man kan ju knappast känna någon större stolthet över sitt arbete om det ser ut så här?

*eller hennes, så klart, så behöver ingen bli ledsen 😉

Är ordningen viktig?

Har börjat gå igenom min gamla blogg (igen) och kommer att posta lite gamla inlägg här då och då. Jag har gjort det i mindre skala tidigare, men tänkte att det var dags att flytta över sådant jag tycker är intressant av olika anledningar, så att jag kanske till och med kan ta bort den gamla bloggen om ett tag. Alltså finns nu kategorin ”Favorit i repris”. Förmodligen är det bara för mig det är favoriter, men det är ju min blogg också! 😉

Då och då ser man den här texten på nätet:

”En vestenkalpig unsdernöking gjord vid ett untivseriet i Enlgand har visat att utfiall de två fösrta och de två sista botskevärna i alla orden i en text är ritkigt plessarade, spelar det liten roll i viklen orgnindslöfjd de övirga boskvätrena i orden kommer. Tetxen är fullt läbsar t.o.m. om de andra bokestävrna kommer hullorebmuller! Detta eftorsem vi inte läser varje enkisld botksav, utan ser bidlen av ordet som helhet.”

Ofta skickas den runt kompiskretsen på Facebook eller så används den i språkdebatter på forum med avsikten att tala om att man inte alls behöver bry sig om någon så världsligt som att stava rätt.

Jag tycker att vissa av de här orden är lättare att läsa än andra. ”Läbsar” får jag fundera längre över än ”unsdernöking”, till exempel. Sedan blir det ju också lättare eftersom orden står i ett sammanhang och jag vet vad jag kan förvänta mig att det står. Skulle jag stöta på ”läbsar” någon annanstans skulle jag nog bara klia mig i huvudet.

Min man skrev ett svar på det här i en forum för ett tag sedan. Jag tar mig friheten att återge det han skrev här:

”Men problemet här är ju att ordningsföljden INTE ÄR SLUMPMÄSSIG. Det här tricket fungerar bara om man inte flyttar runt bokstäverna mer än ett steg bort från den position där de ska vara.

Jämför

boskvätrena (där alla vokaler sitter i rätt ordning)

med

bkstvrnoäea

eller

bvstreäkona

eller varför inte

bäverstonka

…så blir det hela en smula krångligare, eller hur?

Det är ju självklart att det inte är något problem att läsa texten när textförfattarna själva inte följer sina egna regler. Det är alldeles för många ord i det svenska exemplet som är helt rättstavade, vilket minimerar läsproblemet så att man lätt förstår vad nästa, felstavade ord, ska vara.

Vad det här dock visar är varför det är lätt att missa stavfel när man läser, eftersom vi avkodar hela ordbilder och inte läser enskilda bokstäver.”

 

Accenter

Jag fick syn på den här annonsen inne på Facebook för en stund sedan:

Jag undrar hur den som tycker att det stavas ”genré” tycker att ordet ska uttalas. Det fick mig att tänka på ett blogginlägg som jag skrev på min gamla Metroblogg. En del slänger sig med accenter som om de vore strössel, vilket jag kan störa ihjäl mig på:

Vad heter de? (publicerat på min Metroblogg 27 april 2008)

Accenter är roligt. Accenter får namn och ord att se tjusiga och exotiska ut, lite ”utländska”, framför allt lite franska, och det är ju fint, eller nåt… tydligen. Tydligen verkar folk tycka det när de gödslar med accenter i sina barns namn. Det de inte tänker på är att accenter påverkar uttalet av namnen. Ett ”e” som skrivs ”é” ska uttalas, som ett långt e. I alla fall i min värld. Vill man inte att det ska uttalas så skriver man inte dit någon accent. De är inga dekorationer, utan uttalsmarkörer. OK, det finns ord i t.ex. franskan där de också funkar för att skilja två ord åt, som annars skulle se likadana ut (ou/où), men i 98% av fallen är det inte så. Accenten visar hur bokstaven ska uttalas. Undrar då hur föräldrarna till lilla Thérésé tänkte. Jag läste en diskussion på ett forum där en kvinna skrev att hon tänkte ge sitt barn namnet Elise. Det är ju ett fint och sött namn, som kan uttalas antingen med eller utan e på slutet. Hon ville att e:et på slutet skulle uttalas och ville då veta hur det skulle stavas. Hon fick det kloka förslaget ”Elisé” från någon hjälpsam själ. OK, det namnet borde rimligen uttalas som rim på ”café”. Jag tyckte att hon skulle stava det precis som vanligt, för det är så det stavas oavsett uttal. Det är ju ett kort e på slutet.

Under den senaste tiden har jag också sett namn som ”Odétte” och ”Emilié”. Undrar hur de tycker att deras namn uttalas. Jag vill ju spontant uttala det som det stavas, men då skulle de väl bli skogsgalna.

Det är så fascinerande att folk känner ett sådant behov av att krångla till sina barns namn, så att de kommer att behöva gå genom livet och förklara och bokstavera tills de blir galna. Jag tycker att det är tillräckligt tjatigt att säga ”Det ska vara C” varje gång någon ska stava till mitt namn. Hur ska inte den lilla tjej känna som fick tre förnamn – alla helt vanliga, fina, svenska namn, men med ett helt omotiverat ”h” instoppat någonstans i dem. Vem kommer spontant att stava rätt till hennes namn? Hon kommer att få tjata om detta ”h” varje gång någon ska skriva det. Och försök inte få mig att köpa att ”Chewin” ska uttalas som ”Kevin”. Och hur uttalar man ”Philiph”? Eller ”Chassandra”?

Förresten, apropå accenter:

I matbutiken kan man också få se många spännande användningar av accenter. Folk vet att det ska vara en accent någonstans i ordet, så då slänger man dit den där det ser bra ut. Vilket håll den ska vara åt råder det oftast också delade meningar om. I vår ICA-butik kan man ofta köpa billig ”fläskfilè”. Jag ska gå fram till någon i personalen nästa gång och säga att jag letar efter den där ”fläskfilään”. Men de skulle antagligen inte fatta.

Och apostrof och accent är inte samma sak! Många som skriver engelska på datorn tycker att det ser bra ut om man skriver ”don´t”, eller ”can´t”. OK, man ser vad det ska stå, men vad är det för fel på ”don’t” och ”can’t”? Det är dessutom lättare att skriva, eftersom det förra kräver två tangentnedslag och det senare bara en.

Visst, krångla till det hur mycket ni vill, det är ett fritt land, men bli inte sura när folk undrar och stavar eller uttalar fel

Varnlig?

varnlig – Sök på Google.

Jag kom att tänka på att ordet ”vanlig” faktiskt snarare uttalas ”varnlig” och fick för mig att googla på det, för att se om det faktiskt finns folk som stavar det så också. Det gör det, över 5000 träffar fick jag. Satt och försökte säga ordet utan att det där lilla r:et smög sig in, men det går nästan inte, får faktiskt anstränga mig för att säga ”vanlig” och inte ”varnlig”.

Dagens lilla språkfundering 😉