Etikettarkiv: skola

”Dragkampen om arbetstiden”

Dragkampen om arbetstiden « Christoffer Saar

Ibland stöter man på ett blogginlägg som säger precis det man själv skulle vilja säga. Då nöjer jag mig med att ”reblogga det” och tala om hur mycket jag håller med. Här har vi ett sådant inlägg.

På en av de skolor där jag arbetat infördes inför ett läsår regeln att man skulle vikariera minst tre timmar under varje termin. Man fick inte säga nej till detta och om man ansåg sig ha förhinder skulle man prata med skolledningen och få hjälp med att prioritera om. Det var bara det att planering aldrig räknades som ett tillräckligt bra skäl att slippa dessa vikarietimmar. Planering var något man liksom inte fick säga att man behövde lägga tid på. Min kollega fick till och med under ett samtal med biträdande rektorn höra att språkundervisning väl inte krävde så mycket för- och efterarbete, ”det är väl bara att prata”. Förutom att detta visar på en total brist på både insikt om och respekt för vårt arbete, så visar det också att man anser att planeringen är något som, om den ska göras, lika gärna kan göras på fritiden.

Nu är det visserligen så att lärare har något som kallas för ”förtroendetid”. Det innebär att man, förutom de timmar man måste vara på skolan har ytterligare tio timmar som man får välja om man utför hemma eller på skolan. Arbetsgivaren får inte heller gå in och styra hur och till vad denna tid ska användas. Alltså kan inte rektorn kräva att den planering som läraren skulle ha utfört under den timme han tvingades vikariera ska läggas på förtroendetiden. (Den tiden fyller man gott och väl i alla fall, jag kan tala om.)

Men som författaren av det länkade inlägget säger – det krävs ju att alla lärare ställer upp för varandra och helt enkelt vägrar att ställa upp på att planeringstiden skärs ner. Lärarna kan helt enkelt inte ta ansvar för sjunkande kunskapsresultat om man inte får planera undervisningen och sedan även ägna tid åt efterarbete i form av rättning och uppföljning. Det fungerar inte att några lärare ensamma protesterar medan övriga tiger, lider och sedan planerar på sin fritid.

Den ordlösa generationen

Den ordlösa generationen « Lundagård.

Mycket intressant och viktigt och stämmer dessutom väl överens med det jag skrivit om flera gånger tidigare.

Kanske kommer jag att skriva en längre kommentar till detta, men samtidigt känns det som om jag sagt det hundra gånger redan. Kika under kategorin ”Skola” så får ni se.

Brittiska lärare har hemliga adresser | www.skolvarlden.se

Brittiska lärare har hemliga adresser | www.skolvarlden.se.

Det här var intressant läsning. Brittiska lärare förväntas alltså inte ge ut sina privata telefonnummer till elever och föräldrar. Det hade jag i och för sig inte förväntat mig heller. Jag har aldrig hört talas om att det sker någon annanstans än i Sverige.

I och för sig finns det väl telefonkataloger och motsvarigheter till Eniro även i Storbritannien och har man inte ett jättevanligt namn kan man förmodligen hittas i alla fall om den som letar anstränger sig lite.

I Sverige har det ju länge varit mer eller mindre regel att man lämnar ut sitt hemtelefonnummer. Jag har under de nio år jag var lärare aldrig gjort det. Jag gick dessutom en kurs via Lärarnas riksförbund medan jag sökte jobb och fick lite praktiska tips både för hur man söker jobb som lärare och hur man bör bete sig när man fått ett. Kvinnan som ledde den kursen sa bland annat att vi absolut inte skulle lämna ut något telefonnummer. Jag har också sluppit bli hittad på eniro, även om en förälder en gång avslöjade att hon försökt. Jag hade på den tiden ett av Sveriges vanligaste efternamn, och hon påpekade att det var ju inte så lätt att hitta i telefonkatalogen. Nu hör det till saken att jag inte ens stod med där, hemtelefonnumret har alltid stått på min man, så man måste veta både vad han heter och var vi bor för att hitta rätt.

Det intressanta i den frågan var ju dock att hon faktiskt hade tänkt att ringa hem till mig, på kvällstid, på vad som var min fritid och störa mig i mitt privatliv. Det den här kursledaren sa var att folk ofta resonerar som så att ”Lärare jobbar ju faktiskt hemifrån”. Ja, det gör vi, men det är bara vi som vet exakt när. Man vill inte bli sittande i telefon med föräldrar som ringer på helger och lov eller väldigt sent på kvällen. Man vill faktiskt inte bli sittande i telefon med dem hemma alls. Jag har vid ett tillfälle bestämt med en förälder att ta ett samtal efter arbetstid. Då bestämde vi en tid, jag ringde upp henne, hemifrån. Men aldrig att jag hade gett henne mitt privata nummer.

Det man skulle vilja fråga dessa föräldrar är ju om de ringer hem till sin läkare eller till bilmekanikern eller någon annan yrkesperson vars tjänster man använder sig av. Förmodligen inte. Där har man en spärr, men inte när det gäller lärare. För de jobbar ju hemifrån. 

En vän till mig, som är från Österrike, blev jätteförvånad när hon hörde talas om hur det fungerar i Sverige. I Österrike har lärarna en telefon- och besökstid en gång i veckan, då kan man ringa komma dit och prata.  

Visst har lärarna sin så kallade förtroendetid, som på en heltid motsvarar tio timmar utöver den tid man ska vara på skolan. Men den tiden kan man förlägga var man vill. Kanske väljer man att sitta kvar på jobbet två timmar varje dag och rätta och planera, och då har man faktiskt rätt till privatliv när man är hemma.

Som jag ser det är detta en bidragande orsak till att lärarjobbet ser ut som det gör. Gränserna mellan arbete och fritid suddas ut lite för mycket och man sitter till slut och pratar hela kvällarna om man har oturen att få de där gränslösa föräldrarna som ska ringa om precis allt, på alla möjliga tider.

Vi har nog en del att lära av Storbritannien (och Österrike) där.

LOT-avdrag – för lärare som offrar sig för framtiden | Jenny Strömstedt

LOT-avdrag – för lärare som offrar sig för framtiden | Jenny Strömstedt.

Tack för att sådant här skrivs! Ja, för så här är det verkligen. Jag känner att stressklumpen i magen kommer tillbaka bara jag läser de här raderna. Det som vi sagt så många gånger i personalrummen på de skolor där jag jobbat.

Nu har det ju kommit ett förslag om att slopa IUP:er och elände i åtminstone år 6-9. Det var inte en dag för tidigt. Slopandet av IUP:n var ju något som lovades redan inför valet 2006 om jag inte är helt ute och cyklar.

Visst har arbetsbördan för lärarna ökat de senaste åren, det har jag ju varit med och upplevt den hårda vägen. De sista två åren hade jag i alla fall en rektor som åtminstone såg och förstod det. Tidigare hade jag erfarenhet av skolledare som bara suckade och hänvisade till ”politiker”. Det jag inte förstod var varför Sveriges samlade skolledare inte är bättre på att stå bakom sin personal och protestera. Varför acceptera att dessa politiker får göra så här med skolan och se till att mer och mer av lärarens tid går åt till sådant som inte har med undervisning att göra? Att det är viktigare att läraren står i ett orienteringsspår eller i en blöt längdhoppsgrop på idrottsdagarna istället för att rätta prov, eller rastvaktar, kollar så att eleverna inte begår det stora brottet att ha keps i matsalen, planerar temavecka om något obskyrt ämne, genomför densamma, sitter i evighetslånga samtal med föräldrar om sådant som är förälderns ansvar… och så vidare längre än ni orkar läsa.

När man sedan skrivit dessa omdömen och IUP:er får man sitta i nya evighetslånga samtal via mail eller telefon med föräldrar som inte förstått, eller som ifrågasätter vartenda kommatecken. Sedan ska man dessutom ta ansvar för allt de små änglarna hittar på på fritiden.

Och sedan kommer rubrik efter rubrik i tidningarna om att resultaten sjunker och att Sverige ligger långt efter andra länder när det gäller kunskap. Ja, varför då, kan man ju undra?

Jag är oerhört glad att skoldebatten äntligen börjar omfatta även dessa frågor och inte bara lönen. Lönen är givetvis en viktig fråga, tro inget annat, men jag hade inte orkat jobba kvar på det sätt jag gjorde ens med 30 000 i månaden. Dygnet har nämligen inte fler timmar för det och ljudnivån i skolan är precis densamma, provrättning och lektionsplanering får inte mer utrymme mellan alla möten och rastvaktarpass bara för att min lön ökar. Tvärtom ökar prestationsångesten för att jag nu har så mycket pengar att jag inte får gnälla över att jag har mycket att göra…

(Sedan gör ju många det lite för lätt för sig genom att enbart skylla på nuvarande regering och skolministern i synnerhet. Det som många väldigt bekvämt glömmer, det är att denna förhatliga IUP infördes i januari 2006, när skolministern hette Ibrahim Baylan. Att den sedan inte försvann fort som attan när det blev en ny minister, det kan man självklart fråga sig, men det är tydligen lite för frestande att radera vissa bitar av historien när det passar.) 

Lärarnas arbetsbörda ökar mest

Lärarnas arbetsbörda ökar mest | Nyheter | Aftonbladet.

Förvånad? Inte jag i alla fall!

”Jag har lärt mig att hantera det och vågar strunta i vissa saker.” Så säger en lärare som citeras i artikeln ovan. Ja, så måste man göra för att överleva som lärare idag. Men ska det verkligen behöva gå så långt att man måste strunta i de arbetsuppgifter man är ålagd att utföra? 

Hur illa ställt är det?

Hur illa ställt är det med den svenska skolan?

Precis så här illa! Mer eller mindre i alla fall. Allt stämmer kanske inte in på alla skolor, men större delen av detta känner jag igen.

Helt underbart!

Superlärare?

M vill ha ”superlärare” på var tionde skola | Nyheter | Expressen | Senaste nytt – Nyheter Sport Nöje TV.

Tanken är väl i och för sig inte dum, men låt de ordinarie lärarna få vara lärare istället för att syssla med en massa administration, sitta i långa möten, etc. Ge tid till att förbereda och efterarbeta lektioner, samt rätta och följa upp elevernas arbete. Om man därtill minskar antalet elever i klasserna så att lärarna hinner med alla elever och faktiskt får möjlighet att se allas styrkor och svagheter, så klarar vi oss nog utan ”superlärarna” också.

Lägger man därtill att det tar alldeles för lång tid innan insatser sätts in mot stökiga elever, som tillåts förstöra för en hel klass i nästan ett helt läsår, trots att ämnesläraren hela tiden tar upp frågan med förälder, mentor och skolledning och till sist hotar att arbetsvägra innan det till sist händer något, så kanske vi också har ett svar på varför resultaten i klassen inte blir fantastiska. Om läraren får ägna all tid åt att se till att denna elev inte sitter och skriker rakt ut, springer runt och slår på övriga elever, hotar att hoppa ut genom fönstret (!) behöver man inte vara professor för att inse att det inte blir så mycket till undervisning. (Konkret exempel från min egen tid som lärare). Det handlar inte bara om att ta hand om den stökiga eleven utan om att värna om övriga elevers rätt att få ut något av lektionen.

Undrar om det inte är bättre att ta tag i sådana här saker än att sätta in ”superlärare”? Men vad vet väl jag, svikaren som valde att lämna yrket istället för att fortsätta kämpa i motvind…

Saker man inte borde kunna missa

Tjuvlyssnat.se » Hönan eller ägget?.

Om jag hade varit läraren här hade jag nog blivit lika ställd som när en av mina sjuor frågade – på fullt allvar – om Afrika var som Europa, ”alltså med en massa olika länder”, när vi gick igenom var i världen man talar franska och räknade upp länder som Senegal och Elfenbenskusten och några till i just Afrika. Jag är väl inte helt säker på när jag fattade att Afrika inte var ett land, men lågstadiet är väl en rimlig gissning.

Intressant var att ingen av de andra i klassen suckade eller kommenterade (vilket elever annars kan vara ganska duktiga på om någon ställer en fråga de tycker är korkad), så antingen var just dessa elever artiga eller så undrade de också.

OK, nu hör det kanske mer till allmänbildningen att känna till vad Afrika är och kanske till och med räkna upp några av länderna där, än att veta vad Twilight är, men å andra sidan finner jag det märkligt att en 16-åring inte har koll, även om hon kanske inte är någon bokslukare av rang.

Men ibland blir man som lärare lite ställd inför sådant som man tycker att elever i den aktuella åldern bör ha koll på. Det svåra är att inte visa att man tycker att de är okunniga, men ibland är det svårt att hålla ett totalt pokerface i sådana här situationer. Samtidigt kan jag nästan tycka att det i ett fall som det om Afrika här ovanför kan vara på sin plats med en liten markering om att det här är något som de bör veta i den åldern. Speciellt som de har kamrater, flera stycken på den aktuella skolan, som kommer från Somalia och Eritrea och även ett par stycken från just Elfenbenskusten och som talar just franska, funderar man inte över var dessa länder ligger?

Frågan är om jag inte är mer oroad över elevers brist på naturlig nyfikenhet på världen än på okunskap om någon viss detalj. Den senare är i alla fall inte så svår att rätta till.

Relaterat inlägg:

Mycket bra artikel

Tidningen Kulturen – nyhetstidning med kulturell prägel – Vem kan segla förutan vind vem kan ro utan åror?.

Ytterligare en sådan där bra och intressant artikel om problemen i skolan. Rätt lång, men mycket läsvärd!