Etikettarkiv: föräldrar

Har man inga bra argument får man nöja sig med dåliga… (del 2)

Bajsblöjan på brickan visar brist på respekt | Eva Franchell | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet.

Så var det dags för Eva Franchell att klaga på politiker igen.

Grejen är att allt hon skriver om är politikernas fel, regeringens i allmänhet och Jan Björklunds i synnerhet. I just det här fallet kan jag dock hålla med om att en del föräldrar beter sig som idioter, de där mailen hon citerar har jag också fått, men intressant nog är att de värsta av dessa fall kom under mina första år som lärare (minns det eftersom jag vet under vilka år jag jobbade på den skolan) och det var innan vi fick borgerlig regering. Så även om hon börjar bra med att ifrågasätta föräldrars agerande faller det när hon i vanlig ordning gör det till en ”politikernas fel”-historia.

Läs även detta.

 

Varför hitta på när barnen frågar?

Jag jobbar ju som några av er vet som vakt på en av Stockholms stora turistattraktioner.  Det kommer en hel del barnfamiljer, speciellt så här under skolloven. Många barn kommer också i sällskap med far- eller morföräldrar. Riktigt kul att folk tar sig tid att gå med sina barn på sådana ställen och allmänbilda dem lite. Det borde fler göra.

Något som jag och ett par kollegor funderat över handlar om det som ibland händer när barnen frågar föräldrarna (eller farmor/morfar etc) om saker de ser. Då finns ju ett par alternativ för de vuxna. Antingen vet man, och så svarar man, eller så tar man reda på det genom att fråga personalen, eller säga till barnet att fråga själva, vilket så klart är ännu bättre, med tanke på det här med social träning, etc. Dessutom lär sig barnen att sådana som vi inte bara är läskiga typer som blir arga om de råkar peta på något eller gå där de inte ska gå, utan att vi också är snälla och kan berätta saker barnen vill veta.

Det som händer är dock rätt ofta att inget av dessa alternativ används. Istället hittar den vuxna personen på något som de smäller i barnet, oftast helt uppåt väggarna. OK, det kan ju faktiskt vara så att man tror att man har rätt, och då är det ju förlåtligt, kanske, men i en del fall verkar det som om de bara hittar på något för att de inte orkar fråga eller för att de inte tycker att det spelar någon roll, barnet kommer ju ändå att glömma det så fort man kommit ut från stället ifråga. (Nu är det ju så att barn ibland har ett helt otroligt minne, jag kan komma ihåg saker mina föräldrar sa när jag var fem-sex år, så varför skulle inte de här barnen kunna komma ihåg vad farmor berättade när de var på det där jättespännande stället?)

Eller är det en fråga om att man tror att barnet ska tappa tilltron till ”Pappa/mamma/morfar som vet allt”? Skulle barnets världsbild rubbas av att man inte vet precis allt som barnet kan tänkas fråga om? Tror man att barnet tar skada av det? Eller är det pappa/mamma/faster som skadas av att inte längre vara fullkomlig i barnets ögon?

Snarare är det väl viktigare att barnen inser att de vuxna i dess omgivning faktiskt inte vet allt och att det faktiskt inte finns någon som kan förväntas veta allt? Och att det mesta faktiskt går att ta reda på?

Note to self | Fredrik Backman

Note to self | Fredrik Backman.

Fredrik Backman är riktigt kul, riktigt ofta.

Min kommentar:

Jag fattar precis, även om jag inte har några barn själv, tillräckligt tröttsamt att lyssna på alla föräldrar som ska berätta om hur överbegåvad just deras unge är, och att de är sååå oroliga för att h*n ska få tråkigt i skolan för att h*n redan kan läsa tjocka romaner och räkna ut andragradsekvationer när h*n bara är två och ett halvt. Blir nästan rädd att skaffa barn, tänk om min unge inte kan läsa innan h*n börjar skolan eller inte kan citera Shakespeare i original innan h*n börjar med engelska så att jag får tjata på läraren som knappt har tid med planering som det är att ta fram svårare uppgifter till just mitt lilla geni. *morr*

Missförstå mig rätt, självklart borde barn som är snabba i sin kunskapsutveckling eller av annat skäl ligger före i något visst ämne (t.ex. språk för att man bott utomlands) få svårare uppgifter än sina kamrater. Det är självklart. Tyvärr är det inte alltid möjligt i dagens skola, hur gärna vi än vill. Har man en elev i en klass, som ska ha svårare uppgifter och andra prov än resten av klassen, blir det som att planera för ytterligare en klass, trots att det bara handlar om en elev. Men visst vill jag, det är buskul att ha elever som ligger på en riktigt hög nivå. Men det är en extra stressökning vid varje planeringstillfälle, för vad hittar jag på till henne/honom idag då, när jag knappt hinner planera den ordinarie undervisningen. Så visst VILL jag, det är inte det det är frågan om. Men där jag skulle vilja ha tid att sitta ned med den eleven själv och låta henne/honom få dessa efterfrågade utmaningar, där hinner jag inte med, utan den eleven tvingas till självstudier på ett sätt som kanske inte passar alla.

Men tillbaka till ämnet – det verkar vara någon sorts tävlan bland föräldrar om att ha det smartaste, snabbaste, högst utvecklade barnet. Man ser ned på föräldrar som inte köper tillräckligt ”pedagogiska leksaker”. Ibland undrar man om de sitter hemma och försöker få ungarna intresserade av allt det här för att kunna skryta sedan.

Och ja, jag skriver ”h*n” och nej, jag tänker inte skriva det ord som du just sitter och tänker börja föreslå i kommentarsfältet. Den dag jag gör det hugger jag av mig fingrarna!