Kommentera vad andra äter – eller låta bli?

19 Struggles Only Picky Eaters Will Understand.

Ett par länkar som den här ovan har cirkulerat på Facebook sedan igår.

Jag var definitivt en ”picky eater” när jag var liten, idag äter jag det mesta, men precis som de flesta har jag en del saker som jag bara inte klarar av. Det är nog rätt få som äter precis allt. Det finns mycket som jag äter av artighet om jag blir bjuden på det, men som jag inte skulle få för mig att köpa hem och laga själv.

Det här är nog inte så konstigt eller ovanligt, men det leder mig in på något relaterat som jag tänkte säga något om. Öppna länken ovan och bläddra ner till nummer 13. Fortsätt sedan läsa.

Klar? Då kör vi!

Det här med vad man äter eller inte äter på jobbet verkar vara något som folk tycker sig ha rätt att kommentera i all evinnerlighet.

När jag började jobba som lärare tog jag för vana att inte äta i skolmatsalen med eleverna, även om vi åt väldigt billigt (på min sista skola åt vi till och med gratis), eftersom jag behöver ha lugn och ro när jag äter och inte behöva hålla koll på att det inte blir matkrig eller att någon skulle begå vad som fortfarande, år 2015, är den värsta dödssynd du kan tänka dig, nämligen att ha *trumvirvel* KEPS på sig i matsalen! (Herregud, bara tanken på att någon skulle ha på sig en keps i matsalen gör mig så skakis att jag knappt kan fortsätta skriva!!) 

Nej, förlåt, nu glider vi ifrån ämnet. Mat, var det!

Dessutom var jag vid den här tiden så stressad över jobbet att jag knappt hade ro att äta alls. Jag blev ju trots allt hungrig, så det hände att jag sprang över till Pressbyrån på andra sidan gatan och köpte korv för att dämpa den värsta hungern. Det här var ju absolut inte bra, men jag hade heller inte ork att laga lunchlådor och ta med, så till slut bestämde jag mig för att fil och flingor skulle kunna funka. Jag blev inte illamående av det, jag behövde inte värma något och krångla, bara att äta, liksom.

Sagt och gjort, jag inhandlade fil och flingor och den veckan var det dags för kommentarer. Den som stod för dessa var en i andra fall väldigt trevlig kollega, men en typisk representant för en kategori lärare jag blir lite tokig på. Vi pratar om en medelålders, oftast kvinnlig, lärare som utsett sig till hela världens förälder och moralpredikare, som måste tala om för alla, både elever och kollegor, hur allt ska vara. Jag kan tala om att jag blev tokig på sådana redan när jag själv var elev.

Första dagen med min nya ”diet” åt jag ganska tidigt, jag gick ju upp vid sex och åt frukost, så vid tio-halv elva var jag hungrig. När jag är hungrig vill jag äta, vad klockan är spelar inte så stor roll.

”Det var tidig lunch!” var det första kollegan sa när hon kom in i personalrummet. Jag brukar börja med ”Hej!”, men det är ju jag, det. Eftersom jag är den jag är har jag svårt att ignorera saker utan kände mig tvungen att förklara varför jag åt så tidigt. Egentligen borde man inte ens besvara sådant där.

Någon annan dag hade jag köpt Start-flingor, som jag tycker är goda och framför allt mättande. Då kommer samma kollega in igen. ”De där flingorna är det ju mest socker i av alla!” Det jag borde ha gjort här, om jag bara inte hade varit så rädd att stöta mig med folk, var att hämta ett paket strösocker och hälla på lite och säga ”Jaså, jag tycker att det behövs lite mer!” Förmodligen hade poängen inte gått hem.

Det jag hade kunnat göra hade varit att förklara att alternativet hade varit att inte äta alls, alternativt köpa korv med bröd och äta på stående fot utanför Pressbyrån.

Till slut blev jag nästan rädd för att äta i personalrummet för att jag inte orkade med att höra kommentarer om vad och när jag åt.

Sammanfattningsvis: Du har inte med att göra vad andra äter eller inte äter, eller när de gör det. Du har heller inte rätt att få veta varför en person inte vill äta en viss sak. Man vill kanske inte sitta och redogöra för allergier, fobier, eller vad det nu kan vara. Jaha, så jag äter inte svamp/kött/oliver/annat, trots att du tycker att det är gott? MEN SKIT I DET DU och ät det du vill äta, ge sjutton i mig!

Det enda man möjligen kan få säga om någon annans mat är att det ser gott ut, luktar gott eller något sådant. Låt bli att säga något annat. Kan vi enas om det? Tack.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s