Inte lätt alla gånger…

Häromdagen kom jag att tänka på några situationer från när jag var liten, om hur svårt jag ibland hade att förstå att vissa ord kunde betyda flera olika saker eller att samma sak kan kallas för olika saker. Jag har en känsla av att det är ett ganska viktigt steg i språkutvecklingen att bli medveten om de sakerna.

Till exempel minns jag att jag inte förstod vad det var för ”paket” mormor pratade om när vi var i affären. Paket fick man på julafton och till födelsedagen, fint inslagna med krulliga snören. Ändå var det ett himla prat om paket varje gång vi var på ICA. Inte såg jag några paket. Det handlade alltså om paket som i ”ett paket flingor”, eller ”ett paket russin”, eller något sådant. Men jag fick det bara inte att gå ihop.

Sedan kom vi till kassan och lade upp all mjölk, frukt och annat vi hade plockat ihop i korgen. Mormor förklarade att damen i kassan skulle ”slå in” sakerna. Men inte gjorde hon det! Hon blippade bara lite på sin kassaapparat och skickade iväg varorna på bandet så att vi kunde packa ihop dem. Jag väntade alltid på att hon skulle slå in dem och göra fina paket av dem. Kanske det kunde vara svaret på gåtan med alla paket som vi skulle kunna hitta i affären…

Samtidigt kan det också bli jobbigt när man som liten har förstått det här med dubbelbetydelser, men de vuxna inte har förstått att man förstått, utan tolkar en bokstavligt. Lite knepigt att förklara hur jag menar, men jag ska försöka. Ibland använder man ju ordet ”springa” i betydelsen ”fara runt, stressa omkring”. Säger man ”Han sprang och letade efter boken”, menar man ju inte att han sprang, rent bokstavligt, utan att han gick runt och letade, förmodligen lite snabbare än om han hade varit ute och promenerat. Jag hörde ibland vuxna säga att folk ”springer och ringer på dörrar”, kanske handlade det om Jehovas Vittnen eller försäljare eller något. Inte heller de ”sprang” ju bokstavligen, vilket jag förstod.

Jag fattade rätt snabbt att det där ”springa” kunde betyda att man for runt och letade eller hade bråttom eller bara gick runt och ringde på dörrar eller så. Det var inte alltid ”springa” betydde ”springa” så som man gör om man har riktigt bråttom till bussen eller deltar i ett OS-lopp.

Ett par gånger minns jag att jag försökte använda ”springa” i den betydelsen. (Och ja, det är alltså något jag verkligen minns, även om jag inte minns exakt var vi var eller vad vi skulle göra). ”Jag orkar inte springa runt [och göra vad det nu var]”, sa jag. ”Men vi kan gå”, blev svaret glatt. Jag försökte med mitt begränsade barnordförråd förklara att jag menat ”springa” så som de själva använde det, men lyckades visst inte.

Apropå Jehovas Vittnen minns jag ett annat tillfälle när mamma var irriterad över att ett par sådana hade ringt på vår dörr. Hon berättade detta för pappa eller mormor och jag frågade så klart vad det var för några konstiga typer. ”De springer(!) och ringer på hos folk och frågar om de vill bli JV”, svarade mamma. Det var ju det enklaste sättet att förklara det för ett barn på 4-5 år, som inte fattat det där med Gud och religioner och sådant. Vad skulle man annars säga, liksom? Hur som helst föreställde jag mig hur två personer kom till en dörr, ringde på, frågade den som öppnade om han ville bli JV, han svarade glatt ja, klev ut genom sin dörr och följde med. Sedan gick de från hus till hus och blev fler och fler. Konstigt nog frågade jag mig inte vad det skulle vara bra för. Men underligt var det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s