Etikettarkiv: ord

Inte lätt alla gånger…

Häromdagen kom jag att tänka på några situationer från när jag var liten, om hur svårt jag ibland hade att förstå att vissa ord kunde betyda flera olika saker eller att samma sak kan kallas för olika saker. Jag har en känsla av att det är ett ganska viktigt steg i språkutvecklingen att bli medveten om de sakerna.

Till exempel minns jag att jag inte förstod vad det var för ”paket” mormor pratade om när vi var i affären. Paket fick man på julafton och till födelsedagen, fint inslagna med krulliga snören. Ändå var det ett himla prat om paket varje gång vi var på ICA. Inte såg jag några paket. Det handlade alltså om paket som i ”ett paket flingor”, eller ”ett paket russin”, eller något sådant. Men jag fick det bara inte att gå ihop.

Sedan kom vi till kassan och lade upp all mjölk, frukt och annat vi hade plockat ihop i korgen. Mormor förklarade att damen i kassan skulle ”slå in” sakerna. Men inte gjorde hon det! Hon blippade bara lite på sin kassaapparat och skickade iväg varorna på bandet så att vi kunde packa ihop dem. Jag väntade alltid på att hon skulle slå in dem och göra fina paket av dem. Kanske det kunde vara svaret på gåtan med alla paket som vi skulle kunna hitta i affären…

Samtidigt kan det också bli jobbigt när man som liten har förstått det här med dubbelbetydelser, men de vuxna inte har förstått att man förstått, utan tolkar en bokstavligt. Lite knepigt att förklara hur jag menar, men jag ska försöka. Ibland använder man ju ordet ”springa” i betydelsen ”fara runt, stressa omkring”. Säger man ”Han sprang och letade efter boken”, menar man ju inte att han sprang, rent bokstavligt, utan att han gick runt och letade, förmodligen lite snabbare än om han hade varit ute och promenerat. Jag hörde ibland vuxna säga att folk ”springer och ringer på dörrar”, kanske handlade det om Jehovas Vittnen eller försäljare eller något. Inte heller de ”sprang” ju bokstavligen, vilket jag förstod.

Jag fattade rätt snabbt att det där ”springa” kunde betyda att man for runt och letade eller hade bråttom eller bara gick runt och ringde på dörrar eller så. Det var inte alltid ”springa” betydde ”springa” så som man gör om man har riktigt bråttom till bussen eller deltar i ett OS-lopp.

Ett par gånger minns jag att jag försökte använda ”springa” i den betydelsen. (Och ja, det är alltså något jag verkligen minns, även om jag inte minns exakt var vi var eller vad vi skulle göra). ”Jag orkar inte springa runt [och göra vad det nu var]”, sa jag. ”Men vi kan gå”, blev svaret glatt. Jag försökte med mitt begränsade barnordförråd förklara att jag menat ”springa” så som de själva använde det, men lyckades visst inte.

Apropå Jehovas Vittnen minns jag ett annat tillfälle när mamma var irriterad över att ett par sådana hade ringt på vår dörr. Hon berättade detta för pappa eller mormor och jag frågade så klart vad det var för några konstiga typer. ”De springer(!) och ringer på hos folk och frågar om de vill bli JV”, svarade mamma. Det var ju det enklaste sättet att förklara det för ett barn på 4-5 år, som inte fattat det där med Gud och religioner och sådant. Vad skulle man annars säga, liksom? Hur som helst föreställde jag mig hur två personer kom till en dörr, ringde på, frågade den som öppnade om han ville bli JV, han svarade glatt ja, klev ut genom sin dörr och följde med. Sedan gick de från hus till hus och blev fler och fler. Konstigt nog frågade jag mig inte vad det skulle vara bra för. Men underligt var det.

Magdröm, snörpligt, fördödande.

Magdröm, snörpligt, fördödande. Fler nattuttryck | På svenska.

Här är ett blogginlägg jag just hittade, det handlar om ord som missuppfattas, kanske för att man inte riktigt förstår alla led i det, utan omtolkar det som man tycker att det låter, eller borde vara.

De flesta av dessa var nya för mig, men det räcker att läsa lite på Familjeliv för att inse att det finns gott om vuxna människor som missförstått en hel del ord. Kul att läsa en riktigt utförlig genomgång av en del av orden här.

Den här bloggen ska jag nog kika in till igen.

Vad är ett ord?

GLOBAL språkglädje: Det är inte jag som är galen.

Blogginlägget ovan handlar om att komma på att ord man fått för sig att man själv (eller någon annan) hittat på, och sedan kommer på att det faktiskt används av fler personer.

Så när blir ett ord ett ord? Kan man egentligen säga ”Det där ordet finns inte?” om sådana man hittat på alldeles själv? Om jag har gett det en betydelse och använder det, så är det väl ett ord? Eller krävs det att ett visst antal personer kommer överens om att det faktiskt är ett ord för att det ska ”räknas”? Är det inte ett ord förrän det kommer med i officiella ordlistor?

I senaste numret av Språktidningen fanns en insändare av en person som kommenterade något som skrivits i förra numret (som jag inte hittar just nu och därför inte kan citera), tydligen hade det handlat om vad man kallar tårvätskan som man gnuggar ur ögonen på morgonen. I den här insändarskribentens familj kallade man det tydligen för ”en sov”, eller ”en ögonsov”.

När personens lillebror gick i skolan hade hans lärare tydligen protesterat mot att ”sov” skulle vara ett substantiv, vilket det ju blir om man använder det enligt ovan. Läraren beskrivs därför i insändaren som ”trångsynt”.

Jag tror att alla familjer (eller kompisgäng, eller andra konstellationer av människor som lever tillsammans eller umgås väldigt tätt), skapar sig dessa ord och uttryck som bara förekommer bland just dessa personer, och som är helt självklara för dem, men inte alls blir begripliga för någon annan. Jag vet att vi hade ett antal hemma när jag växte upp. Man hittar på ord om man behöver ett ord för något, eller så börjar man helt enkelt kalla något för ett speciellt ord, även om det finns ett etablerat som fungerar lika bra. Det kan ha sitt ursprung i en felsägning eller något väldigt internt skämt. (Eftersom pappa läser det här kan jag ju påminna om ”bagarbagen”, till exempel 😉 Ingen annan kommer att fatta, det kan jag slå vad om.)

Men jag tycker nog att det är att gå lite långt att kalla läraren ”trångsynt” för att hon inte tyckte att ”sov” var ett substantiv. Det tycker nämligen inte jag heller att det är. Jag kan gå så långt som att säga att barnet (med familj) ifråga använde ordet som ett sådant, och att det då måste betraktas som ett substantiv, men att det inte var ett vedertaget ord och att han inte skulle räkna med att bli förstådd om han använde det utanför familjen. Så hade nog jag bemött det om det varit jag som var läraren. Därmed skulle vi också ha kunnat leda in diskussionen på vad som egentligen är ett ord och hur ett ord uppstår. Det brukar kunna bli ganska roligt, och eleverna brukar faktiskt tycka det också.

Klackskor?

Jag blir alltid så fascinerad när jag hör vuxna människor prata om ”klackskor”. I de flesta fall avses ju här skor med hög klack, men i princip alla skor har ju en klack, även om den är låg. Jag har lite svårt att inte fnissa när en vuxen människa pratar om att hon har ”klackskor”. OK, de Converse jag knatar runt i nu har faktiskt ingen klack, precis som de flesta gympaskor, men jag har haft åtskilliga par låga skor med klack. Alla skor med klack är klackskor, men klacken kan vara allt från några millimeter till jättemånga centimeter.

Dagens fråga till Magdalena Ribbing handlar en person som ska på bröllop och undrar: ”Klänningen är ljust beige och då undrar jag om vita klackskor och vit väska går att ha till?” Jag utgår ifrån att personen menar att skorna ifråga är högklackade och att hon inte frågar om hon kan ha ett par skor med klack, eller om hon ska komma i gympaskorna…

Högskoleprovet – meningslöst för mig

Idag såg jag på Facebook att flera av mina vänner skrivit högskoleprovet. Det gjorde jag 1995 och 1996, då såg provet lite annorlunda ut än idag, det gjordes ju om nyligen, förra året om jag inte minns helt fel.

Nyss såg jag att man kunde göra ordtestet på expressen.se. (även på svd.se och dn.se) Det brukar jag alltid testa, det gick så här:

Jag brukar ha högst två fel på det här testet, det är faktiskt ganska lätt. De gångerna jag skrev det riktiga provet hade jag två fel vid varje tillfälle, tror jag.

Att läsa på högskolan innebär att man måste kunna ta till sig stora mängder text på ett ofta inte helt lättillgängligt språk. För ett par år sedan läste jag en intervju med en kille som just gjort provet och som tyckte att det var rätt onödigt med det här ordtestet. ”Det var ju jättekonstiga ord”. Jag vet inte om jag tycker att de här orden var speciellt ”konstiga”. Även om du aldrig kommer att stöta på just de här 20 orden på just din utbildning, kommer du att möta andra ord på ungefär samma nivå. Om du klarar detta test har du alltså ett tillräckligt brett ordförråd för att kunna ta till dig de texter du kommer att läsa på utbildningen.

För mig är det helt meningslöst att göra provet. Varför då, undrar ni? Jag hade ju alla rätt på ordtestet. Ja, det hade jag. Men jag skulle inte ens ha tio rätt på matten, och mattedelen har utökats i det nya provet. Sista gången jag skrev det hade jag två fel på orden, två på engelskan, tre eller fyra på läsförståelsen (som jag tycker är knepig för att jag läser lite för sakta och noga för att hinna med), fem rätt på matten. Alltså kommer jag inte upp i ett slutresultat som är något att ha.

Så om jag inte hade haft tillräckliga gymnasiebetyg hade det alltså varit meningslöst för mig att försöka komma in med hjälp av högskoleprovet eftersom jag inte är något mattegeni. Jag blev med nöd och näppe godkänd på matte B i gymnasiet och C-kursen funderade jag inte ens på att läsa.

Jag har läst på högskolan i totalt sju år, i olika omgångar. Av de kurser jag läst har i princip samtliga varit språk i någon form, plus tre terminer pedagogik och en termin konstvetenskap. Ingenstans har jag behövt kunna räkna ett smack. Men högskoleprovet hade inte varit någon hjälp för mig om jag behövt det för att komma in.

Det jag skulle vilja se är anpassade högskoleprov för olika typer av utbildningar. Ha gärna kvar ett allmänt, för de personer som inte är säkra på vad de vill göra, men ha olika prov för andra, vet jag att jag vill söka en språkutbildning, låt mig då göra ett prov som testar de kunskaper jag behöver där.

OK, nu vet jag att det kommer att komma invändningar som säger att matte handlar om att visa att man kan tänka logiskt, lösa problem, etc. Absolut, jag säger inte emot, men det faktum att jag tagit mig igenom åtskilliga språkkurser, och inte bara på grundnivå, talar väl för att jag inte är helt bortkommen, då grammatik också handlar om att kunna analysera och lösa problem, om än av annan natur än de matematiska problemen.

Så gör prov för alla typer av utbildningar, så att man kan visa att man kommer att klara just den utbildning man vill gå och låta bli att kasta bort pengarna som provet kostar på att sitta och misslyckas på matteuppgifter man ändå inte kommer att stöta på när man väl påbörjar utbildningen.

Chokladboll? Eller vad heter det?

Läste just denna tråd på familjeliv.se. Jag vet att det råder delade meningar om vad dessa bollar ska kallas och jag kan hålla med om att det var dumt av läraren att använda det, det kan inte ha gått någon förbi att det kan upplevas som negativt. Det finns ju dessutom fullgoda alternativ till ordet ”negerboll”, så man måste inte använda det.

Jag tänkte inte låta detta inlägg bli ytterligare ett bidrag till debatten om ordets vara eller icke-vara, det har så många gjort före mig, både bättre och sämre, men  jag blev lite fundersam kring inlägg nummer 10 i tråden, där man kan läsa följande:

”Ge dig TS*. Nu är ni bara fjantiga. Majoriteten använder ordet negerboll.”

Är det verkligen så att ”majoriteten” använder det ordet? Jag tycker snarare att man hör ytterst få använda det idag. När jag var liten var det absolut vanligare, men jag har väldigt svårt att tro att ”majoriteten” säger ”negerboll”.

För lite statistik, kan ni inte svara på de här frågorna? (Det verkar som om jag fick ett ”annat”-alternativ för mycket, men det verkar inte gå att ändra…)

*Trådstartaren

Varnlig?

varnlig – Sök på Google.

Jag kom att tänka på att ordet ”vanlig” faktiskt snarare uttalas ”varnlig” och fick för mig att googla på det, för att se om det faktiskt finns folk som stavar det så också. Det gör det, över 5000 träffar fick jag. Satt och försökte säga ordet utan att det där lilla r:et smög sig in, men det går nästan inte, får faktiskt anstränga mig för att säga ”vanlig” och inte ”varnlig”.

Dagens lilla språkfundering 😉