Varför engelska?

Det här inlägget har jag gått och funderat på i ett par dagar, men inte haft tid, ork och möjlighet att skriva det förrän nu.

Jag hittade denna artikel i SvD, om att konstnären Caravaggios kvarlevor ska visas upp innan de begravs. När han dog begravdes han i en anonym grav och hittades först helt nyligen.

När jag läste konsthistoria för en halv evighet sedan hade vi en lärare som var väldigt insnöad på just Caravaggio, och ägnade en hel föreläsning åt att berätta om hans spännande liv.

Artikeln i SvD är ganska kort, och berättar egentligen inte mer än att kvarlevorna hittats och att de kommer att visas upp. Till artikeln hör även två bilder. Den ena ser ut så här och har följande bildtext:

För er som tycker att det är svårt att läsa står det alltså: ”Carvaggios (sic!) målning The Taking of Christ”

Det var här jag började komma med invändningar. Varför presenteras målningen med en engelsk titel? Konstären var italienare, så rimligen borde målningen ha sin italienska titel, ”Cattura di Cristo”. Tycker man att det blir krångligt kan man googla lite och få reda på att den på svenska kallas ”Judas kyss”.

Nu är det väl så att artikelförfattaren inte riktigt orkade googla efter det, och jag kan väl hålla med så långt som till att det tog ett tag innan jag faktiskt hittade någon svenskspråkig sida som nämner denna målning.

Men det ser onekligen lite märkligt ut att i en artikel i en svensk tidning använda en engelsk titel på en italiensk målning. Det känns som att ”gå en omväg”, på något sätt. Ofta rör det sig i sådana här fall om översättningar av engelska artiklar och då brukar det kunna bli lite hur som helst, tyvärr, för antingen bryr sig inte artikelförfattaren, alternativt tycker h*n att ”alla fattar väl engelska”, alternativt helt enkelt tror att det på något sätt ser bättre ut på engelska. En sorglig inställning till det egna språket, tycker jag.

Visserligen var Caravaggio under en period verksam på Malta, som ju idag är officiellt engelskspråkigt, men det är i så fall den enda koppling jag kan se, och den är faktiskt mer än lovligt långsökt.

Jag är inte alltid så bra på att sätta ord på vad jag tycker, så därför är det bra när någon annan sätter ord på det åt mig. Det gör i det här fallet Mikael Parkvall, i sin bok ”Lagom finns bara i Sverige – och andra myter om språk”, som jag läste i våras och bloggade om här.

Parkvall säger följande i kapitel 6 – ”Alla kan väl engelska?”: (Fetstilen i ett par meningar är gjord av mig)

”Vi har väl alla våra käpphästar som vi reagerar starkare på än vad vi egentligen borde. En av mina som varje gång det inträffar får mig att gå bananer är när journalister och andra i en svensk kontext återger utländska företeelser på engelska, vilket mitt konspirationsteoretiska jag tolkar som just ett belägg för inställningen att det som inte är på engelska är inte är På Riktigt.

Ett exempel från härförleden är Dagens Nyheters skildring av en rundresa i Kina, där man bland annat besökt platser som ”Three Gorges”, ”Oxbow Lake” och ”Shennong Stream”. Texten är alltså på svenska, och besöket gällde ett icke engelsktalande land – så varför engelska namn? Jag blir varje gång lika nyfiken på att kika in i vederbörande journalists huvud för att se vad som egentligen pågår där. Min spontana reaktion när jag hör om det israeliska ”Labourpartiet” eller om att ”Yalu River” utgör Nordkoreas nordgräns (jodå, autentiska exempel) är något i stil med ”Jösses, karln rapporterar från Långtbortistan, och har i sin gin-och-tonic-sippande hotellobbytillvaro inte ens märkt att han inte befinner sig i ett engelsktalande land – vilken tilltro kan jag då fästa vid hans rapporter i stort?” Eller har journalisten faktiskt noterat att han inte är omgiven av amerikaner? Men varför i så fall använda engelska namnformer? Det enda svar jag kan föreställa mig är att ”Nu skriver jag från Utlandet, och då måste jag naturligtvis använda Det Utländska Språket”.

Liknande exempel är inte svåra att hitta – i utlandsreportage i Dagens Nyheter under de senaste två åren rapporteras om Jacabamba Valley i Peru, Mount Merapi i Indonesien och Mount Lebanon i Libanon, och man kan också berätta att valutan på Nederländska Antillerna heter Netherlands Antilles guilder, liksom att man 1663 i Antwerpen grundade The Royal Academy of Fine Arts*. Konkurrenten Svenska Dagbladet besöker floden Danube i Serbien, torget Tribunka Square i Somalia /…/ och vet att berätta att ryssarna varje år firar Victory Day till minne av segern i andra världskriget. Och SVT anser att Japans högsta berg heter Mount Fuji. Inget av dessa länder är – ens officiellt – engelskspråkigt.

/…/

Att döma av medierapporteringen heter också den Beethoventrudelutt som är inofficiell nationalsång för EU ”Ode to Joy”** (Beethoven var tysk, inte amerikan)…”

På något sätt blir det så larvigt. OK, de flesta svenskar har någorlunda god koll på engelska för att kunna fatta vad målningens titel betyder, och det är givetvis bra att vi lär oss engelska och klarar oss på det vi lärt oss, men varför inte använda vårt eget språk i sammanhang där engelska inte har något med saken att göra?

*Och Caravaggio kallade sin målning ”The Taking of Christ”. Självklart. Eller nåt.
**Vilket är helt i linje med bildtexten ovan.

 

UPPDATERING: Googlade lite och hittade detta som Mikael Parkvall tydligen skrivit till DN och som finns publicerat på Språkförsvaret.

3 svar till “Varför engelska?

  1. I exemplet med Caravaggio-bildtexten kanske man skall vara försiktig med att skylla på artikelförfattaren. Det är väl kanske inte helt givet att det är han som valt eller satt dit bilden.

    Sedan tillkommer ju just den där aspekten att det kanske varit svårt att lokalisera den korrekta svenska titeln. Som skribent vill man kanske inte riskera att hitta på en ny svensk titel ifall en mer vedertagen redan existerar (och det stör mig ngt djävulusiskt om folk gör det (om de inte anger att det är deras översättning) och det fungerar ofta illa som referens då också).

    Nå, så varför inte ta den italienska titeln? Personligen tycker jag väl att man skulle kunna göra det med en tentativ svensk översättning inom parentes. Men om man inte använder den extra översättningen där, så blir ju referensen med ens mindre tydlig eftersom svenskar i varje fall förstår engelska bättre än italienska överlag.

  2. Sedan, förresten, vad gäller att använda engelska på kinesiska ortsnamn… vill minnas att Kina faktiskt är det land i världen med flest antal engelsktalande människor i, så en viss logik kanske ändå kan anföras där. 😉

  3. Pingback: Här är världens mest fotograferade platser | Gealachs Blogg

Lämna en kommentar