Censur i barnböcker

Jag skrev ju för ett tag sedan att jag kände att jag blivit snällare i mina blogginlägg, att jag inte hade så mycket åsikter längre. Nu har jag massor. Lite av ett sammanträffande är att jag igår kväll satt och läste min gamla blogg och dök på det här inlägget – Vem är det som blir rädd – egentligen?

Nyss gick jag in på SvD och hittade en artikel om att barnboksförfattare känner sig censurerade. Och de inte bara känner sig, de BLIR censurerade, så att det skriker om det.

”Svordomar, ensamma barn och alkohol har blivit tabu – då säger redaktörerna ifrån, av rädsla för ängsliga föräldrar”

Det här är väl en naturlig följd av det ökande ”curlandet” av barn i andra sammanhang, kan jag tänka mig. Jag tror inte att det finns ett barn som inte hört någon säga ”fan”, eller ”jävlar”, dessa svordomar är inte ens speciellt grova idag. Jag hoppas i så fall att dessa ”ängsliga” föräldrar som skulle komma på tanken att klaga på en bok aldrig slänger ur sig någon enda liten svordom så att barnen kan höra det.

Och när det gäller alkohol handlar det väl helt och hållet om hur ämnet hanteras i boken?

”Inger Brattström berättar hur hon i en av sina senaste ungdomsböcker tvingades ändra i stycket där en 16-årig nazist hämtar en öl i kylskåpet.

– Det passade sig inte att han som var så ung drack öl! Men så ser ju verkligheten ut, inte minst i sådana kretsar som den här killen rörde sig i. Det är löjligt att tro något annat. Ändå fick jag ändra till att han gick och tog en lättöl”

Här pratar vi inte ens om en barnbok, utan om en ungdomsbok. Jag tror inte att en enda av mina elever (tonåringar) skulle köpa tanken på att den här nazistkillen skulle gå och dricka lättöl. Nu har jag inte läst boken ifråga, men jag har mycket svårt att tro att lättöl passar in i sammanhanget. Istället ska en karaktär som förmodligen inte är speciellt laglydig eller ”politiskt korrekt” i övrigt hålla sig till lättöl, eftersom lagen säger att han inte får dricka något starkare. Skulle inte tro det, va?

”Viveca Lärn berättar att hon funderar på att sluta skriva barnböcker.

– De unga redaktörerna är så politiskt korrekta. Jag fick inte ens skriva att gubbar satt och rökte på kafé i Milano i ”Ludde gör en Zlatan”.”

Ok, nu ändrar det förmodligen inte berättelsen att gubbarna fick fimpa sina cigaretter för att redaktören skulle känna sig nöjd med sitt arbete. Men detta är inte heller en bok som riktar sig till de allra minsta, och alla ungar har sett en cigarett. De vet att det inte är bra att röka, precis som alla vuxna som röker egentligen också vet det.  Rökandet på kaféet bidrar till beskrivningen av miljön, det blir en realistisk skildring av hur det är på ett kafé i Milano.

”Annika Nasiell, chefredaktör på Barnens Bokklubb, bekräftar bilden av att utmanande barnböcker inte är kommersiellt gångbara. Om hennes bokklubb väljer en bok med svordomar som månadsbok är det fler som returnerar den än annars.

– Det är så mycket som dagens föräldrar reagerar på. Man vill inte oroa barnen, det får inte vara något farligt och helst inte för mycket magi för ”det finns ju inte i verkligheten”, säger Annika Nasiell till Vi Läser.”

Alltså – vad är det för fel på de här föräldrarna? Vad är det för bomullskokong de lindar in sina ungar i? Returnerar man verkligen en bok för att någon råkar säga ”fan”? (Rätta mig om jag har fel, men jag har svårt att tro att de här böckerna innehåller några ord som k*khuvud, f*a eller något i den stilen.) Om man nu är så ängslig som de här föräldrarna verkar vara, då får man väl ta ett allvarligt samtal med sitt barn och säga att ”Bara så att du vet, lille Chewin, så får man absolut inte säga, och det är därför du alltid har öronskydd på dig när vi är ute.”

Och magi? Vad är det för fel med lite saga och fantasi? Ska vi gå tillbaka till 70-talets svartvita fotoberättelser om Stina som följer med pappa till posten? Det går säkert bra, så länge man redigerar bort ortens a-lagare från bänken utanför posten. Det finns kanske ett skäl till att böcker som Harry Potter och alla liknande berättelser som ”poppat upp” efter dem, blir storsäljare. Det kommer fler och fler fantasyböcker för barn hela tiden, många är helt underbara, jag läser dem gärna själv och önskar att de kommit ut när jag var elva istället för nu.

Avslutar med ett citat till, Ulf Starks kommentar som avslutar artikeln är rätt klockren: ”- Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig.”