Etikettarkiv: Valletta

Malta dag 4

Skrivet 3 mars

Den här morgonen hade vi funderingar på att åka till Gozo med samma sorts sightseeingbuss som vi åkte med i förrgår. Det kommer vi istället att göra imorgon, eftersom vi borde ha varit uppe lite tidigare för att hinna med ordentligt.

Istället promenerade vi ned till den dagliga gatumarknaden på Merchants’ Street, där vi handlade ett par fina dukar till vardagsrummet och jag hittade några riktigt praktiska små tygkassar, som ligger inrullade i en påse, som i sin tur ser ut som små rosor som man kan ha som väskdekorationer. Alltså har man alltid med sig en extra kasse! Vansinnigt smart, tyckte jag, och köpte två stycken.

Sedan gick vi för att titta på en liten kyrka som jag upptäckte igår kväll medan vi promenerade runt och väntade på att restaurangen där vi bestämt oss för att äta middag skulle öppna. Kyrkan låg på en liten tvärgata och jag hade nog inte tänkt på att den fanns om det inte varit för att porten var öppen och det var gudstjänst. Jag kikade in lite försiktigt genom innerdörrarna, men ville inte gå in och störa. Jag har ju inte så förtvivlat mycket på en gudstjänst att göra, och speciellt inte om den är på maltesiska. Hur som helst, jag kunde i alla fall se att taket hade väldigt häftiga dekorationer och en spännande färgsättning i vitt och ljusblått. Det ville jag titta närmare på, och idag kunde vi komma in och titta. Lite extra roligt att se en kyrka som inte är en av de stora som guideböckerna skriver om. Vi gick runt en bra stund och fotade bland annat en vansinnigt vacker Mariastaty.

Alltså, jag måste erkänna en sak, mina vänner. Jag gillar katolskt kitsch! Nej, jag tänker inte dekorera mitt hem med det, men jag kan uppskatta det, för även om vi skrattar lite åt allt blingbling och tycker att det är överdrivet, så finns det ändå en sorts värme i det, som jag tycker saknas i våra kyrkor hemma i Sverige. Jag gillar det här med de elektriska ljusen man kan tända framför statyerna, man lägger i ett mynt och trycker på en lysknapp istället för att tända ett stearinljus. Det känns modernt och levande på något sätt.

Jag tror faktiskt att jag skulle bli katolik om jag kände något som helst behov av kristendom. Eftersom jag inte gör det tänker jag nöja mig med att fortsätta njuta av kyrkorna som de häftiga lokaler de är.

Efter kyrkobesöket traskade vi tillbaka till hotellet för att lämna våra inköp och sedan tog vi färjan över till Sliema för att äta lunch och sedan hoppa på en hamnkryssning som ingick i biljetten för den busstur vi åkte i förrgår. Vi passade också på att boka Gozoturen för imorgon. Samtidigt bad vi bokningskillen om tips på lunchrestaurang och han tog fram en reklamlapp för en restaurang tvärs över gatan, skrev något på den och sa att om vi gick till det stället och lämnade lappen skulle vi få tio procent rabatt. När vi beställde och lämnade fram lappen sa servitrisen ”Aha, ni har pratat med Gregory”, och så fick vi vår rabatt.

Efter lunchen tog vi en kort promenad innan båten skulle gå, och satte oss och åt glass på en bänk. Det här var den varmaste dagen hittills, det var femton grader när vi kom ut från hotellet på morgonen och sedan blev det varmare och varmare. Snacka om att jag behövde det här efter att ha varit nedfrusen och eländig i flera månader. Det är rena terapin för mig att kunna gå runt i tunn jacka, inte behöva akta mig för isfläckar, kunna sitta ute och äta.

Båtturen var trevlig och intressant, även om det var lite väl höga vågor när var som allra längst ute, utanför vågbrytarna. Jag är inte världens modigaste, så lite läskigt var det. Bland annat åkte vi förbi ett tyskt krigsfartyg som låg inne i Grand Harbour. Guiden berättade att det även fanns ett par engelska i närheten. De är här för att plocka hem folk från Libyen, och går i skytteltrafik mellan länderna. När vi sedan var på väg ut ur Grand Harbour kom HMS York in, förmodligen fullastad med folk som fått lämna Libyen och sedan skulle slussas vidare till sina respektive hemländer. Från att bara ha varit på semester från precis allt ramlade vi rakt in i verkligheten i resten av världen en liten stund.

Belägringsklockan, som man kan se på lite närmare håll på bilderna från dag 1

Ett tyskt krigsfartyg som tillsammans med ett par engelska hämtar folk i Libyen och tar med sig dem till Malta för att de därifrån ska kunna ta sig till sina respektive hemländer. Guiden på vår båt berättade att ett av de engelska var på väg in, och vi fick se den precis när vi lämnade hamnen på vägen tillbaka till Sliema.

Det lilla utsiktstornet i Senglea. Det finns med på hur många bilder som helst, och på framsidan av nästan varenda guidebok om Malta.

Tvätt på balkongerna

Här kommer HMS York med en massa folk som inte ville vara kvar i Libyen

När vi kommit iland igen var jag lite skakis efter resan på de höga vågorna och Olle ville ha kaffe, så vi letade upp närmsta café, som var samma där vi ätit glass ett par timmar tidigare. Nu blev det kaffe och varsin tårtbit, jag blev lycklig över en underbar blandning av choklad och apelsin i min. Olle tog en med choklad och kaffe. Alla dessa kalorier, som man visserligen får unna sig när man är på semester, gjorde vi av med (i alla fall några stycken) på den långpromenad vi sedan tog från Sliema tillbaka till Valletta via en spelbutik som Olle ville besöka. Den turen gjorde att vi kom bort från turistkvarteren en stund och promenerade genom vanliga bostadsområden.

Fasaden på en kyrka, som tyvärr inte var öppen.

På en liten tvärgata gick vi förbi en bilverkstad, och utanför den satt en ljusbrun hund. Jag hälsade på henne och ägaren kom fram och berättade att hunden var hela 16 år gammal, vilket märktes, för hon var rätt stel i benen och man såg att ögonen inte var vad de hade varit. Hon var dock gosig och social och jag pratade med henne och ägaren en stund. Han berättade att det var hans mammas hund, som han tagit hand om när mamman gått bort. Hunden var otroligt fin och välskött, så hon hade nog alla förutsättningar för att bli så gammal. Hon tyckte visst att det var trevligt att umgås med mig också, för hon satt tätt, tätt intill mig på trottoaren och lät sig klappas.

Vi hittade så småningom fram till butiken, Olle pratade lite spel med killen som jobbade där, och med ett par av kunderna, och sedan traskade vi vidare tillbaka till Valletta, en promenad på ca 45 minuter.

I en souvenirbutik innanför stadsporten hittade jag en kokbok med maltesiska recept, så nu blir det roliga experiment hemma i köket. Dock hoppar vi över kaningrytan.

Och det bästa av allt – jag tror att jag blivit lite solbränd idag!

Malta, dag 3

Skrivet 2 mars

Idag tog vi lokalbussen för att besöka Mdina och Rabat. Bussarna går vanligtvis från bussterminalen precis utan för Vallettas stadsport, men denna vecka håller de på att förbereda karnevalen, som börjar på lördag och är hur stor som helst, och det betyder att all busstrafik hela veckan är flyttad till Floriana, som ligger en bit bort. Man fick alltså åka en specialbuss för att komma till den tillfälliga bussterminalen, och den var nästan omöjlig att hitta, så vi fick hjälp av en vänlig polis. Till sist kom vi i alla fall fram till det ställe där bussarna gick, och där var det väldigt snurrigt, tyckte i alla fall vi, för alla som fattade systemet var det säkert självklart.

Vår upplevelse av maltesiska bussförare stämde rätt bra med vad vår vän Åsa beskrivit, hon pluggade ett halvår på Malta och var med om en del äventyr på bussarna. De flesta malteser är vänliga och hjälpsamma, alla som inte är det blir busschaufförer. Vi funderade över om det är yrket i sig, den röriga trafiken eller något annat som orsakar det här. Vi funderade också över om de är likadana hemma och att det i så fall antagligen finns en hel del ensamstående bussförare på Malta. (Eller inte, eftersom det inte är tillåtet med skilsmässa, det är något de håller på att debattera om just nu, om man ska tillåta det eller inte. Jag har läst en del kommentarer till artiklar i maltesiska tidningar om detta, och det finns en hel del människor som faktiskt är stenhårt emot skilsmässor.)

Hur som helst kom vi i alla fall fram till Mdina och Rabat, som ligger precis bredvid varandra. Rabat är som en förstad till den inmurade Mdina, och är idag större än denna. Mdina är speciell av flera skäl, dels får bara de som bor i staden köra bil där, så det är ytterst lite trafik. Gatorna är smala, slingrande och stillsamma. Utanför en av stadsportarna träffade vi på en vänlig man som verkade vara någon sorts guide, eller vad han nu var, vi blev aldrig klara över det. Hur som helst var han väldigt pratglad och berättade massor av spännande saker om staden.

Stadsporten i Mdina

Fint fönster

Det finns faktiskt folk som bor så här. Det är fel, fel, fel! (Så länge det inte är jag)

Sådana här finns utanför rätt många dörrar

Vi letade oss fram längs några av gatorna, tills utsiktspunkten där man ser hur långt som helst, ända till Valletta och man ser även kyrkan i Mosta väldigt tydligt, den såg vi för övrigt från planet när vi flög in i söndags, den var fint upplyst i nattmörkret. (Denna kyrka har en stor kupol som syns tydligt från flera ställen på ön. Den är mest känd för att en bomb föll in genom taket någon gång under andra världskriget och sedan inte exploderade. Detta ses som ett mirakel och man kan idag se en kopia av bomben inne i kyrkan. Detta kommer jag ihåg från mitt förra besök på Malta, troligen kommer vi inte till den kyrkan denna gång).

Utsiktsplatsen i Mdina. Man ska inte klättra på muren!

Kyrkan i Mosta

Vi gick vidare och kom fram till Fontanella Tea Garden, som vår vän Åsa rekommenderat. De har en chokladtårta som är känd över hela landet, och efter att ha ätit av den förstår jag varför. Vi satt och tittade på utsikten medan vi njöt av tårtan.

Fontanella Tea Garden

Det fanns träd med mogna apelsiner inne på caféet. I mars! Jag vill flytta till Malta. Nu!

Sedan promenerade vi vidare och tittade på katedralen och dess tillhörande museum, kikade in i några butiker och i en av dem köpte maken en jättefin liten silverberlock till mig, i form av en sol.

Här gäller det att man sköter sig!

Vi fortsatte ned till Rabat, där vi letade efter en restaurang som Åsa tipsat om, men när vi inte lyckades hitta den hamnade vi på restaurang ”Grapes”, där vi åt pasta bolognese som var riktigt tråkig, serverad av lika tråkig personal. Dyrt var det också. Vi tänkte att det var Rabats svar på Portikhuset i Visby (Det är alltså inte ett gott betyg, om någon nu trodde det. Lyd vårt råd och undvik båda dessa ställen).

Ät inte här!

Vi blev i alla fall mätta, om än inte nöjda, och fortsatte för att titta på katakomberna, där jag också var vid förra besöket. Jag mindes det som mindre än vad det var, det finns hur många små rum som helst att smyga runt i. Jag tänkte tanken att gå ned där med ett par småbarn, de skulle ha varit borta på nolltid. Även här hade vi samma tur som vid ett par av besöken igår, nämligen att få vara mer eller mindre ensamma. Helt klart en fördel att åka vid den här tiden på året.

Vårblommor utanför katakomberna

Efter katakomberna besökte vi Paulus grotta, där han sägs ha gömt sig i tre månader efter skeppsbrottet här år 60 e. Kr. Grottan ligger under en kyrka, så man gick ned för en trappa och mannen som vaktade grottan berättade lite för oss både om grottan och om kyrkan. Sedan gick vi upp och tittade på kyrkan, där det tydligen ska finnas en Mariastaty som enligt vår guidebok ska ha ”undergörande krafter”. Vi hittade två statyer som skulle kunna vara den, men några krafter märkte vi inte av. Kyrkan beskrevs som mörk och dyster, men var faktiskt ganska fin.

Paulus grotta

Vi tror att det här var den Mariastaty vi läst om.

När vi kände oss nöjda med kyrkobesöket promenerade vi tillbaka till busshållplatsen. På samma buss satt vår pratglade vän från förmiddagen. Vi pratade lite till med honom. Strax innan vi klev av i Valletta började vi också prata med en irländare som satt framför oss. Han berättade att han bodde här sedan tre år tillbaka.

Vi gick till hotellet för att vila en stund och sedan tog vi en promenad, jag shoppade en fin sidenblus med matchande halsband och vi hittade en bokhandel som hade extremrea och jag fick tag i en trevlig bok som jag var tvungen att köpa, ”Born to Rule – Granddaughters of Victoria, Queens of Europe”. Det blir intressant läsning.

När det blivit mörkt gick vi för att ta lite nattbilder nere i hamnen, och sedan var det dags att äta. Vår middag blev varsin supergod pizza på den trevliga restaurangen La Cave, även den ett tips från Åsa.

Malta, dag 1

(Skrivet 28 februari, jag hade alldeles för dyr uppkoppling på hotellet och kunde inte lägga ut dem på både bloggen och Facebook)

Idag har vi utforskat Valletta. Jag var här för tio år sedan, och såg inte så mycket av staden då, eftersom vi bara gjorde en dagstur för att titta på det viktigaste. Idag började vi med att följa vattnet och gå runt staden på ”utsidan”. Vi besökte bland annat Lower Baracca Gardens, där jag hälsade på en katt och tog några bilder på den, samt fotade utsikten över Grand Harbour. (Observera att jag här inte har några problem att använda de engelska namnen på platserna eftersom dessa är officiella. Däremot gör jag det inte om jag besöker platser där engelska inte är officiellt språk, då tycker jag att man ska använda originalnamnen eller översätta dessa till svenska. Så det så.)

Vårt hotell

Många av gatorna i Valletta har sådana här trappsteg. Jag har fått förklarat för mig att det beror på att det är lättare för en riddare i rustning att ta sig upp för en trappa än en backe.

När jag blir stor ska jag också bli rik och köpa en sådan här båt!

Lower Baracca Gardens

En katt som inte hade något emot att ställa upp på bild!

Efter det gick vi vidare mot Upper Baracca Gardens och hittade fler fina saker att fota, bland annat en fin staty av några barn. Sedan fikade vi på caféet precis intill trädgården, drack kaffe och åt något som kallades för ”cream donuts”, och såg ut som en muterad semla med en klick sylt ovanpå. Gott var det hur som helst.

 

Vädret var soligt och fint på förmiddagen och solen värmde, vilket man inte är van vid efter de senaste månaderna hemma. Det kom några regnstänk på eftermiddagen, men då var vi för det mesta på inomhusaktiviteter i alla fall.

Under promenaden besökte vi också den s.k. belägringsklockan, ett monument som uppfördes 1992 till minne av de malteser som stupade under andra världskriget.

Belägringsklockan

Från caféet letade vi oss fram till turistinformationen, som tyvärr inte var så informativ. Vi fick tag i några broschyrer, men dessvärre ingen busskarta, som vi ville ha. Denna köpte vi sedan i en museishop på eftermiddagen.

När vi fått ut vad vi kunde av turistinformationen knatade vi vidare till St. John’s Cathedral. Förutom att det är en riktigt häftig kyrka har de också en målning av Caravaggio, som jag missade att se förra gången, fast vi var inne i kyrkan. Den finns nämligen i ett sidorum, där den täcker nästan en hel vägg och inte drunknar i allt bling-bling i resten av kyrkan. När jag läste konsthistoria för alldeles för länge sedan hade vi en föreläsare som var ett stort Caravaggiofan och höll en hel lektion bara om honom, vilket inte var några problem, för den mannens liv skulle räcka till att göra en väldigt spännande film om. Hur som helst var målningen ingen besvikelse, vilket annars är risken när man byggt upp förväntningar på att se något. Man fick inte fota inne i det rummet, men det finns tillräckligt många avbildningar av målningen, bättre än jag hade kunnat få i alla fall.

Så här ser målningen ut i alla fall - men bilden är lånad!

Kyrkan är som sagt spännande i övrigt också. Golvet är fullt av gravar, precis överallt, ungefär som i Riddarholmskyrkan i Stockholm, för er som varit där, men med skillnaden att de här är i färgglad marmor och har betydligt lägre snubbelfaktor, då de är helt släta*. Kyrkan är ganska mörk, men dekorerad med starka färger och mycket, mycket guld. Man fick fota hur mycket man ville, om man lät bli att använda blixt (vilket jag tycker att man ska undvika i alla fall, det blir så tråkiga bilder).

Vansinnigt amatörmässig film inifrån kyrkan:

Lägg märke till de inte så korta ljusen på altaret!

Detalj av golvet

Efter besöket i kyrkan åt vi lunch på en restaurang utanför. Uteservering i februari! Visserligen med infravärme, men i alla fall! Vi kunde sitta ute, snacka om att jag behövde få en sådan upplevelse efter all snö och minusgrader! Vi åt kycklingburgare med pommes frites, och mätta och glada fortsatte vi promenaden, jag träffade på en bedårande lite två månaders Jack Russelvalp, som hoppade upp i min famn och anföll min sjal. Sedan tog vi oss tillbaka till hotellet för att vila en liten stund och fundera på vad vi skulle göra under eftermiddagen. Jag föreslog ett besök på arkeologiska museet, eftersom vi planerar att besöka några av templen under veckan. Museet är litet och informativt och ger en bra bakgrund till templens historia. Innan vi gick dit laddade vi med kaffe och ett par goda kakor på ett café intill museet.

På museets övervåning fanns en helt oväntad utställning med art nouveau-bilder, som vi också passade på att se. Dessutom var det kul att se salen där utställningen fanns, det var en del snygga väggmålningar där. Hur det kom sig att den utställningen fanns i arkeologimuseet vet jag inte, kanske brukar övervåningen användas till lite av varje, för själva museet håller till på bottenvåningen. Hur som helst, jag ägnade en liten stund åt att fota de kvinnostatyer som hittats i stora mängder på Malta. Intressant är att nästan alla saknar huvud. En av dem har ett par tydliga hål som i alla fall jag tycker borde vara fästen för ett huvud, men varför har man i så fall inte hittat ett enda huvud? Min tanke var att dessa kanske gjordes i något annat material, som inte bevarats. Men vad vet jag, jag är ingen arkeolog, jag gillar bara att titta på gamla saker  Finast av alla är ”Den sovande kvinnan”, från ca 2500 f. Kr. Souvenirbutikerna säljer fina kopior av henne, och jag köpte en sådan vid mitt förra besök, hon finns nu i vårt vardagsrumsfönster. Nu passade jag på att köpa en miniatyrversion på en nyckelring, så kan jag alltid bära med mig henne. I övrigt tittade vi på modeller av templen och annat spännande, bland annat fynd från Għar Dalam-grottan som jag hoppas att vi hinner besöka denna vecka. Där har man hittat massor av fynd från både människor och numera utdöda djur, dvärgelefanter har funnits här en gång i tiden.

Djurhuvuden

Djurbilder från ett av templen. De flesta originalen finns här på museet, i templen finns kopior.

Det här "Hypogeum" som texten talar om tänkte vi besöka, men de släpper bara in 80 besökare per dag och man måste boka biljett i förväg. Nåja, det får bli en annan gång, men det lär vara riktigt häftigt!

Min lärare på kursen i konsthistoria pratade om de här som "semlorna". 🙂

Fästen för ett huvud. Man verkar ha hittat väldigt få huvuden till de här figurerna. Men tydligen verkar det ha funnits, annars vore ju hålen rätt meningslösa.

Sådana här spiralmönster fanns det gott om.

Modell av Tarxien-templet

Taket i museets entrérum

Efter museibesöket promenerade vi en stund längs de större affärsgatorna, jag passade på att plåta statyn av drottning Victoria på Republic Square, köpte en väska, och sedan började det regna, så vik gick tillbaka till hotellet för att lägga ifrån oss inköpen, och traskade sedan iväg för att äta middag på Pizza Hut som ligget ett kvarter från hotellet.

Drottning Victoria

Liten unge som hoppar när vattnet börjar spruta:

Frukten och grönsakerna här var otroligt fräscha - tänk om det var så i vår ICA-butik!

Det var första dagen, det. Nu ska vi fundera ut vad vi gör imorgon!

*Missförstå mig rätt nu, jag älskar verkligen Riddarholmskyrkan, även om jag varit nära att drutta omkull där ett par gånger.