Etikettarkiv: tonåringar

Vems ansvar?

Metro: Instagram-mamman: Jag har inte råd med böterna

Idag läste jag i Metro om de två tonårstjejerna som dömts att betala över 500 000 i skadestånd för förtal som lagts ut på Instagram och som sedan ledde till kravaller i Göteborg i vintras.

Mammorna gråter nu ut i tidningarna om att de inte har råd att betala. En av dem slår ifrån sig med att säga att det är dottern som begått brottet och ”får stå för det hon har gjort”. Det kan ju tyckas rätt självklart, men är man minderårig är det föräldrarna som åker dit om man gör något.

Jag har läst en del kommentarer om detta under dagen, både på Facebook och i kommentarsfältet till artikeln jag länkar till ovan. De flesta är inne på att det är föräldrarnas ansvar att hålla koll på vad deras barn gör, och att det handlar om hur man uppfostrar sina barn från början.

Själv tycker jag att sådant där är svårt. Jag tycker absolut att föräldrarna ska tvingas ta ansvar för minderåriga barns handlingar, vem ska annars göra det? Samtidigt är det i det närmaste hopplöst att hålla koll på precis allt som händer på nätet. De som är föräldrar till tonåringar idag är ju själva inte uppväxta med nätet och de nya former av mobbning detta för med sig. Så visst är det svårt. Och visst kan man säga att det är upp till föräldrarna att lära barn vad som är rätt och fel, men samtidigt tar barn och ungdomar intryck från betydligt fler än bara föräldrarna. Jag har själv suttit i samtal med elever och föräldrar i fall där det handlat om konflikter och olika sorters dåligt beteende. Det har hänt att föräldrarna blivit fullständigt chockade och inte alls förstår hur deras barn kunnat göra något sådant. Det har liksom inte funnits minsta indikation, barnet är två helt olika personer hemma och i skolan.

Så visst är det svårt, det är jättesvårt. Men samtidigt vet ju alla att det är så här det fungerar. Så länge man inte är myndig är det föräldrarna som får ta smällen om man begår brott.

Vad tycker ni om det här?

Tonårsångest

Hur får man en 18-åring att läsa? – DN.SE.

Den frågan ställs till ”Fråga bibliotekarien” i DN. Frågeställaren har en 18-årig son som inte är det minsta intresserad av böcker. I och för sig kan jag fråga mig om man verkligen kan ”tvinga” fram ett läsintresse, att få någon att läsa för läsandets skull om han aldrig varit intresserad innan.

Men det gäller ju att hitta rätt bok också. Jag gillar inte alla filmer, men det betyder inte att jag är ointresserad av film. Jag gillar verkligen inte alla böcker heller, trots att jag älskar att läsa.

Men det som fångade mig var detta citat:

”Med detta sagt kan vi konstatera att äldre tonårskillar är svårflörtade läsare. De ryser när välvilliga lärare vällingmatar dem med pedagogisk ungdomslitteratur som luktar fritidsgård och kommunal rundpingis. Och om vi bibliotekarier med evangelistisk pastorsröst gnäggar ”Se här vilken trevlig berättelse om självsvält och klassrumsmobbing!” får de skamsköljning och kastar sig mot närmsta nödutgång.”

Det här gäller inte bara ”äldre tonårskillar”, kan jag lugnt säga. Jag har varit en ”yngre tonårstjej”, även om det känns väldigt fjärran idag och endast några väl undangömda foton kan avslöja att detta faktiskt är sant. Denna 14-åring avskydde helhjärtat de böcker hon blev tvungen att läsa i skolan. Och då ska ni veta att jag slukade böcker på fritiden.

Men det var faktiskt inte speciellt kul att bli påtvingad en strid ström av trasiga, slitna, klottrade pocketböcker, som alla handlade om hur jobbigt det var att vara tonåring, om all olycklig kärlek, utseendeångest, skolstress. Vi var tonåringar, vi förväntades ha ångest. Och visst var det jobbigt ibland, men inte jobbigare än vad det ibland varit både före och efter. Och så skulle vi läsa om påhittade karaktärers ångest ovanpå det. Sedan skulle man dessutom skriva genomtänkta recensioner och analyser av de här berättelserna.

Jag avskydde det här. Jag hade precis börjat upptäcka fantasy när jag gick i sjuan, för då kom David Eddings första böcker ut på svenska. Riktigt häftiga sagor, magi, spännande länder och övernaturliga varelser. Så nej, en vanlig svensk tonårings ångestvardag var inget som fick mig sittade i läsfåtöljen timmar i sträck.

Behöver jag tillägga att jag alltid fått kräkreflexer av författare (vuxna) som ska försöka beskriva hur jobbigt det är att vara tonåring? De som inte behöver vara med om det. Och jag som dessutom inte var en snygg, populär tonårstjej var ännu mer svårimponerad. Jag var ju den där tjocka, bortkomna plugghästen som inte hade en aning om hur man skulle klä sig och bete sig, och som såg chansen att någon skulle bli kär i mig som lika avlägsen som de där varelserna i mina fantasyböcker, varför skulle jag vilja läsa om tonåringars vardag? Jag kunde inte identifiera mig med de snygga, populära tjejerna och jag ville inte läsa beskrivningar av folk som var som mig själv.

(En sak till – det är lite roligt att det läggs så mycket energi på att tala om för tonåringar att det är jobbigt att vara tonåring. Det är ju som att försöka locka fram all den där ångesten, du förväntas ha ångest, ”Känn efter nu, lilla gumman (för det är oftast tjejer det fokuseras på), har du inte lite ångest, mår du inte lite dåligt, är det inte jättejobbigt att tvingas tänka på hur du ser ut och mår hela dagarna.” Undrar hur det skulle vara om man struntade i att tjata så mycket om detta ”mående” utan tog det för vad det är, om det kommer? Jag kan slå vad om att om ingen hade talat om för mig, eller bankat in i mitt huvud väldigt ofta på skoltid, att det var så jobbigt att vara tonåring hade jag nog inte tänkt på att det var speciellt jobbigt.)