Etikettarkiv: Senglea

Malta dag 4

Skrivet 3 mars

Den här morgonen hade vi funderingar på att åka till Gozo med samma sorts sightseeingbuss som vi åkte med i förrgår. Det kommer vi istället att göra imorgon, eftersom vi borde ha varit uppe lite tidigare för att hinna med ordentligt.

Istället promenerade vi ned till den dagliga gatumarknaden på Merchants’ Street, där vi handlade ett par fina dukar till vardagsrummet och jag hittade några riktigt praktiska små tygkassar, som ligger inrullade i en påse, som i sin tur ser ut som små rosor som man kan ha som väskdekorationer. Alltså har man alltid med sig en extra kasse! Vansinnigt smart, tyckte jag, och köpte två stycken.

Sedan gick vi för att titta på en liten kyrka som jag upptäckte igår kväll medan vi promenerade runt och väntade på att restaurangen där vi bestämt oss för att äta middag skulle öppna. Kyrkan låg på en liten tvärgata och jag hade nog inte tänkt på att den fanns om det inte varit för att porten var öppen och det var gudstjänst. Jag kikade in lite försiktigt genom innerdörrarna, men ville inte gå in och störa. Jag har ju inte så förtvivlat mycket på en gudstjänst att göra, och speciellt inte om den är på maltesiska. Hur som helst, jag kunde i alla fall se att taket hade väldigt häftiga dekorationer och en spännande färgsättning i vitt och ljusblått. Det ville jag titta närmare på, och idag kunde vi komma in och titta. Lite extra roligt att se en kyrka som inte är en av de stora som guideböckerna skriver om. Vi gick runt en bra stund och fotade bland annat en vansinnigt vacker Mariastaty.

Alltså, jag måste erkänna en sak, mina vänner. Jag gillar katolskt kitsch! Nej, jag tänker inte dekorera mitt hem med det, men jag kan uppskatta det, för även om vi skrattar lite åt allt blingbling och tycker att det är överdrivet, så finns det ändå en sorts värme i det, som jag tycker saknas i våra kyrkor hemma i Sverige. Jag gillar det här med de elektriska ljusen man kan tända framför statyerna, man lägger i ett mynt och trycker på en lysknapp istället för att tända ett stearinljus. Det känns modernt och levande på något sätt.

Jag tror faktiskt att jag skulle bli katolik om jag kände något som helst behov av kristendom. Eftersom jag inte gör det tänker jag nöja mig med att fortsätta njuta av kyrkorna som de häftiga lokaler de är.

Efter kyrkobesöket traskade vi tillbaka till hotellet för att lämna våra inköp och sedan tog vi färjan över till Sliema för att äta lunch och sedan hoppa på en hamnkryssning som ingick i biljetten för den busstur vi åkte i förrgår. Vi passade också på att boka Gozoturen för imorgon. Samtidigt bad vi bokningskillen om tips på lunchrestaurang och han tog fram en reklamlapp för en restaurang tvärs över gatan, skrev något på den och sa att om vi gick till det stället och lämnade lappen skulle vi få tio procent rabatt. När vi beställde och lämnade fram lappen sa servitrisen ”Aha, ni har pratat med Gregory”, och så fick vi vår rabatt.

Efter lunchen tog vi en kort promenad innan båten skulle gå, och satte oss och åt glass på en bänk. Det här var den varmaste dagen hittills, det var femton grader när vi kom ut från hotellet på morgonen och sedan blev det varmare och varmare. Snacka om att jag behövde det här efter att ha varit nedfrusen och eländig i flera månader. Det är rena terapin för mig att kunna gå runt i tunn jacka, inte behöva akta mig för isfläckar, kunna sitta ute och äta.

Båtturen var trevlig och intressant, även om det var lite väl höga vågor när var som allra längst ute, utanför vågbrytarna. Jag är inte världens modigaste, så lite läskigt var det. Bland annat åkte vi förbi ett tyskt krigsfartyg som låg inne i Grand Harbour. Guiden berättade att det även fanns ett par engelska i närheten. De är här för att plocka hem folk från Libyen, och går i skytteltrafik mellan länderna. När vi sedan var på väg ut ur Grand Harbour kom HMS York in, förmodligen fullastad med folk som fått lämna Libyen och sedan skulle slussas vidare till sina respektive hemländer. Från att bara ha varit på semester från precis allt ramlade vi rakt in i verkligheten i resten av världen en liten stund.

Belägringsklockan, som man kan se på lite närmare håll på bilderna från dag 1

Ett tyskt krigsfartyg som tillsammans med ett par engelska hämtar folk i Libyen och tar med sig dem till Malta för att de därifrån ska kunna ta sig till sina respektive hemländer. Guiden på vår båt berättade att ett av de engelska var på väg in, och vi fick se den precis när vi lämnade hamnen på vägen tillbaka till Sliema.

Det lilla utsiktstornet i Senglea. Det finns med på hur många bilder som helst, och på framsidan av nästan varenda guidebok om Malta.

Tvätt på balkongerna

Här kommer HMS York med en massa folk som inte ville vara kvar i Libyen

När vi kommit iland igen var jag lite skakis efter resan på de höga vågorna och Olle ville ha kaffe, så vi letade upp närmsta café, som var samma där vi ätit glass ett par timmar tidigare. Nu blev det kaffe och varsin tårtbit, jag blev lycklig över en underbar blandning av choklad och apelsin i min. Olle tog en med choklad och kaffe. Alla dessa kalorier, som man visserligen får unna sig när man är på semester, gjorde vi av med (i alla fall några stycken) på den långpromenad vi sedan tog från Sliema tillbaka till Valletta via en spelbutik som Olle ville besöka. Den turen gjorde att vi kom bort från turistkvarteren en stund och promenerade genom vanliga bostadsområden.

Fasaden på en kyrka, som tyvärr inte var öppen.

På en liten tvärgata gick vi förbi en bilverkstad, och utanför den satt en ljusbrun hund. Jag hälsade på henne och ägaren kom fram och berättade att hunden var hela 16 år gammal, vilket märktes, för hon var rätt stel i benen och man såg att ögonen inte var vad de hade varit. Hon var dock gosig och social och jag pratade med henne och ägaren en stund. Han berättade att det var hans mammas hund, som han tagit hand om när mamman gått bort. Hunden var otroligt fin och välskött, så hon hade nog alla förutsättningar för att bli så gammal. Hon tyckte visst att det var trevligt att umgås med mig också, för hon satt tätt, tätt intill mig på trottoaren och lät sig klappas.

Vi hittade så småningom fram till butiken, Olle pratade lite spel med killen som jobbade där, och med ett par av kunderna, och sedan traskade vi vidare tillbaka till Valletta, en promenad på ca 45 minuter.

I en souvenirbutik innanför stadsporten hittade jag en kokbok med maltesiska recept, så nu blir det roliga experiment hemma i köket. Dock hoppar vi över kaningrytan.

Och det bästa av allt – jag tror att jag blivit lite solbränd idag!