Etikettarkiv: Rabat

Malta dag 5

Skrivet 4 mars

Idag gjorde vi det vi tänkt göra igår, nämligen att åka till Gozo (alltså Maltas grannö). Vi hade bokat en transport till färjan för att sedan hoppa på sightseeingbussen på andra sidan. Vi bokade den tidiga transporten för att verkligen hinna med så mycket som möjligt, men på grund av trafiken kom den tjugo minuter för sent. Vi var lite griniga, men på det stora hela tror jag att det blev bra ändå. Vi var ganska så möra när dagen väl var slut.

Det blåste en hel del, så det gungade, och jag som har lätt att bli sjösjuk tyckte att det var lite läskigt. En del av tiden tillbringades dock med att gosa med en gullig liten hund, som var väldigt social och klängig, och tyckte att vi var jätteroliga.

Hur som helst, vi började med att hoppa av bussen vid Ggantija-templet, som sägs vara det äldsta av alla de tempel man grävt ut på öarna. Det består egentligen av två tempel, som ligger precis intill varandra, hopbyggda, kan man säga. Det ena var stängt, men vi fick komma in i det större av dem. Vi köpte en liten guidebok av en man som stod vid ingången och sålde, en ganska lagom liten sammanfattning med en skiss över templet och rätt många bilder. Ggantija grävdes ut 1827 och anses vara det äldsta byggnadsverk som fortfarande finns kvar i hela världen. Det är rätt häftigt! Stonehenge och pyramiderna är rena nymodigheterna!

På vägen tillbaka till bussen skuttade jag in i en souvenirbutik och hittade en bok som verkade spännande, ”People of the Temples”, som är en roman som utspelar sig på den tiden då de här templen byggdes. Ska bli spännande.

Sedan åkte vi vidare till Calypsogrottan, där jag var vid förra besöket. Nu gjorde bussen ett kort stopp på tio minuter för att fota, om man inte ville vänta på nästa buss 45 minuter senare. Olle stannade kvar i bussen, jag skuttade ut för att fota utsikten. Det betydde att jag inte hann ned i själva grottan, men det gjorde inget, den minns jag rätt bra från förra besöket, den är visserligen häftig, den är öppen ut mot havet så att man har en fin utsikt, men jag vågade inte riskera att missa bussen, så det fick vara.

Utsikt från ingången till grottan

Nedgången till grottan. Eftersom jag fick med en person på bilden ser man hur smalt det är.

Nästa stopp blev staden Victoria, eller Rabat, som invånarna kallar den. Lite rörigt, eftersom det finns ett Rabat på Malta också. Invånarna gillade inte namnbytet till Victoria, och behöll det gamla. Där åt vi en snabblunch i form av en pizzaslice som vi tog med oss på vägen upp mot citadellet och katedralen. Vi hade planerat att göra ett dubbelstopp här, bussarna går med 45 minuters mellanrum, men vi tänkte hoppa över en för att verkligen hinna. I och med att vi inte la en massa tid på att äta hann vi med nästa buss i alla fall. Den vi kom med var dessutom för tidig, så vi hade 50 minuter på oss. Vi kom upp till katedralen och Olle ville inte följa med in, så jag betalade de fyra euro det kostade att gå in (och fick en biljett som de ändå inte kollade), knatade in och fotade lite. Jag var antagligen här inne förra gången också, men har av någon anledning otroliga minnesluckor när det gäller just Victoria. Hur som helst tog jag en hel del bilder, jag fick också se en alldeles äkta helgonrelik, ett finger från en gammal påve som helgonförklarades för ett antal år sedan, och kyrkan har ett finger från honom.

Kupolen som syns här är inte riktig, det är bara målat för att se ut som en kupol. Det tänkte jag inte på förrän jag kom hem och läste om den, annars hade det blivit mer detaljerade bilder av den.

En riktig helgonrelik - en bit av ett finger eller något.

De här kristallkronorna var riktigt häftiga!

När jag kände mig klar med kyrkan knatade vi vidare upp till toppen av citadellet, där man har en otrolig utsikt. Mina bilder därifrån är inte så otroliga, dels var det väldigt disigt och så bestämde sig min kamera för att bråka, så det blev inte mycket att visa, tyvärr.

Nästa stopp blev kyrkan Ta Pinu, som är Maltas viktigaste kyrka och vallfartsort. Det är många som kommer hit för att be för sjuka anhöriga och många anser sig få sina böner hörda och skänker gåvor till kyrkan i form av de kryckor, gips och annat de inte behöver för att de blivit botade från sina skador. Jag är lite fascinerad av sådant här, jag tror inte alls på det egentligen, men det är vansinnigt rörande att se allt detta, och läsa alla brev från folk som tackar för att jungfru Maria gjort dem friska.

Ta Pinu

En del av gåvorna

Det finns en berättelse om en kvinna som hörde Maria tala till henne inne i det innersta kapellet år 1883. Ytterligare någon ska ha hört en röst därinne. (Oss ville hon inte tala med, tydligen.) Det här kapellet är tydligen kvar från den ursprungliga kyrkan och när man försökte riva det vid ombyggnaden var det någon av arbetarna som bröt armen, vilket man tog som ett tecken på att det inte fick rivas, alltså finns det kvar).

Kapellet

Efter det besöket hade vi tänkt oss att fortsätta till det s.k. Azure Window, som är ett högt klippvalv ute i vattnet. Det ska visst finnas en massa annat spännande att se därute också. Nu fick vi veta att vägen dit var stängd och bussen kunde inte köra upp. Det var 25 minuters promenad i varje riktning och jag var visserligen lockad, men hade lite ont i fötterna, plus att jag gärna vill vara lite mentalt förberedd på en sådan strapats. Dessutom hade det tagit längre tid än annars. Vi sparar det till nästa besök.

Istället åkte vi ned till Xlendi, som är en semesterort på södra Gozo, en otroligt vacker liten vik med restauranger längs kajen. Vi hade tänkt oss att ta en fika där, och hittade till sist ett ställe som inte bara serverade mat, utan kunde erbjuda oss kaffe och en galet god chokladtårta med vaniljglass. Vi satt precis intill vattnet och lyssnade på vågorna som var lugna här inne i viken. Jag minns att vi gjorde ett kort besök i Xlendi förra gången och jag älskar verkligen stället. Varken då eller nu gavs dock tid att klättra upp på klipporna, men det får också bli en annan gång. Jag vet inte vad det är som gör att jag tycker så himla mycket om just detta lilla ställe med tanke på allt häftigt som finns att se här, men det gör mig verkligen glad, jag skulle gärna komma tillbaka på sommaren och bada där.

Xlendi

På uteserveringen vid den vita byggnaden satt vi och fikade.

Efter Xlendi var det dags att fortsätta till hamnen och ta färjan tillbaka. Den här gången satt vi längst fram på den öppna övervåningen i bussen och det var nästan som att åka berg- och dalbana när bussen slingrade sig ned för de smala vägarna. Lite läskigt var det, ska erkännas. Vid hamnen finns en kyrka som jag försökte fota från bussen och jag vet inte om jag ska visa upp de bilderna, de är tragiskt dåliga, bussen skakade och ryckte och när den var tillräckligt stilla för att jag skulle få en vettig bild fick jag ett gäng elledningar framför kyrkan istället. Nåja, man kan inte få allt.

Tillbaka på andra sidan blev vi upplockade av samma chaufför som kört oss dit. Han var glad och pratsam och skojade med ett par kinesiska tjejer som åkte med och som inte visste vad deras hotell hette, det skulle alltså kunna bli lite problematiskt att veta var han skulle släppa av dem. Det löste sig så småningom. Vi var de enda som skulle hela vägen till Valletta, och vi sa att de gick bra om han släppte oss vid stadsporten så att han inte behövde krångla sig in i staden. Det var han tacksam för. Det var jag med, för jag höll på att dö av åksjuka när vi väl kom ur minibussen och jag hade verkligen inte klarat en meter till. Olle sa att jag inte riktigt var grön i ansiktet, men nära på.

Medan jag stod och återhämtade mig kom en gullig hund som jag hälsade på och fick annat att tänka på en stund.

Vi gick till hotellet, vilade en stund och gick sedan ut och hamnade mitt i karnevalen, som började idag. Vi tog massor av bilder, men det var inte superbra ljus och bilderna blev inte så bra, men kanske har jag fått en eller två som är riktigt bra. Det spelar inte så stor roll, det är roliga minnen att ha i alla fall.

Helt fantastiskt var det att se alla dräkter och vagnar som folk ägnat hela året, sedan förra gången, åt att sätta ihop. Mycket glitter, blingbling och kitsch, och musik och blinkade lampor också! Otroligt fantasifulla och färgglada dräkter, det märks att de går in för det här! Riktigt roligt att se att alla åldrar var med, allt från små barn till äldre personer och allt däremellan.

Jag noterade också att denna otroliga feststämning verkade åstadkommas utan den mängd alkohol som förmodligen skulle ha förekommit på en liknande tillställning i Sverige. Jag såg en och annan som bar på en ölburk, men det var snarare åskådare än deltagare. Sedan vet man ju inte om de gick för att tokfesta när allt var klart, men ingen av de personer vi mötte verkade vara påverkad.

När vi kom tillbaka till hotellet en stund senare upptäckte Olle ett missat samtal på mobilen, från vår vän Ali i Egypten! Vi har ju varit lite oroliga för honom eftersom vi inte hört något från honom sedan oroligheterna började där nere. Vi har skickat ett par SMS och inte fått svar. Nu ringde Olle upp honom och vi vågar inte tänka på vad det kostade, men det är ointressant just nu, vi har i alla fall fått veta att han mår bra.

Imorgon är det näst sista dagen, vi åker på söndag eftermiddag, så vi kommer att ha halva söndagen på oss också, vi får se vad vi hittar på.

Malta, dag 3

Skrivet 2 mars

Idag tog vi lokalbussen för att besöka Mdina och Rabat. Bussarna går vanligtvis från bussterminalen precis utan för Vallettas stadsport, men denna vecka håller de på att förbereda karnevalen, som börjar på lördag och är hur stor som helst, och det betyder att all busstrafik hela veckan är flyttad till Floriana, som ligger en bit bort. Man fick alltså åka en specialbuss för att komma till den tillfälliga bussterminalen, och den var nästan omöjlig att hitta, så vi fick hjälp av en vänlig polis. Till sist kom vi i alla fall fram till det ställe där bussarna gick, och där var det väldigt snurrigt, tyckte i alla fall vi, för alla som fattade systemet var det säkert självklart.

Vår upplevelse av maltesiska bussförare stämde rätt bra med vad vår vän Åsa beskrivit, hon pluggade ett halvår på Malta och var med om en del äventyr på bussarna. De flesta malteser är vänliga och hjälpsamma, alla som inte är det blir busschaufförer. Vi funderade över om det är yrket i sig, den röriga trafiken eller något annat som orsakar det här. Vi funderade också över om de är likadana hemma och att det i så fall antagligen finns en hel del ensamstående bussförare på Malta. (Eller inte, eftersom det inte är tillåtet med skilsmässa, det är något de håller på att debattera om just nu, om man ska tillåta det eller inte. Jag har läst en del kommentarer till artiklar i maltesiska tidningar om detta, och det finns en hel del människor som faktiskt är stenhårt emot skilsmässor.)

Hur som helst kom vi i alla fall fram till Mdina och Rabat, som ligger precis bredvid varandra. Rabat är som en förstad till den inmurade Mdina, och är idag större än denna. Mdina är speciell av flera skäl, dels får bara de som bor i staden köra bil där, så det är ytterst lite trafik. Gatorna är smala, slingrande och stillsamma. Utanför en av stadsportarna träffade vi på en vänlig man som verkade vara någon sorts guide, eller vad han nu var, vi blev aldrig klara över det. Hur som helst var han väldigt pratglad och berättade massor av spännande saker om staden.

Stadsporten i Mdina

Fint fönster

Det finns faktiskt folk som bor så här. Det är fel, fel, fel! (Så länge det inte är jag)

Sådana här finns utanför rätt många dörrar

Vi letade oss fram längs några av gatorna, tills utsiktspunkten där man ser hur långt som helst, ända till Valletta och man ser även kyrkan i Mosta väldigt tydligt, den såg vi för övrigt från planet när vi flög in i söndags, den var fint upplyst i nattmörkret. (Denna kyrka har en stor kupol som syns tydligt från flera ställen på ön. Den är mest känd för att en bomb föll in genom taket någon gång under andra världskriget och sedan inte exploderade. Detta ses som ett mirakel och man kan idag se en kopia av bomben inne i kyrkan. Detta kommer jag ihåg från mitt förra besök på Malta, troligen kommer vi inte till den kyrkan denna gång).

Utsiktsplatsen i Mdina. Man ska inte klättra på muren!

Kyrkan i Mosta

Vi gick vidare och kom fram till Fontanella Tea Garden, som vår vän Åsa rekommenderat. De har en chokladtårta som är känd över hela landet, och efter att ha ätit av den förstår jag varför. Vi satt och tittade på utsikten medan vi njöt av tårtan.

Fontanella Tea Garden

Det fanns träd med mogna apelsiner inne på caféet. I mars! Jag vill flytta till Malta. Nu!

Sedan promenerade vi vidare och tittade på katedralen och dess tillhörande museum, kikade in i några butiker och i en av dem köpte maken en jättefin liten silverberlock till mig, i form av en sol.

Här gäller det att man sköter sig!

Vi fortsatte ned till Rabat, där vi letade efter en restaurang som Åsa tipsat om, men när vi inte lyckades hitta den hamnade vi på restaurang ”Grapes”, där vi åt pasta bolognese som var riktigt tråkig, serverad av lika tråkig personal. Dyrt var det också. Vi tänkte att det var Rabats svar på Portikhuset i Visby (Det är alltså inte ett gott betyg, om någon nu trodde det. Lyd vårt råd och undvik båda dessa ställen).

Ät inte här!

Vi blev i alla fall mätta, om än inte nöjda, och fortsatte för att titta på katakomberna, där jag också var vid förra besöket. Jag mindes det som mindre än vad det var, det finns hur många små rum som helst att smyga runt i. Jag tänkte tanken att gå ned där med ett par småbarn, de skulle ha varit borta på nolltid. Även här hade vi samma tur som vid ett par av besöken igår, nämligen att få vara mer eller mindre ensamma. Helt klart en fördel att åka vid den här tiden på året.

Vårblommor utanför katakomberna

Efter katakomberna besökte vi Paulus grotta, där han sägs ha gömt sig i tre månader efter skeppsbrottet här år 60 e. Kr. Grottan ligger under en kyrka, så man gick ned för en trappa och mannen som vaktade grottan berättade lite för oss både om grottan och om kyrkan. Sedan gick vi upp och tittade på kyrkan, där det tydligen ska finnas en Mariastaty som enligt vår guidebok ska ha ”undergörande krafter”. Vi hittade två statyer som skulle kunna vara den, men några krafter märkte vi inte av. Kyrkan beskrevs som mörk och dyster, men var faktiskt ganska fin.

Paulus grotta

Vi tror att det här var den Mariastaty vi läst om.

När vi kände oss nöjda med kyrkobesöket promenerade vi tillbaka till busshållplatsen. På samma buss satt vår pratglade vän från förmiddagen. Vi pratade lite till med honom. Strax innan vi klev av i Valletta började vi också prata med en irländare som satt framför oss. Han berättade att han bodde här sedan tre år tillbaka.

Vi gick till hotellet för att vila en stund och sedan tog vi en promenad, jag shoppade en fin sidenblus med matchande halsband och vi hittade en bokhandel som hade extremrea och jag fick tag i en trevlig bok som jag var tvungen att köpa, ”Born to Rule – Granddaughters of Victoria, Queens of Europe”. Det blir intressant läsning.

När det blivit mörkt gick vi för att ta lite nattbilder nere i hamnen, och sedan var det dags att äta. Vår middag blev varsin supergod pizza på den trevliga restaurangen La Cave, även den ett tips från Åsa.