Etikettarkiv: matematik

Ondskefulla knep

…på temat ”Jag är inte riktigt som andra”.

Satt och bläddrade lite i en mattebok på jobbet idag. Jag har inte tittat så noga i någon sådan sedan jag själv gick ut skolan och inte var tvungen att slåss med matteuppgifter längre. Jag var nämligen inte så bra på det där med siffror, det har inte blivit bättre under de år som gått sedan jag lämnade skolan heller.

I just den här boken hade de en strategi som skulle ha fått i alla fall mig, som är lite skum i huvudet, att tycka att det var ännu jobbigare.

Det handlar om bilderna i boken. Först har vi den här, den hade inte påverkat mig speciellt mycket, det är en tjej i samma ålder som de personer som förväntas jobba med boken:

Den är det inget konstigt med. Det fanns bilder på killar också, så att alla ska känna sig delaktiga.

Sedan kom en teddybjörn, inget problem där heller:

Men sedan – gulliga djur! I massor!

Små hundar som tittar upp på dig och ger dig en – matteuppgift! Gulliga ankungar som ställer frågor eller ger information. Fatta vad det här gör med en sådan som mig, som älskar små gulliga djur och i den åldern hade jättesvårt att släppa tanken på att hunden på bilden inte var en riktig hund, utan bara ett foto av en hund, som dessutom förmodligen kommer från en bildbyrå och inte hade ett smack med matte att göra när den togs. Jag som hade jättesvårt för matte och förmodligen inte hade kunnat svara på de här frågorna, hade gått sönder om de ställts av en en liten hund eller anka! ”Om jag inte klarar det här blir hunden/ankan ledsen”, hade jag tänkt och sedan fått jordens samvetskval. Jag kan inte motstå en hundvalpsblick, eller en fluffig ankunge, och så ska de ge mig matteuppgifter!

Det här är inget annat än ren, genuin ondska från läroboksförfattarnas sida! Det är rent plågsamt att veta att man inte kan svara på hundens fråga. De hade lika gärna kunnat skriva ”För varje fråga du inte kan besvara dör en hundvalp!”

Nej, jag är inte normal, men har jag påstått det, då?

[BOK] En gåtfull vänskap

En gåtfull vänskap – Yoko Ogawa

Den här boken fick jag i present i förra veckan. Jag hade inte hört talas om den tidigare och hade förmodligen inte valt den själv. Det är därför jag verkligen uppskattar att få böcker av andra, man får ofta sådant man inte skulle ha tänkt på att kika på själv.

En ung kvinna börjar arbeta som hemhjälp åt en matematikprofessor, som råkat ut för en bilolycka och drabbats av en hjärnskada. För honom stannade tiden 1975 och nu klarar han bara av att minnas saker 80 minuter åt gången. Varje morgon måste hon på nytt tala om för honom vem hon är. Men allteftersom dagarna går växer en varm och egenartad vänskap fram mellan de båda – och mellan professorn och kvinnans tioårige son. Matematiken blir snart deras gemensamma språk, steg för steg avtäcker professorn dess mysterier för dem. Han får dem att upptäcka en ny, tidigare okänd värld och vad det innebär att fullt ut leva i nuet.  (Adlibris)

Boken innehöll en del långa utläggningar om matteproblem, som jag inte förstod speciellt mycket av, men det gjorde inte så mycket, för jag skummade igenom dessa och koncentrerade mig på själva berättelsen, som jag tyckte väldigt mycket om. Jag tyckte om språket, och framför allt uppskattade jag att den innehöll ett par fotnoter med ”översättarens anmärkning”. Jag tycker att det är något som används alldeles för sällan. Man kan ju naturligtvis välja att smyga in en förklaring i själva texten, om det går att göra på ett sätt som inte stör flytet och bryter av för mycket, men jag tycker om när översättaren istället gjort en fotnot som ger en lite längre förklaring. Då uppmärksammar man det som beskrivs och man lär sig något nytt. Det verkar vara något som användes mer förr, men jag skulle som sagt gärna se att det användes oftare.

Ett par små logiska luckor hittade jag dock. Den här professorn vet inte om att det är inte 1975 längre. Detta försöker man dölja för honom så att han inte ska bli förvirrad. Men han prenumererar på matematiska tidskrifter och dessa bör ju rimligen ha datum och årtal på omslaget? Likaså reagerade jag på att han betalar med mynt när de köper läsk under baseballmatchen. Det står ju årtal även på pengar, eller så gör det inte det i Japan?

Men på det hela taget var det en bok jag verkligen uppskattade och som jag är glad att jag fick så att jag kunde upptäcka den.

Så här var det…

Så här kändes varenda mattelektion under hela skoltiden… OK, kanske inte riktigt, inte varje gång, men tillräckligt ofta. Det var sällan jag såg kopplingen mellan de olika delarna av problemet.

Det värsta för mig var de här med två bilar som kör på en väg och så får man veta hur fort de kör och av det ska man räkna ut när de möts. För mig hade frågan lika gärna kunnat vara ”Vilken färg har lastbilen?”

 

Sifferproblem

Jeu de rôles: Inte skylla på mitt funktionshinder.

Anneli skriver om dyskalkyli och de problem detta ger henne. Jag har aldrig utretts för dyskalkyli, men jag är beredd att satsa lite pengar på att det skulle ha skett om jag gått i skolan idag.

Intressant är att när jag skrivit om detta på nätet har jag oftast fått svar i stil med ”Det är inte dyskalkyli du har, du fick nog bara dålig mattundervisning”. Hade jag däremot råkat stava lite tokigt och sagt att jag nog har lite dyslexi hade ingen sagt emot mig, trots att det finns folk som är dåliga på att stava utan att ha någon dyslexi alls. Och visst kan man ha problem med matte utan att ha dyskalkyli, det är inte det jag säger, det som stör mig är att mina matteproblem avfärdas medan man verkar vilja klassa varje litet stavfel som dyslexi. Men då jag inte är bitter över detta (eller ok, lite då) så går vi vidare.

den här sidan kan man läsa några vanliga tecken på dyskalkyli. Jag citerar dem här, med mina egna kommentarer efter varje punkt:

1. Räknar Du på fingrarna?
Ja, så gott som alltid. Annars är det hopplöst att få ihop det. Jag behöver fingrarna som konkreta bilder, jag tänker ”sju” som alla fingrar på ena handen och två på den andra.

2. Har Du haft svårt att lära dig klockan?
Ojojoj, jag kan det knappt ens idag. Jag minns hur mamma kämpade med att få mig att fatta, satte sig med mig vid köksbordet och visade på en leksaksklocka och hon har senare berättat hur himla ointresserad jag var. Ja, jag fattade ju absolut ingenting 😀 Sedan började jag skolan och lyckades väl lära mig någotsånär. Men då kom de dragande med digitalklockor istället och så hette tre plötsligt femton och innan jag fattade det hade det gått flera år. Jag kan fortfarande behöva tänka efter. Sedan blev jag lite större och började med engelska, senare också tyska och franska. Och så skulle jag lära mig klockan på de språken också! När folk frågar mig på andra språk vad klockan är känns det som om det tar en hel evighet att först fatta vad den är på svenska och sedan försöka få ur mig det på engelska eller franska. Lika bra att bara visa dem klockan så får de kolla själva.

3. Har Du svårt att snabbt avgöra olika tals värden?
Japp, speciellt om det är sådana tal som 10000 eller 100000 eller 1000000. Då måste jag ta det riktigt lugnt och räkna alla nollor eller dela in dem i grupper om två eller tre. Annars är det svårt att se skillnad.

4. Har Du svårt att hantera pengar och pengars värde?
Nej, inte egentligen, i alla fall inte numera. Jag vet hur mycket jag har och fattar så klart vad det är värt. Men visst kan jag tänka fel ibland för att jag missuppfattar antalet siffror. Jag kan också ha svårt att avgöra vad en sak är värd, om någon frågar vad jag tror att en bil kostar har jag absolut ingen aning. Men det kan nog ha mer att göra med min allmänna (0)kunskap om bilar.

5. Räknar Du långsammare än andra?
Japp, klarar mig inte utan miniräknare.

6. Har Du problem med att lära Dig multiplikationstabellerna?
Hade inte mormor kämpat med mig hela lågstadiet för att jag skulle lära mig dem utantill hade jag nog inte kunnat än idag.  Men i och med att jag kan detta har jag lyckats förstå hur det funkar också.

Om man svarar ja på fyra eller fler av dessa frågor kan det vara dyskalkyli, påstår de som skrivit dem. Jag skulle vara intresserad av att faktiskt testa om jag har det. Skulle jag göra den typen av test som ges till skolbarn skulle jag kanske ”överlista” det, jag har ju trots allt tagit mig igenom grundskolan och gymnasiet med godkända betyg (även om det hängde på en jävligt tunn tråd på gymnasiet). Jag är vuxen och har haft några år på mig att lära mig strategier för att klara mig.

Jag har jättesvårt att läsa busstidtabeller och vissa typer av diagram. De säger mig liksom ingenting.

Jag kan också relatera till en hel del av det som Anneli berättar:

”Jag har stora svårigheter med att läsa analoga klockor, kan inte höger och vänster, och har otroligt svårt att inse att det är 10 minuter mellan 14.55 och 15.05, inte en timme. Jag kan inte uppskatta avstånd, /…/ När jag räknar gör jag löjliga avskrivningsfel, som just att kasta om siffror, och jag har aldrig lärt mig multiplikationstabellerna.”

Höger och vänster är hopplöst, ja! Och avstånd ska vi inte prata om. Frågar någon hur långt jag tror att det är mellan två punkter kan jag inte ange antal meter, det blir helt uppåt väggarna.

Jag skriver av fel ibland, speciellt datum. Det har ställt till problem i släktforskningen, jag byter plats på månad och dag, i alla fall så länge dagssiffran är lägre än tolv, jag vet i alla fall hur många månader det finns. Men jag har på flera ställen i släktträdet skrivit den typen av fel.

Multiplikationstabellerna har jag som sagt lärt mig genom rent utantillrabblande.

Däremot har jag faktiskt, konstigt nog, rätt bra minne för portkoder och telefonnummer. Det kan verka lite märkligt i sammanhanget, men jag har (eller har i alla fall haft) ett nästan läskigt gott sifferminne. Fråga mig inte hur det hänger ihop.

Ibland kan jag också räkna ut saker och blir riktigt förbluffad när det händer. Men jag har ju trots allt tränat och jag har lärt mig lite grann. På samma sätt kan ju en dyslektiker lära sig hur ord stavas genom ren nötning och träning, så varför skulle inte jag kunna lära mig hur man räknar i huvudet också? I alla fall när det handlar om lättare tal.