Etikettarkiv: Malta

1800-talsbilder av Ġgantija-templet

19th Century Souvenir Illustrations of the Ġgantija Temples.

Ett intressant inlägg i en blogg som jag hittade strax efter att vi varit på Malta. Det handlar om gamla illustrationer av Ġgantija-templet, som jag besökt vid ett par tillfällen, senast i mars i år, de bilderna kan man titta på här.

[BOK] People of the Temples

People of the Temples – Linda C. Eneix

”Great Mother Goddess is still in charge, but the world is changing. What will happen to a tiny island of pilgrimage and the people who keep the megalithic shrines to Mother Earth?” (Läs mer här)

Den här boken hittade jag i en liten souvenirbutik i närheten av Ggantija-templet på Gozo. Boken såg lite amatörmässig ut, men jag tyckte den verkade tillräckligt intressant för att jag skulle ge den en chans, och det är jag väldigt glad att jag gjorde. Författaren har lekt runt lite med det lilla vi vet om de gamla maltesiska templen och gissat en hel del utöver det. Resultatet blir en ganska intressant och trevlig berättelse om en tänkbar verklighet.

De här templen anses vara världens äldsta fortfarande existerande byggnadsverk och liknar ingenting man funnit någon annanstans. Titta gärna på de bilder jag tog i Tarxien och Mnajdra i februari. De övergavs helt plötsligt och ingen vet vad som hände med det folk som byggde dem. I den här boken ger författaren sin tolkning av händelserna.

I en sådan här berättelse är det lätt att man går vilse i önsketänkande och föreställningar om en fredlig, snäll och vänlig kultur och helst också kvinnodominerad. Visst finns det många teorier om gudinnedyrkande forntidskulturer i olika delar av världen, och visst kan de mycket väl stämma, men ofta tycker jag att det blir för mycket önsketänkande. I den här boken plockar författaren upp teorier som bygger på de kvinnoskulpturer som hittats på Malta, men skildrar en relativt jämställd kultur.

Det finns en del märkligheter som jag inte riktigt ”köper”, men på det hela taget tyckte jag mycket om den här boken, och den har ett par riktigt mysiga och roliga karaktärer som det var lite tråkigt att lämna efter att boken var utläst.

Ställer vi för låga krav?

Idag är jag lite småsur, så jag ger mig på ett inlägg som jag gått och funderat över ett tag. På Malta såg vi en lapp i ett skyltfönster, där man sökte personal till en klädbutik. Jag fotade av lappen, den fick mig nämligen att tänka på en liknande lapp i ett fönster till en souvenirbutik på Västerlånggatan i Stockholm för några år sedan och som jag fotade då, för att jag redan då tyckte att den var skrattretande.

Nu kanske den lappen är unik för just den butiken, men i jämförelse med den maltesiska framstår den som rätt kravlös.

Skulle man ens våga efterfråga ”Good level of education” på det här sättet i Sverige utan att få skäll för att vara exkluderande? På den svenska lappen räcker det om man ”gärna” är ”glad och trevlig”. Det är alltså inget krav. Dessutom ”kanske” man talar flera språk. Det om något borde väl vara ett grundkrav för arbete i en butik där majoriteten av kunderna är utländska turister? De enda egentliga kraven är ålder och kassavana, även om man beroende på tolkning skulle kunna inkludera även kassavanan i det här ”gärna”. Jag minns att jag funderade på att gå in och söka jobbet och säga att jag var 30 år, hade åtta års kassavana, talade tre språk plus ett till hjälpligt, men var förbannat sur och otrevlig, och räkna med att få jobbet eftersom jag uppfyllde tre av fyra önskemål.

På Malta vågar man tydligen vara så petig att man kräver ”good level of education”, även för ett butiksjobb. OK, du bör kunna sy också, det gör nog att man redan där förväntar sig lite mer kvalificerade sökande än i den svenska souvenirbutiken, men varför denna svenska mesighet? Jag hade snarare förväntat mig att se något i stil med ”Du talar självklart god engelska och helst ytterligare ett eller två språk”, med tanke på att man kommer att träffa betydligt fler utlänningar än svenskar i den butiken. Jag skulle faktiskt även testa de sökandes engelska under intervjun.

Det där med ”glad och trevlig” hade jag inte ens skrivit, det är en självklarhet att den jag skulle anställa bemöter kunderna väl. Sedan hade jag inte särskrivit rubriken heller.

Malta dag 5

Skrivet 4 mars

Idag gjorde vi det vi tänkt göra igår, nämligen att åka till Gozo (alltså Maltas grannö). Vi hade bokat en transport till färjan för att sedan hoppa på sightseeingbussen på andra sidan. Vi bokade den tidiga transporten för att verkligen hinna med så mycket som möjligt, men på grund av trafiken kom den tjugo minuter för sent. Vi var lite griniga, men på det stora hela tror jag att det blev bra ändå. Vi var ganska så möra när dagen väl var slut.

Det blåste en hel del, så det gungade, och jag som har lätt att bli sjösjuk tyckte att det var lite läskigt. En del av tiden tillbringades dock med att gosa med en gullig liten hund, som var väldigt social och klängig, och tyckte att vi var jätteroliga.

Hur som helst, vi började med att hoppa av bussen vid Ggantija-templet, som sägs vara det äldsta av alla de tempel man grävt ut på öarna. Det består egentligen av två tempel, som ligger precis intill varandra, hopbyggda, kan man säga. Det ena var stängt, men vi fick komma in i det större av dem. Vi köpte en liten guidebok av en man som stod vid ingången och sålde, en ganska lagom liten sammanfattning med en skiss över templet och rätt många bilder. Ggantija grävdes ut 1827 och anses vara det äldsta byggnadsverk som fortfarande finns kvar i hela världen. Det är rätt häftigt! Stonehenge och pyramiderna är rena nymodigheterna!

På vägen tillbaka till bussen skuttade jag in i en souvenirbutik och hittade en bok som verkade spännande, ”People of the Temples”, som är en roman som utspelar sig på den tiden då de här templen byggdes. Ska bli spännande.

Sedan åkte vi vidare till Calypsogrottan, där jag var vid förra besöket. Nu gjorde bussen ett kort stopp på tio minuter för att fota, om man inte ville vänta på nästa buss 45 minuter senare. Olle stannade kvar i bussen, jag skuttade ut för att fota utsikten. Det betydde att jag inte hann ned i själva grottan, men det gjorde inget, den minns jag rätt bra från förra besöket, den är visserligen häftig, den är öppen ut mot havet så att man har en fin utsikt, men jag vågade inte riskera att missa bussen, så det fick vara.

Utsikt från ingången till grottan

Nedgången till grottan. Eftersom jag fick med en person på bilden ser man hur smalt det är.

Nästa stopp blev staden Victoria, eller Rabat, som invånarna kallar den. Lite rörigt, eftersom det finns ett Rabat på Malta också. Invånarna gillade inte namnbytet till Victoria, och behöll det gamla. Där åt vi en snabblunch i form av en pizzaslice som vi tog med oss på vägen upp mot citadellet och katedralen. Vi hade planerat att göra ett dubbelstopp här, bussarna går med 45 minuters mellanrum, men vi tänkte hoppa över en för att verkligen hinna. I och med att vi inte la en massa tid på att äta hann vi med nästa buss i alla fall. Den vi kom med var dessutom för tidig, så vi hade 50 minuter på oss. Vi kom upp till katedralen och Olle ville inte följa med in, så jag betalade de fyra euro det kostade att gå in (och fick en biljett som de ändå inte kollade), knatade in och fotade lite. Jag var antagligen här inne förra gången också, men har av någon anledning otroliga minnesluckor när det gäller just Victoria. Hur som helst tog jag en hel del bilder, jag fick också se en alldeles äkta helgonrelik, ett finger från en gammal påve som helgonförklarades för ett antal år sedan, och kyrkan har ett finger från honom.

Kupolen som syns här är inte riktig, det är bara målat för att se ut som en kupol. Det tänkte jag inte på förrän jag kom hem och läste om den, annars hade det blivit mer detaljerade bilder av den.

En riktig helgonrelik - en bit av ett finger eller något.

De här kristallkronorna var riktigt häftiga!

När jag kände mig klar med kyrkan knatade vi vidare upp till toppen av citadellet, där man har en otrolig utsikt. Mina bilder därifrån är inte så otroliga, dels var det väldigt disigt och så bestämde sig min kamera för att bråka, så det blev inte mycket att visa, tyvärr.

Nästa stopp blev kyrkan Ta Pinu, som är Maltas viktigaste kyrka och vallfartsort. Det är många som kommer hit för att be för sjuka anhöriga och många anser sig få sina böner hörda och skänker gåvor till kyrkan i form av de kryckor, gips och annat de inte behöver för att de blivit botade från sina skador. Jag är lite fascinerad av sådant här, jag tror inte alls på det egentligen, men det är vansinnigt rörande att se allt detta, och läsa alla brev från folk som tackar för att jungfru Maria gjort dem friska.

Ta Pinu

En del av gåvorna

Det finns en berättelse om en kvinna som hörde Maria tala till henne inne i det innersta kapellet år 1883. Ytterligare någon ska ha hört en röst därinne. (Oss ville hon inte tala med, tydligen.) Det här kapellet är tydligen kvar från den ursprungliga kyrkan och när man försökte riva det vid ombyggnaden var det någon av arbetarna som bröt armen, vilket man tog som ett tecken på att det inte fick rivas, alltså finns det kvar).

Kapellet

Efter det besöket hade vi tänkt oss att fortsätta till det s.k. Azure Window, som är ett högt klippvalv ute i vattnet. Det ska visst finnas en massa annat spännande att se därute också. Nu fick vi veta att vägen dit var stängd och bussen kunde inte köra upp. Det var 25 minuters promenad i varje riktning och jag var visserligen lockad, men hade lite ont i fötterna, plus att jag gärna vill vara lite mentalt förberedd på en sådan strapats. Dessutom hade det tagit längre tid än annars. Vi sparar det till nästa besök.

Istället åkte vi ned till Xlendi, som är en semesterort på södra Gozo, en otroligt vacker liten vik med restauranger längs kajen. Vi hade tänkt oss att ta en fika där, och hittade till sist ett ställe som inte bara serverade mat, utan kunde erbjuda oss kaffe och en galet god chokladtårta med vaniljglass. Vi satt precis intill vattnet och lyssnade på vågorna som var lugna här inne i viken. Jag minns att vi gjorde ett kort besök i Xlendi förra gången och jag älskar verkligen stället. Varken då eller nu gavs dock tid att klättra upp på klipporna, men det får också bli en annan gång. Jag vet inte vad det är som gör att jag tycker så himla mycket om just detta lilla ställe med tanke på allt häftigt som finns att se här, men det gör mig verkligen glad, jag skulle gärna komma tillbaka på sommaren och bada där.

Xlendi

På uteserveringen vid den vita byggnaden satt vi och fikade.

Efter Xlendi var det dags att fortsätta till hamnen och ta färjan tillbaka. Den här gången satt vi längst fram på den öppna övervåningen i bussen och det var nästan som att åka berg- och dalbana när bussen slingrade sig ned för de smala vägarna. Lite läskigt var det, ska erkännas. Vid hamnen finns en kyrka som jag försökte fota från bussen och jag vet inte om jag ska visa upp de bilderna, de är tragiskt dåliga, bussen skakade och ryckte och när den var tillräckligt stilla för att jag skulle få en vettig bild fick jag ett gäng elledningar framför kyrkan istället. Nåja, man kan inte få allt.

Tillbaka på andra sidan blev vi upplockade av samma chaufför som kört oss dit. Han var glad och pratsam och skojade med ett par kinesiska tjejer som åkte med och som inte visste vad deras hotell hette, det skulle alltså kunna bli lite problematiskt att veta var han skulle släppa av dem. Det löste sig så småningom. Vi var de enda som skulle hela vägen till Valletta, och vi sa att de gick bra om han släppte oss vid stadsporten så att han inte behövde krångla sig in i staden. Det var han tacksam för. Det var jag med, för jag höll på att dö av åksjuka när vi väl kom ur minibussen och jag hade verkligen inte klarat en meter till. Olle sa att jag inte riktigt var grön i ansiktet, men nära på.

Medan jag stod och återhämtade mig kom en gullig hund som jag hälsade på och fick annat att tänka på en stund.

Vi gick till hotellet, vilade en stund och gick sedan ut och hamnade mitt i karnevalen, som började idag. Vi tog massor av bilder, men det var inte superbra ljus och bilderna blev inte så bra, men kanske har jag fått en eller två som är riktigt bra. Det spelar inte så stor roll, det är roliga minnen att ha i alla fall.

Helt fantastiskt var det att se alla dräkter och vagnar som folk ägnat hela året, sedan förra gången, åt att sätta ihop. Mycket glitter, blingbling och kitsch, och musik och blinkade lampor också! Otroligt fantasifulla och färgglada dräkter, det märks att de går in för det här! Riktigt roligt att se att alla åldrar var med, allt från små barn till äldre personer och allt däremellan.

Jag noterade också att denna otroliga feststämning verkade åstadkommas utan den mängd alkohol som förmodligen skulle ha förekommit på en liknande tillställning i Sverige. Jag såg en och annan som bar på en ölburk, men det var snarare åskådare än deltagare. Sedan vet man ju inte om de gick för att tokfesta när allt var klart, men ingen av de personer vi mötte verkade vara påverkad.

När vi kom tillbaka till hotellet en stund senare upptäckte Olle ett missat samtal på mobilen, från vår vän Ali i Egypten! Vi har ju varit lite oroliga för honom eftersom vi inte hört något från honom sedan oroligheterna började där nere. Vi har skickat ett par SMS och inte fått svar. Nu ringde Olle upp honom och vi vågar inte tänka på vad det kostade, men det är ointressant just nu, vi har i alla fall fått veta att han mår bra.

Imorgon är det näst sista dagen, vi åker på söndag eftermiddag, så vi kommer att ha halva söndagen på oss också, vi får se vad vi hittar på.

Malta dag 4

Skrivet 3 mars

Den här morgonen hade vi funderingar på att åka till Gozo med samma sorts sightseeingbuss som vi åkte med i förrgår. Det kommer vi istället att göra imorgon, eftersom vi borde ha varit uppe lite tidigare för att hinna med ordentligt.

Istället promenerade vi ned till den dagliga gatumarknaden på Merchants’ Street, där vi handlade ett par fina dukar till vardagsrummet och jag hittade några riktigt praktiska små tygkassar, som ligger inrullade i en påse, som i sin tur ser ut som små rosor som man kan ha som väskdekorationer. Alltså har man alltid med sig en extra kasse! Vansinnigt smart, tyckte jag, och köpte två stycken.

Sedan gick vi för att titta på en liten kyrka som jag upptäckte igår kväll medan vi promenerade runt och väntade på att restaurangen där vi bestämt oss för att äta middag skulle öppna. Kyrkan låg på en liten tvärgata och jag hade nog inte tänkt på att den fanns om det inte varit för att porten var öppen och det var gudstjänst. Jag kikade in lite försiktigt genom innerdörrarna, men ville inte gå in och störa. Jag har ju inte så förtvivlat mycket på en gudstjänst att göra, och speciellt inte om den är på maltesiska. Hur som helst, jag kunde i alla fall se att taket hade väldigt häftiga dekorationer och en spännande färgsättning i vitt och ljusblått. Det ville jag titta närmare på, och idag kunde vi komma in och titta. Lite extra roligt att se en kyrka som inte är en av de stora som guideböckerna skriver om. Vi gick runt en bra stund och fotade bland annat en vansinnigt vacker Mariastaty.

Alltså, jag måste erkänna en sak, mina vänner. Jag gillar katolskt kitsch! Nej, jag tänker inte dekorera mitt hem med det, men jag kan uppskatta det, för även om vi skrattar lite åt allt blingbling och tycker att det är överdrivet, så finns det ändå en sorts värme i det, som jag tycker saknas i våra kyrkor hemma i Sverige. Jag gillar det här med de elektriska ljusen man kan tända framför statyerna, man lägger i ett mynt och trycker på en lysknapp istället för att tända ett stearinljus. Det känns modernt och levande på något sätt.

Jag tror faktiskt att jag skulle bli katolik om jag kände något som helst behov av kristendom. Eftersom jag inte gör det tänker jag nöja mig med att fortsätta njuta av kyrkorna som de häftiga lokaler de är.

Efter kyrkobesöket traskade vi tillbaka till hotellet för att lämna våra inköp och sedan tog vi färjan över till Sliema för att äta lunch och sedan hoppa på en hamnkryssning som ingick i biljetten för den busstur vi åkte i förrgår. Vi passade också på att boka Gozoturen för imorgon. Samtidigt bad vi bokningskillen om tips på lunchrestaurang och han tog fram en reklamlapp för en restaurang tvärs över gatan, skrev något på den och sa att om vi gick till det stället och lämnade lappen skulle vi få tio procent rabatt. När vi beställde och lämnade fram lappen sa servitrisen ”Aha, ni har pratat med Gregory”, och så fick vi vår rabatt.

Efter lunchen tog vi en kort promenad innan båten skulle gå, och satte oss och åt glass på en bänk. Det här var den varmaste dagen hittills, det var femton grader när vi kom ut från hotellet på morgonen och sedan blev det varmare och varmare. Snacka om att jag behövde det här efter att ha varit nedfrusen och eländig i flera månader. Det är rena terapin för mig att kunna gå runt i tunn jacka, inte behöva akta mig för isfläckar, kunna sitta ute och äta.

Båtturen var trevlig och intressant, även om det var lite väl höga vågor när var som allra längst ute, utanför vågbrytarna. Jag är inte världens modigaste, så lite läskigt var det. Bland annat åkte vi förbi ett tyskt krigsfartyg som låg inne i Grand Harbour. Guiden berättade att det även fanns ett par engelska i närheten. De är här för att plocka hem folk från Libyen, och går i skytteltrafik mellan länderna. När vi sedan var på väg ut ur Grand Harbour kom HMS York in, förmodligen fullastad med folk som fått lämna Libyen och sedan skulle slussas vidare till sina respektive hemländer. Från att bara ha varit på semester från precis allt ramlade vi rakt in i verkligheten i resten av världen en liten stund.

Belägringsklockan, som man kan se på lite närmare håll på bilderna från dag 1

Ett tyskt krigsfartyg som tillsammans med ett par engelska hämtar folk i Libyen och tar med sig dem till Malta för att de därifrån ska kunna ta sig till sina respektive hemländer. Guiden på vår båt berättade att ett av de engelska var på väg in, och vi fick se den precis när vi lämnade hamnen på vägen tillbaka till Sliema.

Det lilla utsiktstornet i Senglea. Det finns med på hur många bilder som helst, och på framsidan av nästan varenda guidebok om Malta.

Tvätt på balkongerna

Här kommer HMS York med en massa folk som inte ville vara kvar i Libyen

När vi kommit iland igen var jag lite skakis efter resan på de höga vågorna och Olle ville ha kaffe, så vi letade upp närmsta café, som var samma där vi ätit glass ett par timmar tidigare. Nu blev det kaffe och varsin tårtbit, jag blev lycklig över en underbar blandning av choklad och apelsin i min. Olle tog en med choklad och kaffe. Alla dessa kalorier, som man visserligen får unna sig när man är på semester, gjorde vi av med (i alla fall några stycken) på den långpromenad vi sedan tog från Sliema tillbaka till Valletta via en spelbutik som Olle ville besöka. Den turen gjorde att vi kom bort från turistkvarteren en stund och promenerade genom vanliga bostadsområden.

Fasaden på en kyrka, som tyvärr inte var öppen.

På en liten tvärgata gick vi förbi en bilverkstad, och utanför den satt en ljusbrun hund. Jag hälsade på henne och ägaren kom fram och berättade att hunden var hela 16 år gammal, vilket märktes, för hon var rätt stel i benen och man såg att ögonen inte var vad de hade varit. Hon var dock gosig och social och jag pratade med henne och ägaren en stund. Han berättade att det var hans mammas hund, som han tagit hand om när mamman gått bort. Hunden var otroligt fin och välskött, så hon hade nog alla förutsättningar för att bli så gammal. Hon tyckte visst att det var trevligt att umgås med mig också, för hon satt tätt, tätt intill mig på trottoaren och lät sig klappas.

Vi hittade så småningom fram till butiken, Olle pratade lite spel med killen som jobbade där, och med ett par av kunderna, och sedan traskade vi vidare tillbaka till Valletta, en promenad på ca 45 minuter.

I en souvenirbutik innanför stadsporten hittade jag en kokbok med maltesiska recept, så nu blir det roliga experiment hemma i köket. Dock hoppar vi över kaningrytan.

Och det bästa av allt – jag tror att jag blivit lite solbränd idag!

Malta, dag 3

Skrivet 2 mars

Idag tog vi lokalbussen för att besöka Mdina och Rabat. Bussarna går vanligtvis från bussterminalen precis utan för Vallettas stadsport, men denna vecka håller de på att förbereda karnevalen, som börjar på lördag och är hur stor som helst, och det betyder att all busstrafik hela veckan är flyttad till Floriana, som ligger en bit bort. Man fick alltså åka en specialbuss för att komma till den tillfälliga bussterminalen, och den var nästan omöjlig att hitta, så vi fick hjälp av en vänlig polis. Till sist kom vi i alla fall fram till det ställe där bussarna gick, och där var det väldigt snurrigt, tyckte i alla fall vi, för alla som fattade systemet var det säkert självklart.

Vår upplevelse av maltesiska bussförare stämde rätt bra med vad vår vän Åsa beskrivit, hon pluggade ett halvår på Malta och var med om en del äventyr på bussarna. De flesta malteser är vänliga och hjälpsamma, alla som inte är det blir busschaufförer. Vi funderade över om det är yrket i sig, den röriga trafiken eller något annat som orsakar det här. Vi funderade också över om de är likadana hemma och att det i så fall antagligen finns en hel del ensamstående bussförare på Malta. (Eller inte, eftersom det inte är tillåtet med skilsmässa, det är något de håller på att debattera om just nu, om man ska tillåta det eller inte. Jag har läst en del kommentarer till artiklar i maltesiska tidningar om detta, och det finns en hel del människor som faktiskt är stenhårt emot skilsmässor.)

Hur som helst kom vi i alla fall fram till Mdina och Rabat, som ligger precis bredvid varandra. Rabat är som en förstad till den inmurade Mdina, och är idag större än denna. Mdina är speciell av flera skäl, dels får bara de som bor i staden köra bil där, så det är ytterst lite trafik. Gatorna är smala, slingrande och stillsamma. Utanför en av stadsportarna träffade vi på en vänlig man som verkade vara någon sorts guide, eller vad han nu var, vi blev aldrig klara över det. Hur som helst var han väldigt pratglad och berättade massor av spännande saker om staden.

Stadsporten i Mdina

Fint fönster

Det finns faktiskt folk som bor så här. Det är fel, fel, fel! (Så länge det inte är jag)

Sådana här finns utanför rätt många dörrar

Vi letade oss fram längs några av gatorna, tills utsiktspunkten där man ser hur långt som helst, ända till Valletta och man ser även kyrkan i Mosta väldigt tydligt, den såg vi för övrigt från planet när vi flög in i söndags, den var fint upplyst i nattmörkret. (Denna kyrka har en stor kupol som syns tydligt från flera ställen på ön. Den är mest känd för att en bomb föll in genom taket någon gång under andra världskriget och sedan inte exploderade. Detta ses som ett mirakel och man kan idag se en kopia av bomben inne i kyrkan. Detta kommer jag ihåg från mitt förra besök på Malta, troligen kommer vi inte till den kyrkan denna gång).

Utsiktsplatsen i Mdina. Man ska inte klättra på muren!

Kyrkan i Mosta

Vi gick vidare och kom fram till Fontanella Tea Garden, som vår vän Åsa rekommenderat. De har en chokladtårta som är känd över hela landet, och efter att ha ätit av den förstår jag varför. Vi satt och tittade på utsikten medan vi njöt av tårtan.

Fontanella Tea Garden

Det fanns träd med mogna apelsiner inne på caféet. I mars! Jag vill flytta till Malta. Nu!

Sedan promenerade vi vidare och tittade på katedralen och dess tillhörande museum, kikade in i några butiker och i en av dem köpte maken en jättefin liten silverberlock till mig, i form av en sol.

Här gäller det att man sköter sig!

Vi fortsatte ned till Rabat, där vi letade efter en restaurang som Åsa tipsat om, men när vi inte lyckades hitta den hamnade vi på restaurang ”Grapes”, där vi åt pasta bolognese som var riktigt tråkig, serverad av lika tråkig personal. Dyrt var det också. Vi tänkte att det var Rabats svar på Portikhuset i Visby (Det är alltså inte ett gott betyg, om någon nu trodde det. Lyd vårt råd och undvik båda dessa ställen).

Ät inte här!

Vi blev i alla fall mätta, om än inte nöjda, och fortsatte för att titta på katakomberna, där jag också var vid förra besöket. Jag mindes det som mindre än vad det var, det finns hur många små rum som helst att smyga runt i. Jag tänkte tanken att gå ned där med ett par småbarn, de skulle ha varit borta på nolltid. Även här hade vi samma tur som vid ett par av besöken igår, nämligen att få vara mer eller mindre ensamma. Helt klart en fördel att åka vid den här tiden på året.

Vårblommor utanför katakomberna

Efter katakomberna besökte vi Paulus grotta, där han sägs ha gömt sig i tre månader efter skeppsbrottet här år 60 e. Kr. Grottan ligger under en kyrka, så man gick ned för en trappa och mannen som vaktade grottan berättade lite för oss både om grottan och om kyrkan. Sedan gick vi upp och tittade på kyrkan, där det tydligen ska finnas en Mariastaty som enligt vår guidebok ska ha ”undergörande krafter”. Vi hittade två statyer som skulle kunna vara den, men några krafter märkte vi inte av. Kyrkan beskrevs som mörk och dyster, men var faktiskt ganska fin.

Paulus grotta

Vi tror att det här var den Mariastaty vi läst om.

När vi kände oss nöjda med kyrkobesöket promenerade vi tillbaka till busshållplatsen. På samma buss satt vår pratglade vän från förmiddagen. Vi pratade lite till med honom. Strax innan vi klev av i Valletta började vi också prata med en irländare som satt framför oss. Han berättade att han bodde här sedan tre år tillbaka.

Vi gick till hotellet för att vila en stund och sedan tog vi en promenad, jag shoppade en fin sidenblus med matchande halsband och vi hittade en bokhandel som hade extremrea och jag fick tag i en trevlig bok som jag var tvungen att köpa, ”Born to Rule – Granddaughters of Victoria, Queens of Europe”. Det blir intressant läsning.

När det blivit mörkt gick vi för att ta lite nattbilder nere i hamnen, och sedan var det dags att äta. Vår middag blev varsin supergod pizza på den trevliga restaurangen La Cave, även den ett tips från Åsa.

Malta, dag 2

Skrivet 1 mars

Den här dagen tog en lite oväntad och mycket lyckad vändning. Vi hade tänkt att ta lokalbussen för att åka och titta på Tarxien-templet, och sedan promenera till grannstaden för att besöka en butik som Olle ville kika på. Istället tipsade hotellreceptionisten om sightseeingbussarna, som har ett sådant där ”Hop on – hop off”-system. Man kliver på och sedan går man av på vilka stopp man vill, tittar på det som finns att se där, och sedan går nästa buss om en timme. De här sevärdheterna är oftast inte så stora, så en timme räcker gott.

Vi hade fantastisk tur med vädret, sol hela dagen, även om det mulnade lite framåt eftermiddagen.

Vårt första stopp blev alltså Paola, där Tarxien ligger. Från bussen tog vi en liten omväg, så vårt besök i templet blev kortare än det var tänkt. Men det är som sagt inte superstort, så vi hann med. Ändå ska det vara det största av alla templen på ön. (I Paola ligger även Hypogeum, som är ett underjordiskt tempel i tre våningar. Tyvärr hade vi inte möjlighet att se det då de bara släpper in 80 besökare per dag och det var fullbokat fram till 13 mars. Det får jag komma ihåg till nästa besök och försöka få en biljett, för det låter galet spännande.)

Kopia av staty som hittats i Tarxien. Intressant att notera är att kopian är helare än originalet, som saknar nästan hela ena benet. Överdelen har aldrig hittats.

 

På vägen tillbaka till bussen tittade vi in i en djuraffär och hälsade på maltesiska marsvin och kaniner. En bit ned på samma gata stod en gammal dam i ett fönster och stoppade oss för att hon ville småprata lite. Hon frågade varifrån vi kom och berättade att hon varit lärare i över 40 år, och blev jätteglad när jag berättade att jag också var lärare. Hon berättade hur mycket hon älskat sitt arbete hela tiden, och jag undrade hur många svenska lärare som skulle kunna säga samma sak efter lika många år. Men här kan jag tänka mig att yrket både har lite mer status och att det är lite mer ordning och reda i skolorna, så här kanske man skulle trivas i 40 år.

Tyvärr hade vi lite bråttom till bussen och hann inte stanna och prata så länge med den rara damen, utan gick vidare och hoppade på bussen och åkte till Marsaxlokk. Det är en trevlig liten by med en fantastiskt vacker hamn, som jag minns från mitt förra besök på Malta. Här åt vi lunch på en mysig liten restaurang med utsikt över hamnen.

När vi ätit promenerade vi en bit ned längs gatan och jag hälsade på en kelsjuk liten katt, som knappt ville låta mig gå.

Vi hann också med att titta lite på marknaden nere vid hamnen. Jag hittade en helt gudomlig duk med handgjorda spetsar och broderier, som skulle passat perfekt på vårt köksbord. Jag köpte den dock inte, jag vill vara lite sparsam med pengarna i alla fall, även om den faktiskt inte var speciellt dyr. Jag får väl drömma om att duka med den tillsammans med kaffekopparna jag inte köpte i Egypten för två år sedan.

Det blev också några bilder av kyrkan med sin mycket vackra Mariastaty på taket.

Sedan kom bussen och körde oss vidare till Għar Dalam-grottan. (Alla de ställen vi besökte idag var sådana som jag bara hoppats att vi skulle hinna med, men som jag trodde skulle bli lite svåra att komma till på egen hand om man inte skulle göra separata turer till allting). Den grottan var en av mina favoriter vid det förra besöket. I anslutning till grottan ligger ett museum, som utökats sedan första besöket och som innehåller enorma mängder fynd av ben och tänder från olika djur, alla upphittade i grottan. Man har också hittat ett par människotänder vid ett tillfälle. Mest intressant av allt är egentligen fynden av dvärgelefanterna, som dog ut för att de isolerades här när havsnivån steg och ön skildes från fastlandet. Dock har Malta aldrig haft landförbindelse med Afrika, om jag förstod saken rätt, däremot med det som idag är Sicilien. Alltså måste elefanterna ha kommit norrifrån. Det var lite otippat.

Besöket i grottan blev mycket lyckat, eftersom vi hade den alldeles för oss själva. När jag var här förra gången var det sommar och det kryllade av turister. Nu fick jag njuta av lugn och ro inne i grottan. Tyvärr kom man inte lika långt in som tidigare, eftersom de upptäckt sprickor i taket i de innersta delarna och spärrat av. Men det kompenserades av att vi var ensamma. Vid ingången surrade det av bin som beskrevs som ”harmless” enligt en skylt. Men väsnades gjorde de, så att det hördes långt in i grottan.

Förra gången jag var här kom man ännu längre in.

Här droppar det ned...

...på denna!

Ingången till grottan

Nästa stopp blev templen nere på sydkusten, Hagar Qim och Mnajdra. Det första visade sig tyvärr vara stängt, på grund av att en storm orsakat skador som de behövde utreda. Mnajdra hade varit stängt fram till 20 februari, men sedan ansetts tillräckligt säkert att öppna igen, så dit kom vi. Det ligger ca 500 meter ifrån Hagar Qim, precis nere vid havet.

Det som överraskade mig nu var att de dels byggt ett museum i anslutning till templen, vilket var mycket bra, med tydliga modeller och mycket information. Men den största överraskningen var de stora skyddstaken som byggts över templen. De slits ju mycket av väder och vind och behöver skyddas. Jag var där 2001 och tydligen hade beslutet om de här taken kommit bara något år senare. Taken är byggda som stora ”tält” som är tänkta att kunna avlägsnas, vilket ju på sitt sätt är bra. Även om jag förstod syftet med dem och stödjer det helt och hållet, förtog de tyvärr en del av stämningen i de här templen, som jag verkligen älskar. Men samtidigt ska vi vara glada att vi får besöka dem samtidigt som de kan bevaras. Sådana här saker ska inte tillåtas slitas ned bara för att vi vill ha häftiga upplevelser. Man får ju fortfarande komma in i dem, även om det var fler avspärrningar nu, man kom inte riktigt hela vägen in. Men samma sak där, hellre det än att folk springer och ristar in sina namn på stenarna och beter sig. (Det där har jag aldrig fattat, varför gör folk sådant, överallt? För vem är det intressant att jag ristar in ”Gealach var här 1 mars 2011”? Inte kan det vara intressant för mig, jag kan inte räkna med att jag kommer tillbaka och ser det om tjugo år, inte heller vet någon annan vem jag är och kan tycka att det är häftigt att jag var där idag).

De här figurerna har man hittat ganska många av, och de har oftast antagits vara kvinnor. Men kan vi vara så säkra på det, egentligen?

Många frågor, inte så många svar. Spännande, tycker jag!

Modell av Hagar Qim, som vi inte fick se.

Modell av Mjadra. De röda strecken visar solstrålarna vissa dagar på året.

Den lilla ön Filfla - man ser den väldigt bra från båda templen. Den går inte att besöka om man inte är fågel eller bergsbestigare.

Inne i Mnajdra

 

Liten inristad bild av ett tempel på en av väggarna. Ger en liten aning om hur byggnaderna kan ha sett ut med tak.

Tälttaken förtar kanske en del av stämningen, men vi ska nog vara glada att de finns där!

Vid utgången satt den här söta tjejen.

Efter besöket tog vi en fika i den trevliga cafeterian som ligger i samma byggnad som museet. Jag köpte en bok i museishoppen, ”Islands of Dream – The Temples of Malta, Hidden Mysteries Revealed”, som verkade lite spännande, och möjligen lite skum. Risken är att den är lite väl flummig, kanske, men vi får se. Jag är beredd att ta den med en nypa salt, men spännande verkar det.

Efter templen var det dags att hoppa på den sista bussen tillbaka till slutstationen i Sliema, där vi tog färjan över till Valletta och däckade på hotellet, sedan orkade vi inte fatta beslut om middag utan hamnade på Burger King, varefter vi gick tillbaka till hotellet och jag satte mig för att skriva detta.

Valletta sett från Sliema

 

Färjan mellan Valletta och Sliema