Etikettarkiv: litteratur

[BOK] Sagan om Isfolket

Sagan om Isfolket – Margit Sandemo

OK, det borde väl stå [BÖCKER] och inte [BOK] i rubriken, serien har ju faktiskt 47 delar. Men jag vill vara konsekvent, så det får vara.

Det här var nog femte genomläsningen av den här serien, som ”alla” verkar ha börjat läsa när de var i tonåren. Jag tror att jag började när jag var 25, efter att en massa vänner tjatat på mig att jag borde läsa dem.

Den här serien har fått väldigt mycket dålig kritik på grund av… ja, på grund av allt egentligen. Dåligt språk, logiska luckor, Harlequinnivå på berättelsen, ”tantsnusk”, etc… Och ni vet ju hur jag är när det gäller dåligt språk, jag läser inte ut boken om det inte finns något annat som får mig att vilja veta hur den slutar.  Mitt senaste försök att läsa en Harlequinbok slutade med att jag bokstavligen slängde boken i väggen efter tio sidor. Tantsnusk brukar jag inte heller ha så mycket tålamod med.

Ändå har jag läst hela serien fem gånger, plus att jag tagit mig igenom en hel del av Sandemos övriga produktion, vilket ju är en hel del. (Jag funderar nu på att fortsätta med ”Häxmästaren” och ”Ljusets rike” bara för att ta mig igenom alla tre, de hänger ju på sätt och vis ihop.)

Så vad är det då som gör att jag inte kan släppa böckerna när jag väl sätter igång, trots allt det här som jag nämnt ovan?

Tja, det är en massa övernaturligt i den, sådant är alltid kul om man gillar fantasy, vilket jag ju gör. Även om språket faktiskt bitvis är riktigt kasst, är det något med berättelsen som liksom ”kryper under skinnet” och biter sig fast. Många av de situationer som uppstår kan man känna igen sig i och någon sa en gång till mig att i princip alla hittar en karaktär de kan identifiera sig med. Det tog ett tag innan jag hittade min, Tova kommer inte in förrän i de senare delarna.

Sedan är det kul att kunna följa med en släkt från 1500-talet fram till 1900-talet. Det dyker också upp flera verkliga, historiska platser och personer som vävs in i berättelsen på ett kreativt sätt.

”Tantsnusket” är faktiskt rätt oskyldigt. Jag har läst betydligt värre sådant i böcker som klassats som ”fin” litteratur. Det här är ingenting i jämförelse.

Jag brukar normalt ta mig igenom serien på ett par månader, men under hösten har jag haft så galet mycket annat att göra med jobb och studier att det tagit mig lite längre tid. Jag började i juli och blev klar igår. Nu dröjer det nog ett tag innan jag tar den en gång till.

Så visst, jag kan förstå att många sågar böckerna och jag förstår varför, men jag tycker att de har något speciellt som sitter kvar och inte riktigt vill släppa taget.

Jag tror att det som gör att jag kan acceptera alla brister är att Sandemo aldrig utgett sig för att vara någon superförfattare. Hon vill berätta historier, helt enkelt, och det är det hon gör. Då blir förväntningarna därefter och åtminstone jag blir nöjd och glad.

(Som en följd av att jag började läsa böckerna hamnade jag på det här forumet, som gett mig en drös nya, trevliga bekanta.)

Läst 2012

Här finns listan över det jag läst under det år som precis tog slut.

Det blev inte mycket i år. Att det blev så många som det ändå blev beror på att jag började läsa om Isfolket och de böckerna är riktigt lätta att ta sig igenom. I övrigt har det varit mycket annat för mig under året, men jag räknar med att få mer läst i år. Bland annat har jag en hylla i sovrummet där jag lägger allt nytt, så det blir en påminnelse. Jag köper dessutom färre böcker numera, så det blir lättare att hinna igenom det lilla förrådet.

Jag fortsätter att blogga om vad jag läser, trots att jag egentligen tycker att det är  jättesvårt att skriva om böcker. Tycker sällan att jag har speciellt mycket intelligent att komma med, det är mer som en dagbok för mig själv, för att jag ska komma ihåg vad jag läser, snarare än några djupsinniga analyser.

Men det är rätt roligt att nu, när jag hållit på i några år, gå tillbaka och se vad jag läst tidigare. Mycket skulle jag ärligt talat ha glömt bort annars.

Manliga och kvinnliga författare

(Kopierat inlägg från min gamla blogg, skrivet 2009)

På den gamla goda tiden i slutet av 90-talet, när jag ”byggde” min första hemsida, hade jag med en liten avdelning med mina favoritböcker. Det var väl inte så värst många kommentarer om det, men en person (man?) hoppade in och gnällde om att jag bara läste böcker av kvinnliga författare, med undantag för David Eddings, som han tyckte synd om i mängden av alla kvinnor.

Vad det här var för stackars pucko har jag ingen aning om, men jag har inte glömt bort honom, tvärtom brukar jag ta upp honom i bokdiskussioner och häckla honom lite grann.

Trodde han att jag medvetet valde böcker av kvinnliga författare och att jag skulle vara bättre eller intressantare om jag valde böcker av manliga författare ”bara för att”? För vems skull skulle jag i så fall göra det?

Jag väljer böcker efter huruvida de verkar intressanta eller inte. Titel, omslag och baksidestext är det jag tittar på. Inte författarens kön.

För skojs skull tittade jag lite på den lista jag publicerade nedan [i den gamla bloggen], med det jag läst under 2008. Nu är den listan visserligen inte komplett, men i alla fall.

Totalt omfattar listan 33 böcker. (Egentligen borde det vara 35, för jag läste faktiskt de två övriga delarna i Robin Hobbs Farseer-trilogi, även om de inte står nämnda här). Av dessa blir det 22 kvinnliga författare, 11 manliga och 2 pseudonymer, som alltså får bilda en kategori för sig.

Så ja, ska man tolka det här läser jag fler böcker av kvinnliga författare. Men jag vet att det inte är ett medvetet val. Inte för att jag tror att den person som anklagade mig för detta läser det här, men jag undrar fortfarande vad han ville ha sagt och varför han var så upprörd över mitt påstådda val.

[BOK] A Feast for Crows

A Feast for Crows – George R. R. Martin

Så har jag tagit mig igenom fjärde delen också. Jag måste nog säga att den var lite segare än de tidigare, men den var fortfarande för intressant för att släppa. Här följer vi bara några av personerna, tydligen ett val för att det inte ska bli alldeles för rörigt. Nu när jag börjat på del fem hoppar alltså berättelsen tillbaka lite i tiden för att följa de övriga trådarna. Det gäller alltså att tänka på att en del saker som hände i slutet av del tre inte har hänt ännu.

Jag är väldigt tacksam över listorna över personer längst bak i boken, det är alldeles för mycket folk att hålla reda på. Som tur var upptäckte jag också A Wiki of Ice and Fire, där jag lätt kan slå upp alla personer jag glömt bort eller missat eller något sådant.

Det verkar som om rätt många är överens med mig om att bok fyra var seg, bland annat en del av personerna bakom de blogginlägg jag länkar till nedan. Den var inte seg hela vägen igenom, men det var långa partier när jag kände att tankarna vandrade iväg någon annanstans. Det känns också som om det tog  en evighet att läsa ut den.

Men det som jag gillar mest i den här serien och som även kom igen i den här, är att man aldrig kan förutsäga något om vad som ska hända. Inte heller kan man säga säkert vem som är ond och vem som är god. Sådant gillar jag!

Tonårsångest

Hur får man en 18-åring att läsa? – DN.SE.

Den frågan ställs till ”Fråga bibliotekarien” i DN. Frågeställaren har en 18-årig son som inte är det minsta intresserad av böcker. I och för sig kan jag fråga mig om man verkligen kan ”tvinga” fram ett läsintresse, att få någon att läsa för läsandets skull om han aldrig varit intresserad innan.

Men det gäller ju att hitta rätt bok också. Jag gillar inte alla filmer, men det betyder inte att jag är ointresserad av film. Jag gillar verkligen inte alla böcker heller, trots att jag älskar att läsa.

Men det som fångade mig var detta citat:

”Med detta sagt kan vi konstatera att äldre tonårskillar är svårflörtade läsare. De ryser när välvilliga lärare vällingmatar dem med pedagogisk ungdomslitteratur som luktar fritidsgård och kommunal rundpingis. Och om vi bibliotekarier med evangelistisk pastorsröst gnäggar ”Se här vilken trevlig berättelse om självsvält och klassrumsmobbing!” får de skamsköljning och kastar sig mot närmsta nödutgång.”

Det här gäller inte bara ”äldre tonårskillar”, kan jag lugnt säga. Jag har varit en ”yngre tonårstjej”, även om det känns väldigt fjärran idag och endast några väl undangömda foton kan avslöja att detta faktiskt är sant. Denna 14-åring avskydde helhjärtat de böcker hon blev tvungen att läsa i skolan. Och då ska ni veta att jag slukade böcker på fritiden.

Men det var faktiskt inte speciellt kul att bli påtvingad en strid ström av trasiga, slitna, klottrade pocketböcker, som alla handlade om hur jobbigt det var att vara tonåring, om all olycklig kärlek, utseendeångest, skolstress. Vi var tonåringar, vi förväntades ha ångest. Och visst var det jobbigt ibland, men inte jobbigare än vad det ibland varit både före och efter. Och så skulle vi läsa om påhittade karaktärers ångest ovanpå det. Sedan skulle man dessutom skriva genomtänkta recensioner och analyser av de här berättelserna.

Jag avskydde det här. Jag hade precis börjat upptäcka fantasy när jag gick i sjuan, för då kom David Eddings första böcker ut på svenska. Riktigt häftiga sagor, magi, spännande länder och övernaturliga varelser. Så nej, en vanlig svensk tonårings ångestvardag var inget som fick mig sittade i läsfåtöljen timmar i sträck.

Behöver jag tillägga att jag alltid fått kräkreflexer av författare (vuxna) som ska försöka beskriva hur jobbigt det är att vara tonåring? De som inte behöver vara med om det. Och jag som dessutom inte var en snygg, populär tonårstjej var ännu mer svårimponerad. Jag var ju den där tjocka, bortkomna plugghästen som inte hade en aning om hur man skulle klä sig och bete sig, och som såg chansen att någon skulle bli kär i mig som lika avlägsen som de där varelserna i mina fantasyböcker, varför skulle jag vilja läsa om tonåringars vardag? Jag kunde inte identifiera mig med de snygga, populära tjejerna och jag ville inte läsa beskrivningar av folk som var som mig själv.

(En sak till – det är lite roligt att det läggs så mycket energi på att tala om för tonåringar att det är jobbigt att vara tonåring. Det är ju som att försöka locka fram all den där ångesten, du förväntas ha ångest, ”Känn efter nu, lilla gumman (för det är oftast tjejer det fokuseras på), har du inte lite ångest, mår du inte lite dåligt, är det inte jättejobbigt att tvingas tänka på hur du ser ut och mår hela dagarna.” Undrar hur det skulle vara om man struntade i att tjata så mycket om detta ”mående” utan tog det för vad det är, om det kommer? Jag kan slå vad om att om ingen hade talat om för mig, eller bankat in i mitt huvud väldigt ofta på skoltid, att det var så jobbigt att vara tonåring hade jag nog inte tänkt på att det var speciellt jobbigt.)

[BOK] L’élégance du hérisson – Igelkottens elegans

L’élégance du hérisson/Igelkottens elegans – Muriel Barbery

Den här boken hade jag kikat lite på och tänkt att jag kanske skulle läsa någon gång. Sedan fick jag tipset av min lärare på översättarutbildningen att läsa den och samtidigt parallelläsa den svenska översättningen. Så det gjorde jag, därav att båda titlarna och båda omslagsbilderna finns med i inlägget. Det var faktiskt riktigt skoj och gav en dubbelupplevelse, både att läsa berättelsen i sig och göra den språkliga jämförelsen. Och det är inte världens lättaste bok på franska heller, ska jag säga, ibland var det riktigt praktiskt att ha översättningen i närheten.

Nu ska det tydligen bli film också, fick jag reda på när jag googlade lite. Här kan man se lite bilder från filmen, hoppas verkligen att den kommer hit också.

Bokens huvudperson presenterar sig så här: ”Jag heter Renée. Jag är femtiofyra år gammal och portvakt på Rue de Grenelle nummer 7 i en småborgerlig fastighet. Jag är änka, kortväxt, ful och småfet, jag har förhårdnader på fötterna och lider vissa självförpestande morgnar av en kadaverliknande andedräkt. Men framför allt motsvarar jag så på pricken karikatyren av en portvakt att ingen någonsin skulle få för sig att jag är mer beläst än alla husets självgoda rika.”

Romanen handlar även om Paloma, en brådmogen 12-åring som bor i fastigheten. Hon är så besviken på allt och alla att hon har bestämt sig för att begå självmord på sin 13-årsdag. När en av husets lägenheter säljs till en japansk herre i sextioårsåldern, blir han en länk mellan de båda kvinnorna. Paloma ser bakom Renées fasad och de blir vänner. Paloma tycker att Renée har ”en igelkotts elegans: en taggig borg utåt … bedrägligt trög, våldsamt självständig men otroligt elegant”.” (texten lånad här)

 

[BOK] Djinn

Djinn – Alain Robbe-Grillet

Den här boken ingick i kurslitteraturen under A-kursen i franska, som också var min första termin på universitetet. Det var hösten 1997, så det var ett tag sedan jag läste den här boken.

Det var kul att läsa om den av flera skäl. Dels för att den är så speciell, och sedan för att jag har gjort en massa understrykningar och anteckningar i den och alla ord jag slagit upp har jag antecknat översättningen av i marginalen. Lite roligt att se vilka ord jag inte kunde då, vilka jag skulle ha kunnat om jag läst den för första gången idag, och vilka jag faktiskt hunnit glömma bort igen.

Jag kommer fortfarande ihåg när jag började läsa den här. Antagligen för att den som sagt inte är som vilken bok som helst. Dessutom hade jag precis flyttat till Uppsala, bodde just då i andra hand i en månad i ett studentrum och det var där, i den rätt fula, men vansinnigt bekväma fåtöljen i det rummet som jag satte mig för att sätta igång med den här boken som jag inte hade någon som helst uppfattning om innan. Framsidan säger ingenting om innehållet och det finns heller ingen baksidestext.

Den börjar som en rätt vanlig deckare. En man kommer in i en skum lokal för att träffa en mystisk uppdragsgivare. Han skickas iväg på ett uppdrag, tar en genväg dit han ska, möter två märkliga barn och sedan drar cirkusen igång. Jag minns att jag efter sisådär trettio sidor började bläddra tillbaka för att se om jag missat något. Jag hade inte det. Det var precis så här konstigt.

Personerna i boken byter roller på samma sätt som de kan göra i en dröm. Helt plötsligt har huvudpersonen blivit de här barnens pappa och personalen på caféet där de stannar för att äta byter också helt plötsligt roll.

Rent språkligt blir boken svårare och svårare ju längre man kommer. Från att ha börjat ganska enkelt blir det mer och mer avancerat. Jag fick senare reda på att den skrevs som en lärobok i franska för amerikanska studenter. Jag funderade redan vid första genomläsningen på om den skulle gå att översätta. Visst, berättelsen i sig skulle kunna översättas utan större problem, men man skulle missa hela den här språkbiten, eftersom den inte skulle kunna återges med korrekta motsvarigheter i så många andra språk.

Förmodligen finns det en hel del andra saker att lägga märke till i den här boken, jag minns inte heller allt min lärare berättade om den då, och jag missar säkert en hel del referenser till saker och ting, men det gör inte så mycket, det är underhållande läsning i alla fall.

Läs gärna den engelska Wikipediasidan om boken, så blir det kanske lite klarare.