Etikettarkiv: litteratur

[BOK] Nefilim

Nefilim – Åsa Schwarz

Miljöaktivisten Nova gör inbrott hos Vattenfalls VD för att skriva slagord på väggarna. Nu ska en av Sveriges största miljöbovar äntligen få vad han förtjänar. Men någon har hunnit före. I sovrummet finner hon lägenhetens innehavare brutalt mördade som i en scen från helvetet. Nova flyr från platsen men lämnar spår och blir snart misstänkt för morden av polisen. Hon försöker själv ta reda på vem mördaren är och varför denne verkar följa hennes egen lista på miljöbovar. Frågetecknen blir allt fler. Varför återkommer ständigt referenser till Syndafloden och Noas ark? Vem har genomsökt Novas hus i Gamla stan? Var hennes mors död verkligen en olycka? Vem försöker sätta dit Nova för morden? (Adlibris)

Den här boken är skriven av en vän till en vän och då blev jag så klart nyfiken. Det var en spännande berättelse och extra roligt blev det när det visade sig att den utspelar sig i Gamla stan, precis i de krokar där jag rör mig så gott som dagligen. Huvudpersonens hus skulle jag inte ha något emot att bo i, till exempel 😉

Nyfikenheten väcks omedelbart eftersom man undrar vad som egentligen hänt med huvudpersonens mamma. Jag gillar den här typen av trassliga mysterier, som jag är lite dålig på att lista ut i förväg. Det är nog en fördel, för jag tycker om att bli överraskad. (Ändå vill jag ha känslan av att jag skulle ha kunnat lista ut det när jag väl får reda på det.)

Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag tycker om huvudpersonen Nova. Förmodligen är det en person jag inte skulle komma speciellt bra överens med. Personligen har jag svårt för aktivister av alla slag, tycker inte att det är OK att begå brott för att visa sin ståndpunkt, till exempel.

Jag hade även lite svårt att komma överens med språket i början, men det är å andra sidan ett språk som är lättsamt utan att bli tråkigt och simpelt, berättelsen håller ett högt tempo, precis som jag vill ha det.

[BOK] En man som heter Ove

En man som heter Ove – Fredrik Backman

Testade att låna böcker till min Ipad via biblioteket, och den första jag plockade hem var den här, som jag varit lite nyfiken på ett tag. Jag har läst Fredrik Backmans blogg lite då och då och stött på inlägg om denne ”Ove”, som i bloggen får representera den där typen av gnällig gubbe som man kan träffa på ibland. När jag började läsa boken gav jag först upp efter ett par kapitel, för jag tänkte att det skulle bli som en lång upprepning av bloggen, och trots att den är underhållande var jag rädd att det skulle kunna bli lite tjatigt.

Men efter ett par dagar började jag om igen och det ångrar jag inte. Ove visade sig vara en betydligt djupare personlighet än jag trott. Jag fick några riktigt goda skratt och grät faktiskt på ett par ställen också. Har man läst Backmans blogg känns det rätt tydligt att grannparet är baserade på Backman själv med fru, men det var lite roligt, det med.

Boken har jämförts med ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, men jag tycker inte riktigt att de har så mycket gemensamt, även om jag uppskattade båda böckerna.

Ove är 59. Han kör Saab. Folk kallar honom ”bitter” och ”grannarnas skräck”. Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt! Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller ”den där statskuppen”, som Ove själv bara minns den. Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot en novemberdag råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden. (adlibris)

[BOK] Magic in the Wind

Magic in the Wind – Christine Feehan

På Bookcrossing-konventet i Göteborg fanns ett bord där man kunde lägga böcker inslagna i paket till någon speciell medlem. Den här och de följande två delarna i serien låg i ett paket med mitt namn på.

Det var en berättelse som kändes väldigt bekant, både personerna och miljön. Ändå har jag inte läst något av det här tidigare. Antagligen finns det något liknande som jag läst eller sett som film.

Den här boken var väldigt kort, bara lite drygt 100 sidor, vilket gjorde att det gick väldigt fort och kändes lite hoppigt emellanåt. Ska bli intressant att se om jag får samma känsla av de andra delarna som är normaltjocka.

Det var helt klart min stil i alla fall, personen som bestämt att jag skulle ha dem är jag bekant med, så det är inte omöjligt att hon tänkt till lite när hon valde ut dem.

”Sarah’s coming home.” Ever since Damon Wilder sought refuge in Sea Haven, he’s heard the same breathless rumor pass the lips of nearly every local in the sleepy coastal town. Even the wind seems to whisper her name – a reverie so powerfully suggestive that it carries the curious Damon to Sarah’s clifftop home, and seeks to shelter him there.

But Damon has not arrived alone. Two men have tracked him to Sea Haven, and into the shadows of Drake House, where Sarah hides her own secrets. And danger- as well as a desire more urgent than either has ever known- is just a whisper away… (http://www.christinefeehan.com)

[BOK] Ghosts, Drugs & Rock n’Roll

GhostsDrugs & Rock n’Roll – Anna Gable

Den här boken är skriven av en vän till mig. Det är lite läskigt att läsa en bok när man känner författaren. Tänk om man inte gillar boken? Tänk om man inte klarar av att läsa den för att språket är dåligt eller något sådant?

Men det var inget jag behövde oroa mig för, det här gillade jag och språket är bra. Även om jag emellanåt blev lite irriterad på huvudpersonen Erik för att han inte kunde låta bli att knarka (även om det har en förklaring) tyckte jag att det var lätt att gilla personerna. Berättelsen är lång, över 600 sidor, men gick ändå ganska snabbt att läsa, även för mig, som läser sakta och ofta ganska okoncentrerat. Dessutom har jag alltid fler böcker på gång samtidigt.

När ungdomen är som mest frustrerad dyker Zorf upp och ger dem en röst. På kort tid blir han världens mest hyllade rocksångare. När boken tar sin början står han på toppen av sin karriär, fyller arenor världen över, tar emot platinaskivor och priser. Men bakom framgångssagan döljer sig en svår barndom.

När Zorf möter sin far igen börjar hans förflutna hinna ikapp honom. Det är dock inte bara det han varit med om i det här livet som återkommer. En mörk historia om ond bråd död från det förgångna rullas långsamt fram och Zorf får svårare och svårare att hålla ihop sin tillvaro samtidigt som han börjar förstå att det kanske inte bara är drogerna som spelar honom ett spratt. I så fall återstår frågan vem som är mördaren den här gången och om det går att hindra historien från att upprepa sig ännu en gång? Mer än ett liv står på spel. (Adlibris)

En intressant inblick i en värld jag inte vet så mycket om. Jag har ingen egen erfarenhet av det vilda rocklivet som de här musikerna lever, så jag kan inte avgöra om det är realistiskt, men jag utgår ifrån att det finns någon verklighet bakom det.

Jag gillade att spökerierna inte tog så enormt stor plats i början, utan att det fick växa fram. Det var även bra att förklaringar och svar på saker man undrat kom vartefter. Jag tycker om berättelser där flera trådar går parallellt för att sedan knytas ihop på slutet.

[BOK] Sagan om Isfolket

Sagan om Isfolket – Margit Sandemo

OK, det borde väl stå [BÖCKER] och inte [BOK] i rubriken, serien har ju faktiskt 47 delar. Men jag vill vara konsekvent, så det får vara.

Det här var nog femte genomläsningen av den här serien, som ”alla” verkar ha börjat läsa när de var i tonåren. Jag tror att jag började när jag var 25, efter att en massa vänner tjatat på mig att jag borde läsa dem.

Den här serien har fått väldigt mycket dålig kritik på grund av… ja, på grund av allt egentligen. Dåligt språk, logiska luckor, Harlequinnivå på berättelsen, ”tantsnusk”, etc… Och ni vet ju hur jag är när det gäller dåligt språk, jag läser inte ut boken om det inte finns något annat som får mig att vilja veta hur den slutar.  Mitt senaste försök att läsa en Harlequinbok slutade med att jag bokstavligen slängde boken i väggen efter tio sidor. Tantsnusk brukar jag inte heller ha så mycket tålamod med.

Ändå har jag läst hela serien fem gånger, plus att jag tagit mig igenom en hel del av Sandemos övriga produktion, vilket ju är en hel del. (Jag funderar nu på att fortsätta med ”Häxmästaren” och ”Ljusets rike” bara för att ta mig igenom alla tre, de hänger ju på sätt och vis ihop.)

Så vad är det då som gör att jag inte kan släppa böckerna när jag väl sätter igång, trots allt det här som jag nämnt ovan?

Tja, det är en massa övernaturligt i den, sådant är alltid kul om man gillar fantasy, vilket jag ju gör. Även om språket faktiskt bitvis är riktigt kasst, är det något med berättelsen som liksom ”kryper under skinnet” och biter sig fast. Många av de situationer som uppstår kan man känna igen sig i och någon sa en gång till mig att i princip alla hittar en karaktär de kan identifiera sig med. Det tog ett tag innan jag hittade min, Tova kommer inte in förrän i de senare delarna.

Sedan är det kul att kunna följa med en släkt från 1500-talet fram till 1900-talet. Det dyker också upp flera verkliga, historiska platser och personer som vävs in i berättelsen på ett kreativt sätt.

”Tantsnusket” är faktiskt rätt oskyldigt. Jag har läst betydligt värre sådant i böcker som klassats som ”fin” litteratur. Det här är ingenting i jämförelse.

Jag brukar normalt ta mig igenom serien på ett par månader, men under hösten har jag haft så galet mycket annat att göra med jobb och studier att det tagit mig lite längre tid. Jag började i juli och blev klar igår. Nu dröjer det nog ett tag innan jag tar den en gång till.

Så visst, jag kan förstå att många sågar böckerna och jag förstår varför, men jag tycker att de har något speciellt som sitter kvar och inte riktigt vill släppa taget.

Jag tror att det som gör att jag kan acceptera alla brister är att Sandemo aldrig utgett sig för att vara någon superförfattare. Hon vill berätta historier, helt enkelt, och det är det hon gör. Då blir förväntningarna därefter och åtminstone jag blir nöjd och glad.

(Som en följd av att jag började läsa böckerna hamnade jag på det här forumet, som gett mig en drös nya, trevliga bekanta.)

Läst 2012

Här finns listan över det jag läst under det år som precis tog slut.

Det blev inte mycket i år. Att det blev så många som det ändå blev beror på att jag började läsa om Isfolket och de böckerna är riktigt lätta att ta sig igenom. I övrigt har det varit mycket annat för mig under året, men jag räknar med att få mer läst i år. Bland annat har jag en hylla i sovrummet där jag lägger allt nytt, så det blir en påminnelse. Jag köper dessutom färre böcker numera, så det blir lättare att hinna igenom det lilla förrådet.

Jag fortsätter att blogga om vad jag läser, trots att jag egentligen tycker att det är  jättesvårt att skriva om böcker. Tycker sällan att jag har speciellt mycket intelligent att komma med, det är mer som en dagbok för mig själv, för att jag ska komma ihåg vad jag läser, snarare än några djupsinniga analyser.

Men det är rätt roligt att nu, när jag hållit på i några år, gå tillbaka och se vad jag läst tidigare. Mycket skulle jag ärligt talat ha glömt bort annars.

Manliga och kvinnliga författare

(Kopierat inlägg från min gamla blogg, skrivet 2009)

På den gamla goda tiden i slutet av 90-talet, när jag ”byggde” min första hemsida, hade jag med en liten avdelning med mina favoritböcker. Det var väl inte så värst många kommentarer om det, men en person (man?) hoppade in och gnällde om att jag bara läste böcker av kvinnliga författare, med undantag för David Eddings, som han tyckte synd om i mängden av alla kvinnor.

Vad det här var för stackars pucko har jag ingen aning om, men jag har inte glömt bort honom, tvärtom brukar jag ta upp honom i bokdiskussioner och häckla honom lite grann.

Trodde han att jag medvetet valde böcker av kvinnliga författare och att jag skulle vara bättre eller intressantare om jag valde böcker av manliga författare ”bara för att”? För vems skull skulle jag i så fall göra det?

Jag väljer böcker efter huruvida de verkar intressanta eller inte. Titel, omslag och baksidestext är det jag tittar på. Inte författarens kön.

För skojs skull tittade jag lite på den lista jag publicerade nedan [i den gamla bloggen], med det jag läst under 2008. Nu är den listan visserligen inte komplett, men i alla fall.

Totalt omfattar listan 33 böcker. (Egentligen borde det vara 35, för jag läste faktiskt de två övriga delarna i Robin Hobbs Farseer-trilogi, även om de inte står nämnda här). Av dessa blir det 22 kvinnliga författare, 11 manliga och 2 pseudonymer, som alltså får bilda en kategori för sig.

Så ja, ska man tolka det här läser jag fler böcker av kvinnliga författare. Men jag vet att det inte är ett medvetet val. Inte för att jag tror att den person som anklagade mig för detta läser det här, men jag undrar fortfarande vad han ville ha sagt och varför han var så upprörd över mitt påstådda val.

[BOK] A Feast for Crows

A Feast for Crows – George R. R. Martin

Så har jag tagit mig igenom fjärde delen också. Jag måste nog säga att den var lite segare än de tidigare, men den var fortfarande för intressant för att släppa. Här följer vi bara några av personerna, tydligen ett val för att det inte ska bli alldeles för rörigt. Nu när jag börjat på del fem hoppar alltså berättelsen tillbaka lite i tiden för att följa de övriga trådarna. Det gäller alltså att tänka på att en del saker som hände i slutet av del tre inte har hänt ännu.

Jag är väldigt tacksam över listorna över personer längst bak i boken, det är alldeles för mycket folk att hålla reda på. Som tur var upptäckte jag också A Wiki of Ice and Fire, där jag lätt kan slå upp alla personer jag glömt bort eller missat eller något sådant.

Det verkar som om rätt många är överens med mig om att bok fyra var seg, bland annat en del av personerna bakom de blogginlägg jag länkar till nedan. Den var inte seg hela vägen igenom, men det var långa partier när jag kände att tankarna vandrade iväg någon annanstans. Det känns också som om det tog  en evighet att läsa ut den.

Men det som jag gillar mest i den här serien och som även kom igen i den här, är att man aldrig kan förutsäga något om vad som ska hända. Inte heller kan man säga säkert vem som är ond och vem som är god. Sådant gillar jag!

Tonårsångest

Hur får man en 18-åring att läsa? – DN.SE.

Den frågan ställs till ”Fråga bibliotekarien” i DN. Frågeställaren har en 18-årig son som inte är det minsta intresserad av böcker. I och för sig kan jag fråga mig om man verkligen kan ”tvinga” fram ett läsintresse, att få någon att läsa för läsandets skull om han aldrig varit intresserad innan.

Men det gäller ju att hitta rätt bok också. Jag gillar inte alla filmer, men det betyder inte att jag är ointresserad av film. Jag gillar verkligen inte alla böcker heller, trots att jag älskar att läsa.

Men det som fångade mig var detta citat:

”Med detta sagt kan vi konstatera att äldre tonårskillar är svårflörtade läsare. De ryser när välvilliga lärare vällingmatar dem med pedagogisk ungdomslitteratur som luktar fritidsgård och kommunal rundpingis. Och om vi bibliotekarier med evangelistisk pastorsröst gnäggar ”Se här vilken trevlig berättelse om självsvält och klassrumsmobbing!” får de skamsköljning och kastar sig mot närmsta nödutgång.”

Det här gäller inte bara ”äldre tonårskillar”, kan jag lugnt säga. Jag har varit en ”yngre tonårstjej”, även om det känns väldigt fjärran idag och endast några väl undangömda foton kan avslöja att detta faktiskt är sant. Denna 14-åring avskydde helhjärtat de böcker hon blev tvungen att läsa i skolan. Och då ska ni veta att jag slukade böcker på fritiden.

Men det var faktiskt inte speciellt kul att bli påtvingad en strid ström av trasiga, slitna, klottrade pocketböcker, som alla handlade om hur jobbigt det var att vara tonåring, om all olycklig kärlek, utseendeångest, skolstress. Vi var tonåringar, vi förväntades ha ångest. Och visst var det jobbigt ibland, men inte jobbigare än vad det ibland varit både före och efter. Och så skulle vi läsa om påhittade karaktärers ångest ovanpå det. Sedan skulle man dessutom skriva genomtänkta recensioner och analyser av de här berättelserna.

Jag avskydde det här. Jag hade precis börjat upptäcka fantasy när jag gick i sjuan, för då kom David Eddings första böcker ut på svenska. Riktigt häftiga sagor, magi, spännande länder och övernaturliga varelser. Så nej, en vanlig svensk tonårings ångestvardag var inget som fick mig sittade i läsfåtöljen timmar i sträck.

Behöver jag tillägga att jag alltid fått kräkreflexer av författare (vuxna) som ska försöka beskriva hur jobbigt det är att vara tonåring? De som inte behöver vara med om det. Och jag som dessutom inte var en snygg, populär tonårstjej var ännu mer svårimponerad. Jag var ju den där tjocka, bortkomna plugghästen som inte hade en aning om hur man skulle klä sig och bete sig, och som såg chansen att någon skulle bli kär i mig som lika avlägsen som de där varelserna i mina fantasyböcker, varför skulle jag vilja läsa om tonåringars vardag? Jag kunde inte identifiera mig med de snygga, populära tjejerna och jag ville inte läsa beskrivningar av folk som var som mig själv.

(En sak till – det är lite roligt att det läggs så mycket energi på att tala om för tonåringar att det är jobbigt att vara tonåring. Det är ju som att försöka locka fram all den där ångesten, du förväntas ha ångest, ”Känn efter nu, lilla gumman (för det är oftast tjejer det fokuseras på), har du inte lite ångest, mår du inte lite dåligt, är det inte jättejobbigt att tvingas tänka på hur du ser ut och mår hela dagarna.” Undrar hur det skulle vara om man struntade i att tjata så mycket om detta ”mående” utan tog det för vad det är, om det kommer? Jag kan slå vad om att om ingen hade talat om för mig, eller bankat in i mitt huvud väldigt ofta på skoltid, att det var så jobbigt att vara tonåring hade jag nog inte tänkt på att det var speciellt jobbigt.)

[BOK] L’élégance du hérisson – Igelkottens elegans

L’élégance du hérisson/Igelkottens elegans – Muriel Barbery

Den här boken hade jag kikat lite på och tänkt att jag kanske skulle läsa någon gång. Sedan fick jag tipset av min lärare på översättarutbildningen att läsa den och samtidigt parallelläsa den svenska översättningen. Så det gjorde jag, därav att båda titlarna och båda omslagsbilderna finns med i inlägget. Det var faktiskt riktigt skoj och gav en dubbelupplevelse, både att läsa berättelsen i sig och göra den språkliga jämförelsen. Och det är inte världens lättaste bok på franska heller, ska jag säga, ibland var det riktigt praktiskt att ha översättningen i närheten.

Nu ska det tydligen bli film också, fick jag reda på när jag googlade lite. Här kan man se lite bilder från filmen, hoppas verkligen att den kommer hit också.

Bokens huvudperson presenterar sig så här: ”Jag heter Renée. Jag är femtiofyra år gammal och portvakt på Rue de Grenelle nummer 7 i en småborgerlig fastighet. Jag är änka, kortväxt, ful och småfet, jag har förhårdnader på fötterna och lider vissa självförpestande morgnar av en kadaverliknande andedräkt. Men framför allt motsvarar jag så på pricken karikatyren av en portvakt att ingen någonsin skulle få för sig att jag är mer beläst än alla husets självgoda rika.”

Romanen handlar även om Paloma, en brådmogen 12-åring som bor i fastigheten. Hon är så besviken på allt och alla att hon har bestämt sig för att begå självmord på sin 13-årsdag. När en av husets lägenheter säljs till en japansk herre i sextioårsåldern, blir han en länk mellan de båda kvinnorna. Paloma ser bakom Renées fasad och de blir vänner. Paloma tycker att Renée har ”en igelkotts elegans: en taggig borg utåt … bedrägligt trög, våldsamt självständig men otroligt elegant”.” (texten lånad här)