Etikettarkiv: franska

Varför är det så roligt?

Det finns en sak jag tycker är lite konstig (OK, det finns rätt många, egentligen, men just nu tänker jag bara ta upp en)

Jag har läst ganska många olika språk under ett antal år. Jag får lite olika reaktioner när jag berättar vilka det är. OK, engelska läser ju alla, så det kan vi lämna därhän just nu. Tyska och franska läser rätt många i skolan, så det enda folk säger när man nämner det är ”Jaha, det läste jag i skolan, men jag kan ingenting”. Detta beror i 99 % av fallen på att de inte använt det sedan de slutade skolan och är en rätt naturlig följd av att man inte hållit språket vid liv.

Italienska är inte heller helt ovanligt att man läst på gymnasiet, så det brukar folk inte säga så mycket om.

När jag berättar att jag läst en termin iriska på universitetet frågar de flesta vad det är. När jag förklarar att det är det språk som talas på Irland förutom engelska och som faktiskt är Irlands förstaspråk, brukar de säga: ”Jaha, men det är väl som engelska?” En del tror till och med att det är engelska med irländsk dialekt, men det har jag än så länge inte stött på några speciella kurser i.

Hittills inga märkliga reaktioner. Lite nyfikna när det gäller iriskan, annars inget speciellt. Sedan kommer vi till det märkliga och här behöver jag er hjälp.

Våren 1997 gick jag en nybörjarkurs i finska. Tio lektioner på Medborgarskolan, inte för att jag trodde att jag verkligen skulle lära mig några större mängder, men jag har alltid varit nyfiken på språket och velat få en inblick i det, så alltså gick jag denna kurs. När jag berättar att jag läst finska möts jag i nio fall av tio inte av en reaktion liknande den ovan. Istället skrattar folk när jag säger det. Vad är det som är så roligt? Jag skulle kunna förstå om man blev förvånad över att jag läst ett språk som det faktiskt är rätt ovanligt att man läst om man inte har någon koppling till Finland, men jag ser absolut inte vad som skulle kunna vara så roligt att man börjar skratta när man får höra att någon läst en kurs i finska. Jag fattar verkligen inte.

Jag är dålig på att läsa av folk och förstå alla reaktioner, speciellt känslig är jag när någon skrattar och jag inte förstår hur jag gjort bort mig denna gång. Så snälla förklara, varför är det så roligt?

Roliga djur…

…som pratar franska! Tänkte dela med mig av ett par underbara klipp jag hittade i helgen:

(Maken tycker nog att katten i det sista klippet påminner om mig…)

Svårt att förstå?

‎”Filmen är på franska vilket kan göra att man förlorar lite i dialogerna om man inte kan språket, men det är överkomligt.” Eh… det gäller väl vilket språk det än handlar om? Kan man inte arabiska förlorar man rätt mycket i dialogerna i en arabisk film också. Eller är det så att man utgår från att alla filmer som inte är svenska är på Det Utländska Språket (dvs engelska)?

Franska feminister vill avskaffa ”mademoiselle”

Franska feminister vill avskaffa ”mademoiselle” – DN.SE.

Gammal artikel, visserligen, men i alla fall: Som rubriken säger – man vill alltså sluta dela in kvinnor i gifta och ogifta, då man ju inte gör samma sak med män, alla är ju ”monsieur”, oavsett om de är gifta eller inte. I Tyskland har man gjort samma sak för länge sedan. Egentligen är väl inte så att man faktiskt behandlas annorlunda, det upplevde i alla fall inte jag när jag bodde i Frankrike, det är bara fråga om ett tilltalsord, så egentligen skulle man kunna fråga sig om vi ska bråka om ett ord. Ja, jag tycker nog att det kan vara OK att bråka om ett ord i det här fallet, det är ju dessutom enklare att slippa ta reda på om en kvinna är ”madame” eller ”mademoiselle”, det underlättar kommunikationen, skulle jag vilja säga.

När jag bodde i Paris var jag 19 (fyllde 20 under det året) och blev förvånad över att jag blev tilltalad som ”madame” överallt. I början fick jag panik varje gång och undrade om jag såg så gammal ut. (Eller var fransmännen lika pantade som en del svenskar, som utgår från att om man är lång är man äldre? Stämde det skulle väl hundraåringar vara runt fyra-fem meter, jag var över 1.70 när jag gick i sexan, men jag var bara 12 år för det, och så roligt var det inte att folk trodde att jag var 15, för ”Du är ju så lång”)

Sedan fick jag förklarat för mig att många väljer att säga ”madame” om det finns en rimlig sannolikhet att jag kan vara gift, alltså om jag är i en ålder när det inte med säkerhet går att säga att jag är för ung för att vara gift. Då kändes det bättre 🙂

UPPDATERING: Nu har tydligen den franska regeringen bestämt att mademoiselle inte längre ska användas. Lite kul, tycker jag. Dock blir jag lite fundersam till alternativet ”jeune femme” om man absolut vill ha en ersättare för ordet. ”Ung” och ”Ogift” är ju inte nödvändigtvis samma sak, och att avskaffa mademoiselle handlar ju inte om ålder, utan om att slippa ange ifall man är gift eller ogift.

[BOK] Ensemble, c’est tout

Ensemble, c’est tout – Anna Gavalda

Eftersom jag tyckte att jag borde läsa mer på franska och inte kände mig inspirerad av det jag hade i bokhyllan beställde jag den här, som jag var nyfiken på efter att ha sett filmen ett par gånger. ”Tillsammans är man mindre ensam” heter den på svenska.

”Camille gör sitt bästa för att försvinna. Hon äter knappt, hon arbetar natt som städerska och bor i ett minimalt oeldat vindsrum. Hennes kontakt med andra människor är ångestfylld och begränsad. Philibert de la Durbellière är en stammande men beläst aristokrat som säljer vykort utanför ett museum. En kväll lyckas han övervinna sin plågsamma blyghet och rädda den medvetslösa Camille från hennes utkylda rum. Han installerar sjuklingen i sin stora eleganta våning en trappa ner, fast han rodnar när han avlägsnar hennes feberfuktiga kläder.

Snart möter Camille kocken Franck, Philiberts inneboende, som är mycket stilig men butter och ohyfsad. Sakta men säkert börjar de tre att krypa ut ur sina skal. Camille börjar teckna – i själva verket har hon en betydande konstnärlig begåvning, fast hon har svurit att aldrig teckna igen. Philiberts svåra stamning minskar då han berättar för Camille om sin beundran för drottning Marie Antoinette. Franck däremot blir dagligen mer otrevlig, tills det visar sig att hans vrede bottnar i skuldkänslor över att ha placerat sin älskade mormor på ett ålderdomshem. Camille kastar fram det halsbrytande förslaget att mormor Paulette ska flytta in med de andra i våningen, vilket hon också gör.” (Adlibris)

Det är lite intressant att läsa boken efter att man sett filmen, oftast brukar jag göra tvärtom. Eftersom boken är rätt tjock var det så klart mycket som hade utelämnats eller helt gjorts om i filmen, det är ju nödvändigt. Jag måste nog säga att jag gillar filmversionen bättre, trots att mycket innehåll försvunnit.

Den var inte helt lättläst, det är mycket slang och talspråk, som gjorde att vissa partier blev lite knepiga, jag orkade inte heller slå upp allt, vilket jag inte kunde när jag satt på tåget och läste, för det är det jag oftast gör.

Men det var kul att läsa den i alla fall och det kändes bra att att läsa på franska igen.

 

Språkligt mysterium

På mitt extrajobb stöter jag på turister från jordens alla hörn. Det innebär att man också stöter på en del språkliga märkligheter när folk (inklusive jag själv) ska uttrycka sig på språk som inte är deras modersmål. Oftast funkar det och man lyckas kommunicera även om man inte gör det på ett språkligt perfekt sätt, och det viktiga är ju trots allt att budskapet går fram, och så länge det gör det är ju allt frid och fröjd.

Men det finns ett litet mysterium som jag blir påmind om varje gång jag sitter i biljettkassan. Jag blir bara inte klok på det.

Jag har läst både franska och italienska och anser mig ha goda kunskaper i det första och grundläggande sådana i det andra. Jag har lärt mig följande:

Franska:

Godmorgon – Bonjour
Goddag – Bonjour

Italienska:

Godmorgon – Buongiorno
Goddag – Buongiorno

Så långt är vi alla med – på båda dessa språk används samma ord för att säga både ”godmorgon” och ”goddag”. Inget märkligt i sig.  90 % eller mer av alla italienska besökare som kommer in säger ”Good morning” oavsett tid på dagen. Det förklaras förmodligen rätt enkelt med att de använder samma ord på sitt eget språk. Återigen inget konstigt med det. Samtidigt skulle man ju kunna tänka sig att de eftersom de verkar ha läst engelska borde ha stött på ordet ”morning” och fått det översatt med ”mattina” och borde ha gjort kopplingen att ”Good morning” alltså är något man säger på just morgonen.

Vad det här beror på har jag alltså ingen aning om, men det händer lite för ofta för att det bara skulle vara en tillfällighet. Det som verkligen får mig att undra är i så fall: Varför gör inte fransmännen samma fel, med tanke på att deras språk i det här fallet fungerar likadant? Varför säger de inte ”Good morning” oavsett tid på dagen?

Idag kunde jag inte riktigt släppa det här, efter att ett par italienska damer kom fram till min kassa och sa ”Good morning” klockan 16.20. Kan någon förklara för mig – inte så mycket varför italienarna gör så här, utan snarare varför fransmännen inte gör det, eller varför inte både och?

Lätt eller svårt?

”Men guuuuuud… franska är ju svåååårt! Ingenting uttalas ju som det typ stavas, det gör det ju på engelska. Engelska är ju läääätt. Alla svenskar pratar ju bah liksom typ flyyyyytande engelska!”

OK, vi säger väl det då. I fortsättningen ska jag slänga den här på alla som kläcker den kommentaren:

I take it you already know
Of tough and bough and cough and dough?
Others may stumble, but not you
On hiccough, thorough, slough, and through.
Well don’t! And now you wish, perhaps,
To learn of less familiar traps.
Beware of heard, a dreadful word
That looks like beard but sounds like bird.
And dead: it’s said like bed, not bead,
For goodness sake don’t call it deed!
Watch out for meat and great and threat
(They rhyme with suite and straight and debt).
A moth is not a moth as in mother
Nor both as in bother, nor broth as in brother,
And here is not a match for there,
Nor dear and fear, for bear and pear.
And then there’s dose and rose and lose–
Just look them up–and goose and choose
And cork and work and card and ward
And font and front and word and sword
And do and go, then thwart and cart,
Come, come! I’ve hardly made a start.
A dreadful Language? Why man alive!
I learned to talk it when I was five.
And yet to write it, the more I tried,
I hadn’t learned it at fifty-five.