Kategoriarkiv: Tidningsartiklar

Skillnad i rapportering

Intressant att se hur två tidningar rapporterar samma händelse.

Folk som handlat med ICA-kort kan ha råkat ut för att summan dragits två gånger. ICA-banken lovar att korrigera det. Inte mer än så att säga, egentligen.

SvD rapporterar det inträffade och intervjuar ICA-bankens VD som berättar att man gör allt man kan för att det ska rättas till så fort som möjligt.

Aftonbladet väljer att berätta det hela ur en stackars småbarnspappas perspektiv och kryddar med bild på hela den kränkta ledsna familjen, som om det varit någon som medvetet varit elak eller behandlat dem illa. Det handlar ju för 17 om någon sorts tekniskt fel, som ingen egentligen kan rå för och som kommer att rättas till.

Varför väljer man att göra snyftreportage av det? Det enkla svaret är ju: ”Det är Aftonbladet”, men jag nöjer mig inte riktigt med det. Varför kan man inte rapportera något sakligt utan att göra en ”stackars barnfamilj”-koppling av det?

Vems ansvar?

Metro: Instagram-mamman: Jag har inte råd med böterna

Idag läste jag i Metro om de två tonårstjejerna som dömts att betala över 500 000 i skadestånd för förtal som lagts ut på Instagram och som sedan ledde till kravaller i Göteborg i vintras.

Mammorna gråter nu ut i tidningarna om att de inte har råd att betala. En av dem slår ifrån sig med att säga att det är dottern som begått brottet och ”får stå för det hon har gjort”. Det kan ju tyckas rätt självklart, men är man minderårig är det föräldrarna som åker dit om man gör något.

Jag har läst en del kommentarer om detta under dagen, både på Facebook och i kommentarsfältet till artikeln jag länkar till ovan. De flesta är inne på att det är föräldrarnas ansvar att hålla koll på vad deras barn gör, och att det handlar om hur man uppfostrar sina barn från början.

Själv tycker jag att sådant där är svårt. Jag tycker absolut att föräldrarna ska tvingas ta ansvar för minderåriga barns handlingar, vem ska annars göra det? Samtidigt är det i det närmaste hopplöst att hålla koll på precis allt som händer på nätet. De som är föräldrar till tonåringar idag är ju själva inte uppväxta med nätet och de nya former av mobbning detta för med sig. Så visst är det svårt. Och visst kan man säga att det är upp till föräldrarna att lära barn vad som är rätt och fel, men samtidigt tar barn och ungdomar intryck från betydligt fler än bara föräldrarna. Jag har själv suttit i samtal med elever och föräldrar i fall där det handlat om konflikter och olika sorters dåligt beteende. Det har hänt att föräldrarna blivit fullständigt chockade och inte alls förstår hur deras barn kunnat göra något sådant. Det har liksom inte funnits minsta indikation, barnet är två helt olika personer hemma och i skolan.

Så visst är det svårt, det är jättesvårt. Men samtidigt vet ju alla att det är så här det fungerar. Så länge man inte är myndig är det föräldrarna som får ta smällen om man begår brott.

Vad tycker ni om det här?

LOT-avdrag – för lärare som offrar sig för framtiden | Jenny Strömstedt

LOT-avdrag – för lärare som offrar sig för framtiden | Jenny Strömstedt.

Tack för att sådant här skrivs! Ja, för så här är det verkligen. Jag känner att stressklumpen i magen kommer tillbaka bara jag läser de här raderna. Det som vi sagt så många gånger i personalrummen på de skolor där jag jobbat.

Nu har det ju kommit ett förslag om att slopa IUP:er och elände i åtminstone år 6-9. Det var inte en dag för tidigt. Slopandet av IUP:n var ju något som lovades redan inför valet 2006 om jag inte är helt ute och cyklar.

Visst har arbetsbördan för lärarna ökat de senaste åren, det har jag ju varit med och upplevt den hårda vägen. De sista två åren hade jag i alla fall en rektor som åtminstone såg och förstod det. Tidigare hade jag erfarenhet av skolledare som bara suckade och hänvisade till ”politiker”. Det jag inte förstod var varför Sveriges samlade skolledare inte är bättre på att stå bakom sin personal och protestera. Varför acceptera att dessa politiker får göra så här med skolan och se till att mer och mer av lärarens tid går åt till sådant som inte har med undervisning att göra? Att det är viktigare att läraren står i ett orienteringsspår eller i en blöt längdhoppsgrop på idrottsdagarna istället för att rätta prov, eller rastvaktar, kollar så att eleverna inte begår det stora brottet att ha keps i matsalen, planerar temavecka om något obskyrt ämne, genomför densamma, sitter i evighetslånga samtal med föräldrar om sådant som är förälderns ansvar… och så vidare längre än ni orkar läsa.

När man sedan skrivit dessa omdömen och IUP:er får man sitta i nya evighetslånga samtal via mail eller telefon med föräldrar som inte förstått, eller som ifrågasätter vartenda kommatecken. Sedan ska man dessutom ta ansvar för allt de små änglarna hittar på på fritiden.

Och sedan kommer rubrik efter rubrik i tidningarna om att resultaten sjunker och att Sverige ligger långt efter andra länder när det gäller kunskap. Ja, varför då, kan man ju undra?

Jag är oerhört glad att skoldebatten äntligen börjar omfatta även dessa frågor och inte bara lönen. Lönen är givetvis en viktig fråga, tro inget annat, men jag hade inte orkat jobba kvar på det sätt jag gjorde ens med 30 000 i månaden. Dygnet har nämligen inte fler timmar för det och ljudnivån i skolan är precis densamma, provrättning och lektionsplanering får inte mer utrymme mellan alla möten och rastvaktarpass bara för att min lön ökar. Tvärtom ökar prestationsångesten för att jag nu har så mycket pengar att jag inte får gnälla över att jag har mycket att göra…

(Sedan gör ju många det lite för lätt för sig genom att enbart skylla på nuvarande regering och skolministern i synnerhet. Det som många väldigt bekvämt glömmer, det är att denna förhatliga IUP infördes i januari 2006, när skolministern hette Ibrahim Baylan. Att den sedan inte försvann fort som attan när det blev en ny minister, det kan man självklart fråga sig, men det är tydligen lite för frestande att radera vissa bitar av historien när det passar.) 

Lärarnas arbetsbörda ökar mest

Lärarnas arbetsbörda ökar mest | Nyheter | Aftonbladet.

Förvånad? Inte jag i alla fall!

”Jag har lärt mig att hantera det och vågar strunta i vissa saker.” Så säger en lärare som citeras i artikeln ovan. Ja, så måste man göra för att överleva som lärare idag. Men ska det verkligen behöva gå så långt att man måste strunta i de arbetsuppgifter man är ålagd att utföra? 

Superlärare?

M vill ha ”superlärare” på var tionde skola | Nyheter | Expressen | Senaste nytt – Nyheter Sport Nöje TV.

Tanken är väl i och för sig inte dum, men låt de ordinarie lärarna få vara lärare istället för att syssla med en massa administration, sitta i långa möten, etc. Ge tid till att förbereda och efterarbeta lektioner, samt rätta och följa upp elevernas arbete. Om man därtill minskar antalet elever i klasserna så att lärarna hinner med alla elever och faktiskt får möjlighet att se allas styrkor och svagheter, så klarar vi oss nog utan ”superlärarna” också.

Lägger man därtill att det tar alldeles för lång tid innan insatser sätts in mot stökiga elever, som tillåts förstöra för en hel klass i nästan ett helt läsår, trots att ämnesläraren hela tiden tar upp frågan med förälder, mentor och skolledning och till sist hotar att arbetsvägra innan det till sist händer något, så kanske vi också har ett svar på varför resultaten i klassen inte blir fantastiska. Om läraren får ägna all tid åt att se till att denna elev inte sitter och skriker rakt ut, springer runt och slår på övriga elever, hotar att hoppa ut genom fönstret (!) behöver man inte vara professor för att inse att det inte blir så mycket till undervisning. (Konkret exempel från min egen tid som lärare). Det handlar inte bara om att ta hand om den stökiga eleven utan om att värna om övriga elevers rätt att få ut något av lektionen.

Undrar om det inte är bättre att ta tag i sådana här saker än att sätta in ”superlärare”? Men vad vet väl jag, svikaren som valde att lämna yrket istället för att fortsätta kämpa i motvind…

Pepparkaksgubbar förbjuds i luciatåget

Pepparkaksgubbar förbjuds i luciatåget – Laxå – www.na.se.

Jag funderar som vanligt på andra saker än det som är själva huvudfrågan i artikeln.

– Varför har tidningen sökt läraren för kommentar? Första gången jag tittade in på sidan stod det ingenting om att man kontaktat rektorn. Det verkar ha tillkommit de senaste timmarna. Det är rektorn man ska kontakta. Detta är med största säkerhet inte den här klasslärarens påhitt utan ett beslut som tagits av skolledningen och då är det skolledningen som ska svara. Jag hade heller inte som lärare kommenterat något i tidningen utan hänvisat till den som faktiskt fattat beslutet. (Sedan kan man fråga sig varför mamman efter att först ha ringt läraren fortsätter att terra via SMS istället för att fråga skolledningen, hon också). Och ja, rektorn har sökts utan resultat eftersom det är söndag. H*n är nog ledig på söndagar och nås imorgon på kontorstid.

– Jag blir så otroligt full i skratt av sådana här bilder på ”ledset barn” och ”ledsen förälder”. Bilderna är uppenbart arrangerade: ”Sitt nu här och se riktigt uppgivna och ledsna ut som om jorden just gått under, även om det bara handlar om att du inte får vara pepparkaksgubbe”. Det här ser man mycket av på bloggen ”Dagens lokaltidningsbesvikelse”, och flera samlade på en gång får en väldigt komisk effekt.

 

Men ibland händer det, eller…?

En god vän hade lagt upp denna på Facebook:

Undrar hur rubrikskrivaren tänkte här. Och hur går det till de gånger offren faktiskt talar med polisen?