När vansinnet går över alla gränser

Källa: Han kan sparkas – satte för låga betyg – Sydsvenskan

Oj, vad detta väckte många tankar hos mig. Detta riskerar att bli ett långt och jobbigt inlägg.

Man måste våga underkänna elever som inte når upp till målen, oavsett vad detta beror på. Många kastar sig väl nu på kommentarsknappen och vill säga att man måste hjälpa elever som har svårt att uppnå målen och inte bara underkänna dem. OK, men vet vi att han inte försökt? Jag vägrar tro att så många som 51 av 177 har så svåra inlärningsproblem att de inte åtminstone når upp till ett E.

”Har man fullföljt en kurs med sex examinationer om man bara lämnat in två uppgifter?”

Nej, det tycker jag inte att man har. Det är ju olika saker som testats i dessa sex examinationer, utgår jag i alla fall ifrån. För ett godkänt betyg måste man väl visa att man behärskar allt detta? (Eller beroende på hur upplägget ser ut kanske man till och med kan få missa en?)

Ser jag tillbaka på min egen betygssättning har jag underkänt en handfull och av dessa kanske det var en eller två som hade så svåra problem att de inte klarade av kursen. Om jag inte hade underkänt dem hade det ju dessutom inte synts någonstans att de hade problem och det hade inte ansetts finnas någon grund för stödåtgärder. Läraren i artikeln skulle enligt mig har begått ett större misstag genom att godkänna elever som presterat så lite, med tanke på att ingen då sett att de hade så stora kunskapsluckor.

(Nu undervisade jag i franska, som är ett ämne som man inte måste läsa, vilket gör att det sällan ges någon extra hjälp, mycket för att de få speciallärare som finns inte kan hjälpa till i språkämnena och det ofta är så att man låter eleverna jobba extra med engelskan istället, det är ju bättre att lägga krut på det istället för att kämpa med ytterligare ett språk).

Ofta har jag kämpat till vansinnets gräns för att få eleverna att åtminstone prestera så mycket att jag kunnat få in något som motiverar ett godkänt betyg. De som jobbat på och gjort det de skulle med minsta möjliga ansträngning har faktiskt nått över gränsen på egen hand, genom att genomföra uppgifterna på lektionerna och göra läxorna. Det räcker.

Den här lärarens situation är lite värre än det jag hört talas om tidigare. På en av de skolor där jag jobbade höjde rektorn ett betyg under sommarlovet, för att föräldrarna tjatade. Den lärare som satt betyget fick inte veta något om detta förrän han kom tillbaka efter lovet. Han tillfrågades överhuvudtaget inte om motiveringen till det betyg han satt.

Det som berättas i artikeln om vad rektorn på den här skolan i Malmö sagt känns lika världsfrånvänt som den rektor som till sist gjorde att jag slutade på den skola som jag pratar om i stycket ovan.

Om jag vore rektor på en konkurrerande skola hade jag ringt upp den här killen och frågat vad han ville ha i lön och erbjudit honom omedelbar anställning. Det behövs fler lärare som vågar underkänna där det verkligen behövs. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s