Det där med att skriva…

Flera av mina vänner skriver romaner, noveller, dikter och allt möjligt. Jag skriver intressanta blogginlägg då och då. Däremellan blir det en och annan statusuppdatering på Facebook.

”Men du som jobbar med språk måste ju ha förutsättningarna för att skriva en riktigt bra roman?” sa någon för ett tag sedan. Ja, det känns ju som om jag skulle kunna försöka. Dock handlar det inte bara om att kunna stava rätt och få ihop orden i rätt ordning i meningarna. Man ska ha något att berätta också.

Visst rycker det lite i skrivnerven ibland, det ska jag erkänna. Ibland kommer jag till och med på små, spännande idéer som absolut skulle gå att utveckla.

Men – då kommer vi till de små problemen:

  1. Det räcker inte med att ha en fantastisk början eller ett dramatiskt slut. Det är bra att ha både och. De ska helst hänga ihop också, och ha något i mitten, som leder från början till slutet.
  2. Det funkar inte heller att komma på en jätteintressant huvudperson. Det ska finnas en handling också, personen måste få något att göra.
  3. De scener och personer jag ibland kommer på känns helt fantastiska, jättespännande och ”rätt” så länge de befinner sig i mitt huvud. Så fort jag berättar om dem eller provar att skriva ner dem är det som om de liksom ”dör”. Helt plötsligt verkar det som nyss var så fantastiskt istället tunt, blaskigt och larvigt.
  4. Det är ju en sak att skriva, det är en annan att låta någon läsa. Har man dessutom som mål att bli känd för eller tjäna pengar på det man skriver är det på något sätt en förutsättning. Tänk er själva hur det skulle se ut när Svenska akademien talar om att ”Nobelpriset i litteratur år 2025 går till Gealach* för hennes fantastiska beskrivningar av något som vi inte riktigt har koll på eftersom vi inte läst det och det har ingen annan heller, men vi vill att hon ska få gå på fest med kungen i Stadshuset och ha en tjusig klänning på sig”. Nej, tror inte det, va? De gånger jag försökt skriva någon liten novell baserad på en lajvkaraktär och låtit någon läsa har reaktionen blivit att språket är ”torftigt”. Den lilla kommentaren har satt sig så hårt fast att jag inte vågat mig på en rad av något liknande sedan dess. Förmodligen beror det på att jag blir så störd av att se mina idéer ”dö” av att sättas på pränt, att jag inte vågar ta ut svängarna. Eller så är det faktiskt så att jag inte kan. Det kan vara så enkelt.
  5. Jag har ingen som helst förmåga att göra en berättelse spännande. Det ska liksom finnas något som får läsaren att vilja vända sida, få reda på hur det ska gå.
  6. En sådan här text behöver ju, om man ens ska försöka få den utgiven, läsas och redigeras av någon annan. Bara tanken på att någon skulle gräva i min text och föreslå ändringar får mig att vilja krypa in under sängen och gömma mig. Jag kan jobba med andras texter på det viset, men skulle någon göra det med något jag skrivit skulle jag tolka varenda kommentar som att hela texten är urusel och ser framför mig hur personen sitter och småfnissar och tycker att jag är en tönt.
  7. Att jag sedan själv jobbar med att bråka runt med andras texter har inget med saken att göra. Jag sitter ju inte och skrattar åt dessa, men jag är helt övertygad om att det skulle ske om någon fick läsa något jag skrivit. Vilket jag inte har. Och inte kommer att göra.

Så min genombrottsroman kommer ni att få vänta på. Jag har ingen aning om vad den skulle handla om och jag kommer inte att våga låta någon läsa den. Men fundera kan man ju alltid, eller hur? Kanske släpper det här någon gång och jag vågar skriva ner något?

*Eller mitt riktiga namn, då…

6 responses to “Det där med att skriva…

  1. Och jag är inte speciellt duktig på språk men jag kan skriva långa romaner efter romaner🙂

    • Det är nog bättre om det är det man vill. Språket kan man alltid ta hjälp med att snygga till, men det är svårare att få till en bra berättelse.

  2. Du kan kanske skulle prova med kåserier – fördelen ärat man har roligt själv när man skriver – jag har hållit på många år – kul!!

    • Det kanske vore något!

      • Jag fnissade för mig själv när jag läste ditt inlägg – två gånger – jag tyckte nämligen att det var som ett underbart litet kåseri – du skriver så medryckande. I mitt fall hade jag turen att under fem år få skriva kåserier i en dagstidning. Varför skulle inte du kunna få göra det? Jag tror att det finns många tidningar som har behov av att få tag på en bra kåsör eller krönikör. Kolla och prova – jag håller tummarna för en bra framtid för dig som ”skribent” – jag menar författare, hehe.

        • Kul att du gillar det! Jag ställer egentligen inga krav på mig själv när det gäller kvalitet på bloggandet, men jag kan få till det om jag blir tillräckligt engagerad i något.

          Tror att det skulle kunna bli risk för blockering i skallen om jag känner krav på mig, men jag ska fundera på saken.😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s