Är det bara jag som fattar?

…eller är det mig det är fel på?

Jag är en person som ofta (kanske lite för ofta egentligen) ser små detaljer snarare än det stora hela. Nu menar jag visserligen att sådana personer också behövs, alla fyller sin funktion i tillvaron.

Men ibland kan det vara frustrerande att vara den här personen som alltid påpekar småsaker. Man blir klassad som gnällig, eller som allmänt konstig som märker det ingen annan har tänkt på. ”Men hur kom du att tänka på det?” är en reaktion, följd av förvånade, ibland lite nedlåtande blickar. Eller så verkar de lite bekymrade, ”Är hon riktigt som hon ska?” Detta bara för att jag påpekat någon liten detalj som inte riktigt funkar och som gör att andra, större saker fungerar sämre. Och som ingen annan tänkt på.

Men oftast är det värsta inte det att man blir idiotförklarad, snarare känner jag en frustration över att behöva förklara gång på gång varför något inte funkar, och vara den enda som lagt märke till det.

Det här är något som jag varit med om så länge jag kan minnas, faktiskt. Ett konkret exempel från min tid som lärare:

Till saken hör att jag i många år dragits med en skada i högerarmen. Det gör att jag har svårt att bära tunga saker längre sträckor. Då detta inte är en synlig skada får jag påminna om den hela tiden och ofta känna att folk inte riktigt tror på mig.

Just i det här fallet hade jag större delen av mina lektioner i ett klassrum som låg på andra sidan huset från arbetsrummet sett. Då jag undervisade i språk innebar det bärande av en korg med ca 10-15 tunga ordböcker plus lärobok och pärm till varje lektion. En del lektioner ägde rum i andra salar, varför jag inte kunde lämna dessa saker i just den här salen mellan lektionerna. Förutom att jag skulle bära denna korg skulle jag bära med mig en bandspelare också, den fick jag ta i andra handen och sedan försöka öppna alla korridorsdörrar på vägen med hjälp av armbågen och sedan stanna var femte meter för att plocka upp en ordbok som ramlat ur korgen. Dessutom låg klassrummet en våning ner från arbetsrummet, och som sagt på andra sidan huset, så det ingick en tur upp eller ner för en trappa varje vända också. (Hade jag undervisat i precis vilket annat ämne som helst hade det inte varit något problem, de flesta har med sig en bok och en pärm, möjligen lite extragrejor i en korg någon enstaka gång. Språkläraren behöver ordböcker och bandspelare i princip varje lektion och finns inte dessa i klassrummet är det alltså bara att släpa.)

När jag påpekade för skolledningen att jag behövde få ha ett och samma klassrum eftersom jag hade problem att bära (och allvarligt, alla inser nog efter beskrivningen ovan att vem som helst skulle ha tyckt att det var lite jobbigt, skada eller inte), gick det bara inte att få dem att förstå. Då pratar vi alltså om folk som jobbat i huset i många år och alltså har minst lika bra koll som jag på hur det ser ut där.

Samtalet som följde såg ut ungefär så här:

– Men kan du inte be en elev om hjälp?

– Ja, det skulle jag kanske kunna, men då måste jag varje gång, innan lektionen börjar, leta reda på någon sådan, som dessutom ska vilja ställa upp på en gång, ta med mig personen till arbetsrummet, ta grejorna, gå till klassrummet. Sedan samma procedur när allt ska tillbaka igen. Detta måste också förhandlas fram varje gång jag ska ha klassen. Låter det vettigt?

– OK. Men kan du inte ta en vagn?

– Tja, det skulle jag kanske kunna, men som du vet måste jag i så fall ta den vagnen nedför en trappa för att komma till klassrummet. Plus att jag ska släpa vagnen över höga trösklar och genom tunga dörrar.

– OK. Men kan du inte ta vagnen i hissen?

– Jo, det går ju, men eftersom salen ifråga ligger på andra sidan huset, och den enda hissen, som du mycket väl vet, befinner sig på den sidan som är närmast arbetsrummet, kommer jag ändå att behöva dra vagnen genom gympasal och omklädningsrum varje gång jag ska ta mig till och från klassrummet, eftersom dessa ligger mellan hissen och klassrummet på det aktuella våningsplanet. Fråga gärna samtliga elever och deras idrottslärare om det är OK. Jag tvivlar på att svaret på den frågan blir ja.

Här kom vi inte så mycket längre. Istället kände jag det som att jag blev anklagad för att bara se hinder istället för möjligheter. De möjligheter som presenterades hade, var för sig, absolut varit tänkbara om förutsättningarna varit annorlunda. Jag hade absolut kunnat ta både vagn och hiss, men det hade inte hjälpt mig just där och då. Och jag kunde inte komma över tanken på att det verkligen, verkligen bara var jag som såg varför det inte skulle fungera.

Allt detta istället för att se till att jag fick en och samma sal, eller åtminstone salar i samma korridor, vilket inte alls hade varit omöjligt att ordna.

Jag har väl på grund av den här känslan mer eller mindre slutat påpeka saker som skulle kunna ändras och därmed underlätta för antingen mig själv eller andra. Det är helt enkelt inte värt den medföljande idiotförklaringen.

2 responses to “Är det bara jag som fattar?

  1. Det känns ju som en helt otrolig sak att inte fatta. Följdfrågorna känns ju logiska tills du säger att de också vet hur det ser ut i huset och vad som är möjligt eller inte.

    Jag kan också ofta känna mig missförstådd och har förstått att det kan vara något med mitt tonfall eller sätt att säga saker som får folk att uppfatta något annat än jag menar. Men det är inte lätt att göra något åt.

    • Ja, det första man tänker på är ju att det blir bättre om jag tar hissen, men att man sedan inte ens försöker lösa problemet när jag talar om varför det inte funkar, det är det som till slut får mig att börja undra om det är mig det är fel på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s