[BOK] Skräcknoveller

Nu borde rubriken återigen ha varit ”böcker”, eftersom det rör sig om fyra stycken här, men de är väldigt små och hör på sätt och vis ihop, så det blir ett inlägg.

Böckerna kom till mig genom Bookcrossing, vilket är kul, för det är ofta sådant som jag inte skulle ha kommit på att läsa själv. Ni som följer bloggen vet ju att jag tycker att det är kul att vidga vyerna lite på det sättet.

Jag tycker att det är svårt med noveller, jag tror att jag varit inne på det tidigare. Det lilla utrymmet gör att händelseförloppen ofta går väldigt snabbt och information utlämnas, det känns som om mer än hälften måste läsas ”mellan raderna” och jag sitter ofta och undrar vad det är jag missar.

De här fyra var väldigt blandade läsupplevelser. En av dem läste jag inte ens ut.

Joyce Carol Oates – Nattsidan

Även om Fru A. hade informerat oss i förväg om att vi inte skulle få bevittna några fysiska fenomen syntes ibland ljus som glimrade till i det släckta rummet, som de svagt puls­erande ljus som eldflugor åstadkom­mer, och både Perry Moore och jag själv kände ekbordet vibrera under våra fingrar.

Oates har ju varit favorittippad till Nobelpriset flera gånger, så det är ju ett namn man känner igen. Tyvärr är jag väl sådan att jag är lite skeptisk till den typen av författare, det känns som om jag kommer att ta på mig något tungt, svårsmält och för mig ointressant. Kanske har jag fel i rätt många fall, men här  blev jag inte imponerad. Det börjar bra och spännande, men jag trodde att berättelsen skulle fokusera på att ta reda på mediet Fru A. var en bluff eller inte, men istället drog det iväg åt ett helt annat håll, och sedan gick det vädigt fort på slutet, jag fattade inte heller riktigt vad som hände i slutet. Tyvärr lite av en besvikelse.

Edgar Allan Poe – Huset Ushers undergång

Det är inte så att jag skyr faran som sådan – det som skrämmer mig är vad den till sist oundvikligen fram­kallar: – skräck. I detta modlösa och ömkliga tillstånd kommer, så känner jag det, förr eller senare den tidpunkt då jag måste överge både mitt liv och mitt förnuft i en kamp med skräcken, detta grymma tillstånd som fantasin målar upp.

Det här är ju en väldigt känd författare, som jag läst ett par berättelser av tidigare, men inte riktigt fastnat för. Den här fick mig inte att ändra uppfattning heller. Precis som ”Nattsidan” börjar det bra, men sedan blir det konstigt och inte speciellt trovärdigt.

Sylvia Plath – Johnny Panic och drömbibeln

Dröm för dröm utbildar jag mig själv till att bli den där sällsynta figuren, mer sällsynt rentav, än någon av med­lemmarna på Institutet för psyko­analys, en drömkonnässör. Inte någon drömstoppare, drömtydare, inte någon som exploaterar drömmar i enfaldiga hälso- och lyckosyften, utan en obe­sudlad drömsamlare för drömmarnas egen skull. En drömälskare för Johnny Panics skull, allas deras skapare.

Den här var bara konstig, jag försökte börja på den flera gånger, men efter några sidor vandrade tankarna iväg och jag kom inte vidare.

F. Scott Fitzgerald – Det sällsamma fallet Benjamin Button

”Är det du som är min far?” Mr Button och sköterskan ryckte till av förskräck­else. ”För om du är min far”, fortsatte gamlingen i gnatig ton, ”så skulle jag önska att du tog mig härifrån – eller åtminstone kunde be dem ordna fram en bekväm gungstol.” ”Men för Guds skull, vem är du och var kom du ifrån?” utbrast mr Button hetsigt. ”Jag kan inte säga exakt vem jag är eftersom jag föddes för bara några timmar se­dan – men mitt efternamn är tveklöst Button.”

Det här var den enda av de fyra som jag verkligen uppskattade. Benjamin föds som sjuttioåring och blir sedan yngre och yngre tills han till sist dör som spädbarn. Bara det är ju rätt bisarrt, men det är faktiskt helt andra saker man slås av när man läser. Framför allt är omgivningens reaktion inte riktigt den förväntade. Hade detta skett i verkligheten hade det förmodligen basunerats ut som ”medicinsk sensation” och undersökts av läkare från hela världen. Istället blir ”barnets” far i det närmaste utskälld av läkaren på sjukhuset för att familjen orsakat skandal.

Det som först slog mig som mycket underligt var att man inte får veta något om modern, hon nämns bara i förbifarten. Men sedan inser jag att det blir helt omöjligt att dra in henne, det skulle kräva alldeles för mycket utrymme att förklara hur hon upplever det som skett och framför allt hur förlossningen gick till och hur hon alls kunde överleva den. Hur har ”barnet” fått plats i hennes livmoder till att börja med?

Ja, galet, absurt och rätt underhållande samtidigt som det var riktigt tragiskt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s