[BOK] Divergent

Divergent – Veronica Roth

Den här boken hade en kollega glömt på jobbet, så jag kikade lite på den och tyckte att den verkade intressant och lånade den som e-bok (jag bara älskar att kunna göra det, förresten!)

I Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är.

Hon gör ett val som överraskar alla, inklusive henne själv. Under den hårda initieringsfas som följer, döper Beatrice om sig till Tris och tvingas utkämpa strider mot sina medkandidater för att upptas av De tappra. Bara de tio bästa släpps in, de övriga tvingas leva utanför samhället som falanglösa. Under extrema fysiska och psykiska prövningar måste Tris avgöra vilka som är hennes verkliga vänner och vad hon egentligen känner för sin mystiske instruktör, Four. (Adlibris)

Den här berättelsen påminner om flera andra jag läst, det finns vissa likheter mellan alla sådana här framtidsskildringar. Jag tänker framför allt på att staden eller landet där berättelsen utspelar sig ofta är isolerad från resten av världen. Här är det Chicago, men det verkar inte finnas någon omvärld som är intressant för personerna. På samma sätt verkar det inte finnas någon värld utanför det framtida USA som skildras i Hungerspelen.

Likaså är dessa samhällen alltid strikt indelade, ofta på lite märkliga sätt. Här är det de olika ”falangerna”, som verkar ha väldigt lite kontakt med varandra, i Hungerspelen är det distrikten, som inte får ha med varandra att göra.

De här falangerna är verkligen extrema och det känns inte som om det skulle gå att renodla egenskaper på det här sättet. Det är inte möjligt att alltid utplåna sig själv för andras skull eller att alltid vara ärlig i alla lägen. Eller ja, det finns det ju folk som är och de brukar sällan vara helt populära. 😉

De tappra känns ofta mer galna än tappra. I min värld är det inte speciellt modigt att hoppa av tåg i farten bara för att man kan, till exempel, det känns mest dumt. I och för sig verkar de här tågen inte ha några stationer och det verkar inte heller finnas så mycket att åka till utanför Chicago, så man undrar ju vart alla de här tågen är på väg.

Men hur som helst var det en intressant bok, även om jag tycker att tempot trappades upp lite väl snabbt på slutet, det hade gärna fått bli lite mer av ”uppladdning” för att det skulle bli helt trovärdigt.

Men jag ser i alla fall fram emot att läsa fortsättningen.

En annan sak som slog mig är att jag knappt lade märke till att boken är skriven i presens. Det verkar som om det blir vanligare. Första gången jag stötte på det gav det mig lite motstånd, man är ju van vid att en roman ska vara skriven i dåtid. Det här känns som om det kommer närmre, ökar tempot, eller hur jag ska säga. Kanske är det ett sätt att skriva som blir vanligare, jag har egentligen inga problem med det, men det kräver lite invänjning.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s