[BOK] Att de i tid må väckas

Att de i tid må väckas – Frida Arwen Rosesund

Hilda flyr hemmet eftersom hon är gravid och inte vill att hennes far ska upptäcka det. Hon rymmer en natt genom Bergslagens skogar och når utkanten av en by där tvillingarna Lia och Märta bor. De tar hand om henne men uppträder allt mer märkligt.

Johanna förlorar sin man Herman i en tragisk gruvolycka. Hon sörjer, men slåss samtidigt med sitt dåliga samvete eftersom hon blivit förälskad i Georg.
Hennes vän Sofia flyttar in och de tar hand om en flicka som blivit stum och som sägs ha fött ett odjur. Johanna kan inte låta bli att undra om olyckan är hennes straff för att hon haft syndiga tankar och när predikanten Mindor och hans Manda dyker upp i byn dras hon sakta in i den sektlika sammanslutningen.

Vad är det som lurar i skogarna? Är odjuret självaste Djävulen som kommit till bygden? Och vilka väsen bor djupt nere i sjön Noran och manifesterar sig i kvinnornas mardrömmar? (Adlibris)

Jag fick syn på en länk till bokens Facebooksida och blev nyfiken. Det här lät som något läskigt, och det är ju alltid trevligt.🙂

Tyvärr måste jag erkänna att jag blev lite avskräckt av författarens namn, ”Arwen”, det kändes lite oseriöst, faktiskt, varför använda något fantasynamn som man plockat? Men jag blev ändå nyfiken på berättelsen, så jag gav den en chans, om än lite tvekande i början.

Det blev en intressant upplevelse, berättelsen grep tag i en och ”växte”. Det som slog mig rätt ofta var att det kändes äldre än 1940-tal. Även om hänvisningar till det pågående kriget dök upp ibland, och personerna hade radio och grammofon, fick jag hela tiden anstränga mig för att inte tänka mig kläder och miljöer som betydligt äldre. Men det tror jag främst låg hos mig själv och inte i någon brist i beskrivningarna.

Språket håller också, det är ju en av de saker som kan få mig att bli tokig på en bok eller helt enkelt lägga undan den. Jag känner mig ändå tvungen att påpeka att det i kapitel 20 finns ett litet ”lämna”, använt på det sätt jag blir mer och mer tokig på. ”Jag är på väg bort, tänkte hon. Jag är på väg att lämna”. Det här är väl något man kommer att få vänja sig vid, tyvärr är det nog ett fel som är här för att stanna och som kommer att betraktas som rätt inom en snar framtid. Men jag kan inte låta bli att gnissla tänder lite grann varje gång jag ser eller hör det.

På det hela taget en intressant läsupplevelse, jag är glad att min inledande skeptiska inställning inte fick mig att sluta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s