När man trodde att man sett allt…

När jag började med släktforskningen för några år sedan berättade pappa att han hade några böcker om Rättvik hemma, som kanske kunde vara intressanta. Totalt finns det fyra böcker, men än så länge har vi bara hittat en av dem. Jag kopierade några sidor ur de andra delarna på biblioteket i Rättvik för några år sedan, i väntan på att vi ska lokalisera även de övriga böckerna hemma hos pappa.

Böckerna är skrivna i slutet av 1960-talet och här omnämns på flera håll både min farfars far, farfars farfar och farfars farfars far. Det finns till och med ett par bilder på dem. Mycket intressant finns att läsa om Rättviks historia från långt tillbaka.

Ett av kapitlen är dock lite speciellt och inget som skulle kunnat tryckas idag, tack och lov, får vi väl säga. Men intressant är det i alla fall som historiskt dokument. Kapitlet har titeln ”Rastyper och ursprung” och är skrivet av en docent Bertil Lundman. Han återger och sammanfattar en studie han gjorde i slutet av 1930-talet, där han, som han själv berättar, ”undersökte […] inemot 600 vuxna, inhemska rättviksbor av båda könen, dessutom 1937 nära 100 i Bingsjö […] Jag mätte kroppslängden, huvudets längd och bredd, ansiktets bredd och höjd samt antecknade näsform, ögon- och hårfärg.”

Lite längre fram kommer en lång beskrivning av alla småbyar runt Rättvik, mycket ingående, där vi bland annat får veta att ”I all sin växling, alltefter släkter och byar, liknar folket dock här i stort sett hälsingarna (särskilt i det inre), jämtarna och – som jag håller för troligt – även härjedalingarna. Kroppsväxten är hög och kraftig, näsan kraftig, i vissa trakter hos männen rätt ofta något böjd o.s.v.I sammanhang härmed finnes det en viss storvulenhet i lynnet – övervägande sympatisk, men ”ej utan sina sidor”.”

Lundman menar vidare att denna typ är i hög grad ”nordisk” – även andligen, påpekar han också. Han fortsätter med att gå igenom vad som är typiskt för den ”nordiska” rasen, såsom ”…smalt eller högst medelbrett huvud och ansikte, ljusa (blå eller grå) ögon och åtminstone i ungdomen ljust hår…”

Han fortsätter med att säga att rättvikarna passar väl in i denna beskrivning, men att det finns vissa ”tillfälliga avvikelser”, som kan bero på ”någon främmande, men nu givetvis väl insmält inblandning. Huvudmassan av denna Rättviksgrupp är dock så praktfullt nordisk, man gärna kan begära.

Efter detta följer fler beskrivningar av olika byar och hur folket där ser ut, vilka som påverkats av invandring av t.ex. finnar, tyskar och valloner. ”Någon enda grov, mörk eller halvmörk typ med bred, plump näsa erinrar ock om den s.k. tydalsrasen”, som fått sitt namn efter Tydal i Norge, förklarar han lite längre ner. Han skjuter också in att det finns folk i Ovanmyra med utseende som kan kallas ”orientaliskt”.

När man läser en sådan här artikel idag, med allt vad vi vet om rasbiologistudier och vad dessa ibland använts till, blir detta nästan lite otäck läsning, men ändå fascinerande och jag kan inte låta bli att förundras över att så mycket arbete lades ner för att kartlägga olika ”rastyper” inom ett så begränsat geografiskt område. Vad skulle det användas till, undrar man ju lite försiktigt?

Men det intressantaste av allt kommer ett par sidor längre fram, när han berättar om att han inte bara gått igenom alla som levde i slutet av 1930-talet, utan även studerat foton av äldre rättviksbor. I denna uppräkning dyker nämligen farfars farfars far upp. Han dog 1880, och vi får veta att Lars Olof Hansson i Östbjörka – ”med en viss tvekan” – kan anses tillhöra ”Tydalsgruppen”.

Min farfars farfars far har alltså, ca femtio år efter sin död, ingått som studieobjekt för en rasbiolog. Inte utan att det känns lite småkonstigt och läskigt…

Farfars farfars far, Lars Olof Hansson


Annonser

2 responses to “När man trodde att man sett allt…

  1. Gamla böcker om socknar är verkligen ovärdeliga för släktforskningen, och det här utdraget av Lundman var ju riktigt otäckt. Man tycker ju att det borde ha varit oerhört kontroversiellt att komma med sådana här redogörelser mot slutet av 1960-talet! Vet att en representant för västgötaskolan bara några år senare påstod att den nordiska människotypen var renast i Västsverige, men kritiken för det uttalandet kom nog inte förrän på 80-talet… Kanske var svårt att ta sådant här på allvar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s