Lite gnäll och lite glädje

Vi börjar med gnället: Varför ska det vara så stört omöjligt att hitta en snygg sommarklänning som uppfyller mina krav? Tror att det är tredje sommaren jag försöker med detta konststycke nu! Alltså – hur svårt kan det vara att få tag i en klänning som a) har bredare axelband än en halv centimeter och b) går till eller nedanför knäna? Varför är det antingen en skitlång klänning med spaghettitunna axelband eller idiotkort som i princip ingen kan ha med värdigheten i behåll och breda axelband? Om man som jag inte kan gå utan BH och inte vill flasha mina lår av hänsyn till omgivningens välmående, ska man inte få tag i en klänning då? *morr*

Sedan till det roliga: Jag har kommit igång att träna på allvar, och så länge jag inte blir förkyld nu kommer jag att kunna hålla igång ordentligt. Har precis kommit hem från ett dubbelpass (Cykel och core) på SATS och det känns verkligen som om det här är precis vad jag ska syssla med för att bli av med den här förbaskade magen!

Jag vill kunna sitta på ålderdomshemmet och titta tillbaka på åtminstone några bilder på mig själv där jag är nöjd med vad jag ser.

Jag vet att rätt många inte betraktar mig som överviktig och undrar vad jag tjafsar om. Men det är inte det det handlar om. JAG känner mig inte bekväm med min mage, JAG känner mig inte bekväm med min dubbelhaka. JAG vill operera ned brösten ett par storlekar för att få en slankare silhuett. Sedan skiter jag i hur andra ser ut i jämförelse eller vad de tycker om hur jag ser ut. Jag tänker inte lyssna på ”Acceptera dig själv som du är”, för jag tänker inte göra det. Jag ser min kropp som ett renoveringsprojekt som jag tänker investera tid och pengar på att få ordning på. Jag kan inte göra något åt mina förbannade 180 cm över havet, men jag vill inte höra ett enda ”Var stolt över din längd” till, för vad är det att vara stolt över? Det är inget jag presterat på egen hand, utan en förbannelse jag får dras med. Men det ska f-n inte kombineras med hängmage och dubbelhaka.

Så varför tänker jag så här? Tja, jag har alltid betraktat mig själv som stor, ful och klumpig, det är de signaler omgivningen sände ut till mig under tonårstiden, och sådant sitter kvar. Under flera år stod jag ut genom att skita fullständigt i hur jag såg ut, klädde mig i säckiga byxor och formlösa toppar och en del av de skor jag hade på mig på den tiden ska vi inte prata om… Nu har jag under de senaste åren plötsligt fått uppskattning för hur jag ser ut och då blir det plötsligt roligt att göra det bästa jag kan av det.

Så just nu har jag faktiskt riktigt roligt med att se vad jag kan göra av den här kroppen, för jag kan ju inte få en ny, men den jag har behöver inte se sunkig och nedgången ut ”bara för att”.

4 svar till “Lite gnäll och lite glädje

  1. Hej där! Jag vet precis vad du menar – just det där med längden tycker jag är svårt. Beställde igår denna skönhet: http://www.longtallsally.com/tall/dresses/below-the-knee/woodblock-print-dress/cream?category=f-013_dresses. Vi ska till London om 3 veckor, då ska jag kika runt i butiken. Perfekt med en affär för långa tjejer, känner mig nästan alltid kort där med mina 175 cm. De flesta tjejer är 10 cm längre än jag, härligt 😉

    • Den ser riktigt fin ut! Hittade även ett par andra som jag kan tänka mig att ha. Får se om jag testar att beställa, är ju lite knepigt med storlekar när man inte kan prova…

  2. Jag vet inte hur det är nu men jag har tidigare hittat bra klänningar på Axelssons. Butiken på Drottninggatan – precis vid korsningen och Plattan – hade förut hela källarplanet fullt med snygga klänningar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s